Slottet i saknadens dalar

Jag läser i Aftonbladet att ett nytt badmode är på intåg. Det rör sig om mindre, tightare och elegantare badbyxor för herrarna, och enfärgade, elegantare baddräkter för damerna. Bäst av allt: de vedervärdiga så kallade surfshortsen (ni vet: ”jag ska bada, därför tar jag på mig ett par brallor som är nästan lika långa som långbyxor, och gärna i något gräsligt hawaiimönster”) är på väg bort mot de sälla jaktmarkerna.

Inte nog med att surfshortsen är både opraktiska och fula, de bärs ofta dessutom på ett extra fult och opraktiskt sätt. Som ”Mipp” nämnde i en kommentar till mitt inlägg om MQ:s misslyckade skyltning så bärs de nästan långbyxlånga surfshortsen gärna med kalsonger under, för att bäraren ska kunna hasa ner shortsen ännu längre på höfterna och således uppnås så kallat ”häng” – ni vet det där oskicket som fortfarande är brukligt inom viss hip hopkultur men som till och med de flesta skatare övergivit.

Hursomhelst så ser jag (om nu Aftonbladets profetia går i uppfyllelse) fram emot ett enklare, elegantare och framförallt mer praktiskt badmode där surfshorts och annat otyg (förvisso ganska mycket tyg dock) lyser med sin frånvaro.

Det är så tyst i skogen,
i stora, djupa skogen.
Dit hittar inte plogen
och ingen lies slag.
Dit hittar bara jag.

Ur En skogsvisa av Bo Bergman.

Som liten tyckte jag att få saker var tråkigare att se än svenska skogslandskap, vilket kanske är underligt eftersom jag alltid tyckt om att vistas i naturen. Med åren har jag kommit att inse varför jag tyckte som jag tyckte. När man färdas genom svenska skogslandskap möts man ständigt av samma trista anblickar: rad efter rad av exakt jämngamla träd, varvade med ett och annat kalhygge där nya små gran- eller tallskott är i färd med att skjuta upp.

Jag läste någonstans att under den andra halvan av 1900-talet har 96 % av alla träd äldre än 150 år blivit avverkade. 96 %! Med tanke på att våra vanligaste trädslag har en naturlig medellivslängd på ca 600 år förstår man vilken grotesk skillnad som föreligger mellan de naturliga skogslandskap som en gång fanns och de tillrättalagda, rätlinjiga skogsplanteringar som kommit i deras ställe.

En skog med bara träd som är under 150 år gamla är som ett samhälle där alla människor är under 20, och då ska vi komma ihåg att de flesta träd vi ser avverkas vid en betydligt lägre ålder än så. När vi färdas genom svenska skogslandskap färdas vi alltså genom en blek och urvattnad skugga av det landskap som en gång omgav de svenska kulturbygderna.

Därför blir man också så glad när man får tillfälle att bevista en riktig urskog, på någon av de få platser där sådan finns kvar i landet. Till exempel på någon av Skärgårdsstiftelsens öar eller i stiftelsen Ett klick för skogens uppköpta gammelskogar.

Det är glädjande att man i samband med den hämningslösa slakten av det svenska kustförsvaret valt att inte sälja ut de områden i skärgården som tidigare varit militärt skyddsområde utan fört över dem i Skärgårdsstiftelsens händer, så att naturen på samma gång bevaras och görs tillgänglig för allmänheten.

Stiftelsen Ett klick för skogen är en ideell sådan som verkar för att med hjälp av sponsorpengar köpa upp och bevara svensk gammelskog. Man har redan bevarat ett sådant område, vid Årrenjarka i Lappland, och är full färd med att leta nya områden. Var och en kan stödja Ett klick för skogen kostnadsfritt genom att gå in på deras hemsida en gång per dag och klicka. På detta sätt bidrar man till att sponsorpengar strömmar in och mer gammelskog kan räddas och bevaras.

Att läsa långsamt är en färdighet som man måste öva upp. I dagens stressade samhälle blir också romanläsningen lidande. Böcker ska klaras av snarare än genomlevas och stämma till eftertanke. Med dagens prestationshets blir särskilt läsningen av tjocka böcker ofta något som genomförs under stress, målet är ju att kunna ställa tillbaka tegelstenen i bokhyllan för att sedan kunna stoltsera med att ha läst den, trots att man inte kommer ihåg ens vad de centrala karaktärerna heter. 

Problemet är att mycken litteratur inte går att läsa på det sättet. Särskilt de stora romanerna från romanförfattandets glansperiod, från mitten av 1800-talet och in på det förra seklet, är skrivna för att läsas långsamt. Bland mina favoritförfattare är det Dostojevskij som drivit detta längst. Dostojevskijs stora romaner går helt enkelt inte att skumläsa om man vill få med sig något annat än grunddragen i den övergripande intrigen. Det är något med själva språket som förutsätter noggrannhet vid läsningen.

