Slottet i saknadens dalar

Trots att jag alldeles nyligen skrev ett inlägg om skogen, så har två av varandra oberoende händelser motiverat mig till att göra det på nytt.

För det första reste jag i helgen genom storslaget vackra skogsbygder i Norge och västra Värmland, som fick mig att än mer inse det fruktansvärda i den skövling som det extensiva skogsbruket i Sverige under 1900-talet inneburit. Som jag konstaterade i mitt tidigare inlägg har 96% av alla träd som är äldre än 150 år avverkats under det förra århundradet, och de flesta träd vi ser omkring oss är alltså mycket yngre än så. De skogslandskap som omger oss i Sverige idag har väldigt lite gemensamt med de skogar som Heidenstam och Karlfeldt och deras samtida strövade genom och skaldade om kring det förra sekelskiftet.

Dödar vi det naturliga skogslandskapet dödar vi någonting inom oss själva. Skogen är inte bara en naturtillgång som genom att avverkas och omvandlas till virke eller pappersmassa. Med risk för att börja låta i det allra flummigaste laget – något som jag avskyr, vill jag hävda att vilda skogar är en själslig tillgång, både för individer och för nationer. Därför var det fantastiskt att färdas genom det norska landskapet. Normännen lever gott på sin Nordsjöolja och lägger pengar på hög, och behöver därför inte begå samma övergrepp mot sitt land, som vi har gjort här i Sverige. Övergrepp vars sviter vi kommer att få leva med länge. Norrmännen kan skatta sig lyckliga som har så stora arealer orörd natur per capita. Att resa genom det norska skogslandskapet  var stundtals som att resa tillbaka i tiden.

Den andra händelse som motiverat mig till att ånyo skriva ett inlägg om skogen är att stiftelsen Ett klick för skogen, som jag propagerade för senast, plötsligt har fått slut på sponsorer. Därför vill jag uppmana alla med möjligheter eller kontakter att göra sitt yttersta för att stiftelsen ska kunna återuppta sin strävan att köpa upp och rädda Sveriges gammelskogar.

Liksom sist vill jag avrunda med ett stycke suggererande skogspoesi:

På vägen hem från den lyckade Norgeturnén passade jag på att varva ner i vackra Sunne vid Fryken. Vid Rottneros säteri utanför Sunne, som utgör förebild för det Ekeby där Gösta Berling och hans kavaljerer lever livets glada dagar i Lagerlöfs roman, ligger den ryktbara Berättarladan, säte för Västanå teater. Där ges under sommaren, lämpligt nog detta Henrik Ibsens jubileumsår, Peer Gynt

Jag har länge tänkt besöka Västanå teater, eftersom jag är intresserad av både god teater och av svensk folkmusik. Eftersom jag väldigt sällan har haft vägarna förbi Värmland och aldrig haft vägarna förbi Sunne tidigare var jag i det närmaste tvungen att gripa tillfället i flykten. Det föll sig också så utomordentligt väl att jag lyckades pricka in den sista föreställningen där Ingvar Hirdwall medverkade, och tillika sista föreställningen som kompositören själv, Magnus Stinnerbom, medverkar som musiker.

Jag hade redan en positiv förväntan när jag valde att stanna i Sunne för att se teatern, och den kom inte på skam. Ett lysande skådespeleri, fantastisk musik framförd av skickliga och känsliga musikanter, smakfull scenografi och ljussättning, vackra kostymer och inte minst en intressant regi av Leif Stinnerbom, som lyckas lyfta fram de frågor i Ibsens drama som känns mer aktuella nu än någonsin, i ett tidevarv när Böygens röst tycks viska avtrubbande ord i öronen på envar.

Det finns alltid en risk med den här typen av ensembler, som har ett tydligt koncept – i det här fallet stor dramatik kombinerat med nykomponerad svensk folkmusik – och den består i att konceptet tar överhanden och att de olika uppsättningarna blir för lika varandra. Jag har hört dylika kritiska röster höjas mot Västanå teater, och eftersom jag inte varit där tidigare som kan jag inte jämföra Peer Gynt med tidigare pjäser vid teatern.

Jag kan dock inte föreställa mig att Västanås uppsättningar erinrar mer om varandra än vad till exempel Dramatens Shakespeareuppsättningar gjort under senare år. Stundtals kan man nästan få för sig att de återanvänder rekvisita och kostymer mellan föreställningarna. Just Dramatens stereotypa Shakespearetolkningar har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.  Kritik av det här slaget är naturligtvis lättare att rikta mot en kämpande teater i obygden än mot en statsfinansierad dito i kungliga huvudstaden.

För att återgå till själva pjäsen så var alla tre rolltolkningarna av Peer Gynt lysande. Mest fångad blev jag emellertid av Jakob Hultcrantz-Hanssons insats som den unge Peer. Delvis på grund av denna imponerande rollprestation kändes den första akten tätare och mer suggererande än den andra akten. Berättelsen blir något spretande i andra akten, vilket i och för sig stämmer med Ibsens drama, men som kanske hade kunnat undvikas om en och samma skådespelare fått spela huvudrollen pjäsen igenom. Därmed vill jag inte säga att Rolf Lydahl och Björn Söderbäck som spelar den medelålders respektive den gamle Peer, gjorde dåligt ifrån sig, tvärtom!

Överhuvudtaget tycker jag att skådespelarprestationerna håller hög nivå, även bland de medverkande amatörskådespelarna, och jag tycker att familjen Stinnerbom och deras ensemble ska känna sig belåtna med vad de har åstadkommit, och Ibsen ler nog i sin himmel åt den unge Peers sexuella bravader och Dovregubbens motbjudande apparition.

Det enda som grämer mig är att teatern ligger så långt bort från min bostadsort varför ett återbesök är ogörligt, åtminstone denna sommar. Jag skulle gärna velat se föreställningen ytterligare en gång för att mer rättvisande kunna lyssna till den fantastiska musiken, vilket är svårt att göra fullt ut när man är fullt koncentrerad på spelet. Samtidigt gläds jag åt att det fortfarande går att bedriva kulturella aktiviteter på hög nivå i glesbygden, i denna tid när man via media alltmer får intrycket av att Sverige enbart består av Stockholm, Göteborg och Malmö.

Om det inte framgått tidigare så rekommenderar jag alla som gillar Ibsen, folkmusik, teater eller bara bra kultur i allmänhet att bege sig åstad att besöka Västanå teater i sommar och bevittna deras uppsättning av Peer Gynt!

Så är jag äntligen hemma och pustar ut några dagar efter en hektisk och händelserik vecka, som tagit mig från Roslagen till det norska högfjället, via Värmland ner till Göteborg och så åter till Uppsala. Spelandet i Norge gick kanon och gav helt klart mersmak, vi får se om det blir fler fjällresor för trubaduren framöver!

När jag tidigare skrev att  Malmö stadion kanske var Sveriges fulaste fotbollsarena hade jag glömt bort Gamla Ullevi IP. Det är skamligt att inget av lagen i Sveriges näst största stad lockar fler supportrar så att det vore motiverat att spela matcherna på Nya Ullevi. Gamla Ullevi har i och för sig det företrädet gentemot både Nya Ullevi och Malmö stadion att man slipper de ändlösa vidderna av löparbanor och dylikt mellan sig själv och planen. Gnaget plockade i alla fall en pinne borta mot IFK och det får man väl se som positivt i dagsläget.

Så skönt det ska bli att krypa ner i den egna sängen när det väl blir dags.