Miljövänliga veckan.
Idag lördag den 30 september inleds den Miljövänliga veckan, som arrangeras av Svenska naturskyddsföreningen den första vecka i oktober varje år. Årets tema är kaffe. Just kaffet är nämligen en av jordens mest besprutade grödor, varför Naturskyddsföreningen vill informera om hur man kan byta till i miljö- och rättvisesynpunkt bättre kaffe.
I samband med den miljövänliga veckan kan vi här i Slottet i saknadens dalar också notera att den sponsorsdrivna webbplatsen Ett klick för skogen åter är uppe på benen, så ut allesammans och klicka för bevarandet av Sveriges gammelskogar!
Glädjande är också att Greenpeaces aktion mot tankfartyget Probo Koala i Paldiski i Estland lyckats med sitt uppsåt och att EU:s miljökommissionär Stavros Dimas lovordade Greenpeace för aktionen och för att Greenpeace "fyllde i mellanrummen i den europeiska lagstiftningen". Slottet i saknadens dalar gratulerar Greenpeace till den lyckade aktionen och EU:s och världens medborgare och ekosystem till den förhoppningsvis skärpta lagstiftningen mot dumpning av giftigt avfall!
… och så den sötaste kommentaren.
Den allra raraste kommentaren av alla apropå min skada fällde en väninna till mig när hon precis hade fått veta vad som hade hänt och hur omfattande skadan är. Sagt med emfas:
”Alltså, sånt där händer bara dem som det absolut inte får hända! Ta mig till exempel, om jag skulle skada vänsterarmen så skulle det inte spela någon roll alls, för jag använder ju inte min vänsterarm till någonting!”
På måndag ska jag tillbaka till neurofysiologen.
Androm till varnagel!
Så är jag återigen tillbaka här i Slottet efter en tids uppehåll. Denna gång är det emellertid inte bara mitt eget hälsotillstånd, inkluderande en nervskada som vägrar återhämta sig och en infekterad axelfraktur som inte läker utan en helt annan typ av infektion: min dator har angripits av virus!
Som, intalar jag mig, en helt vanlig användare, utan djupare insikter i datormaskinens inre fysionomi (vilken för mig ter sig lika esoterisk som de nervfunktioner jag på regelbunden basis besöker Akademiska sjukhuset för att få undersökta) har jag förlitat mig på att det virusprogram som jag regelbundet uppdaterat skall skydda mig från intrång och djävulskap.
Virusprogrammerarna är emellertid sluga som rävar och anti virusprogrammen inte alltid helt tillförlitliga, varför jag nyligen drabbades av en så kallad trojan – ett särdeles otrevligt virus. Efter flera försök att bli av med inkräktaren återstod till slut bara att formatera hårddiskarna.
I samband med detta inträdde ångesten överallt material (naturligtvis utan back up) som låg sparat i datorn, och som kanske inte skulle gå att rädda: dels för att cd-brännaren på sistone visat sig ha en egen vilja, dels eftersom risken fanns att viruset skulle följa med filerna jag räddade.
Efter en omfattande räddningsaktion, liknande den salig Noak en gång genomförde för planetens alla djurarter, lyckades emellertid det mesta av materialet räddas undan. Diskarna formaterades och operativsystem med mera återinstallerades.
Eländet var emellertid inte över. Tämligen snart stod det klart att viruset återigen nästlat sig in i min maskin, vilket tedde sig obegripligt med tanke på formateringen av bägge hårddiskarna och det nyss installerade virusskyddet. Supporten upplyste mig emellertid om att viruset letat sig tillbaka eftersom jag inte dragit ur nätverkskabeln under formateringen – något jag alltså förmodades känna till eftersom man inte upplyst mig om detta tidigare.
De människor som sitter och programmerar datorvirus har jag ingen som helst respekt för – finge jag bestämma skulle dessa individer inte ens omfattas av Genevekonentionen. Dessa små vardagsterrorister drabbar inte de stora datorföretagen i någon utsträckning, eller makthavare och institutioner – dessa har nämligen råd och möjlighet att hålla sig med experter som håller dem skyddade. De verkliga offren är alla vi vanliga användare som inte har tid, råd eller kunskap att möta alla nya hot som uppträder på Internet utan måste förlita oss på virusprogram som inte alltid hänger med i utvecklingen.
När någon tränger sig in i din hemdator med en mask eller spyware är det att jämföra med ett inbrott i hemmet. När dessutom intrånget medför att filer går förlorade är det som om folk stulit dina pärmar med viktiga papper, dina fotoalbum, ja kanske din skivsamling. Det är både en kränkning och ett sätt att ställa till otillständigt mycket besvär för den enskilde i dennes vardag, utan att det gynnar någon.
Om jag på en fest skulle höra någon erkänna att han sitter och programmerar datorvirus skulle jag nog inte kunna hålla den primitiva våldsmannen inom mig tillbaka, enarmad eller inte. Vad virusmakare anbelangar är jag rentav en anhängare av, kanske inte dödsstraffets, men väl de kroppsliga bestraffningarnas återinförande i rättstatens praktik. Virusmakare skulle tillsammans med de som tycker att det är ett bra extraknäck att sitta och skicka miljontals SPAM-epostmeddelanden till främlingar (eller i deras bloggar för den delen) , pryglas offentligen på torget. Jag skulle inte rygga tillbaka när man ryckte ut deras naglar eller skållade dem med kokande vatten. Androm till varnagel!
Tack alla som ställt upp och hört av sig!
Jag skulle vilja tacka alla er som ställt upp för mig under denna första svåra tid av min skada. Dels alla ni som besökte mig uppe på sjukhuset och fick dagarna att gå snabbare, dels alla ni som inte kunde komma men som ringde och underlättade de långa kvällarna. Jag vill tacka alla som skickat uppmuntrande kort och epost och alla ni som kommenterat här i min blogg.
Det har varit en närmast överväldigande upplevelse att märka vilken uppslutning det finns runtomkring en, ibland där man minst anar det, när olyckan är framme.
Visserligen finns det naturligtvis också de som gjort mig besviken, de som annars försökt göra anspråk på nära vänskap men som i svåra stunder vänder en ryggen, är likgiltiga eller besynnerligt nog nästan verkar skadeglada. Å andra sidan känns det på något sätt skönt att agnarna får en chans att sållas från vetet så att man i framtiden vet att värdera vilka som är ens riktiga vänner.
Dessutom upplever jag att de som förvånat mig åt det negativa hållet är i en försvinnande minoritet jämfört med alla dem som överraskat mig från det andra. Jag blir fortfarande varm inombords när jag tänker på er som tog ledigt från jobbet eller kom åkande från andra städer för att besöka mig uppe på Akademiska.
Jag vill också tacka mina fantastiska bandmedlemmar som alla varit ett enormt stöd och som oförtrutet arbetat på med musiken under hela perioden. Jag vill tacka mina föräldrar för benäget bistånd, inte minst min mor som varit både budkis och sekreterare när jag varit immobil. Slutligen vill jag av hela mitt hjärta tacka allra underbaraste Jennie som ända sedan olyckan inte vikit en tum från min sida!
Angående min skada så börjar sviterna efter operationen sakta ge med sig. Svullnaderna har gått ner och såret börjar läka. Däremot är rörligheten i den skadade axeln kraftigt begränsad ännu. Värst är dock läget med nerverna där läget bedöms vara så kritiskt att det förmodligen lutar åt operation framöver. Oavsett vilket verkar den här historien vara långtifrån över.