Samma sak gäller Marcel Proust, vars romansvit På spaning efter den tid som flytt tornar upp sig bredvid min säng, som en påminnelse om det monumentala sommarläsningsprojekt jag åtagit mig. Proust går inte att skumläsa, intrigen är för subtil, meningsbyggnaden för komplex, bisatserna många och långa, utvikningarna för talrika och abstrakta och liknelserna för frekventa för att en skumläsning skulle kunna ge en överblick överhuvudtaget. Proust tvingar läsaren (om denne inte ger upp) till en noggrannhet som erinrar om den med vilken han själv författat romanen.

En läsning av ”På spaning efter den tid som flytt” är en utmärkt terapi för stressade nutidsmänniskor som har svårt att varva ner, till exempel i början av en semesterperiod. Romansviten tvingar dig till långsamhet och noggrannhet. Ett problem med Proust är dock att han inte lämpar sig i små portioner, läser man bara ett par tre sidor åt gången förlorar man lätt sammanhanget och måste läsa om några sidor varje gång man tar upp boken, och på det viset tar det mycket lång tid att klara av de 4000 sidorna. Helst bör man ta sig tid att ligga och läsa en tre fyra timmar i sträck, noggrant, och långsamt.

Roadtrip II.

Hemkommen och återinstallerad efter ett veckoslut fyllt av bilåkande. Som anhängare av kollektiva förbindelser känns det naturligtvis till en början lite olustigt att använda bilen i sådan utsträckning, men med facit i hand vill jag nog säga att vi gjorde det mesta möjliga av vår roadtrip.

På fredagen styrde vi ner mot Västervik och Visfestivalen för en halvtimmes spelning på eftermiddagen. Spelningen gick hyfsat trots att publiken (och trubaduren ) försmäktade i det gassande solskenet. Det var också trevligt att återse den småländska skärgårdsidyllen där jag tidigare tillbringat så mycket tid.

Det är dock tråkigt att se vad den så kallade visfestivalen har utvecklats till. Med en bandlista som bara till hälften kan klassificeras som genren visa och med ett konsekvent förbigående från festivalledningens sida av majoriteten av den stora skara duktiga vissångare och vismakare som finns ute i riket känns festivalen som vilket kommersiellt jippo som helst.

Det är egentligen också bara inne i den anrika borgruinen som någon visfestival förekommer, utanför murarna har kringresande knallar slagit upp sina stånd – samma knallar som överallt, på alla festivaler och marknader säljer samma lakritsremmar, samma hennatatueringar, samma grekiska grillspett och samma soft airguns. Ja, ni vet själva vilka jag pratar om.

Inne i centrum har man smällt upp samma öltält som på alla andra gatufester, där man kan köpa samma tvålsmakande plastmuggsbira till samma överpriser. Samma skräniga barn hoppar i samma sviktande hoppborgar och samma horder av rödbrända, lätt överviktiga svenssonfarbröder vinglar runt mellan samma skockar av odefinierbart ”alternativa” ungdomar som tycks dyka upp i varje stad där det ”händer något”, kvittar vad för något. Så mycket för visfestivalen.

Från Västervik styrde vi kosan mot Skåne och lördagens fotbollsmatch. Det blev trots det strålande vädret en miserabel tillställning. Malmö stadion är nog en av få arenor i Sverige som kan konkurrera med Värendsvallen i Växjö i fulhet. En låg, långsträckt sak i babyblått, där det enorma avståndet till gräsmattan, till följd av de löparbanor och liknande man klämt in emellan, gör att det är i princip omöjligt att se vad som händer på de bortre delarna av planen. De som satt hemma framför teveapparaterna såg förmodligen mer av matchen än vad vi gjorde som var på plats. Om själva matchen tänkte jag inte orda mycket, de som är intresserade följde den på teve och ni övriga sväljer säkert tidningarnas versioner.

Från Malmö (en stad som förvisso matchar sin fotbollsarena vad de estetiska värdena anbelangar) styrde vi norrut, med en kort avstickare till en hästgård utanför Hörby där vi hade ett ärende.

Trots en del mindre angenäma inslag var resan till stor belåtenhet, även om vissa sura miner kunde skönjas i bilen under färden från Malmö, sura miner jag skyller helt på domaren Peter Fröjdfeldt efter dennes vansinniga utvisning av Niklas Sandberg.

En sista invändning måste dock höjas och denna riktar sig mot det miserabla utbud av mat som står en vägfarande till buds, om denne inte vill antingen spendera en förmögenhet på något värdshus eller alternativt ge sig in i centrum av okända städer på jakt efter ett acceptabelt matställe. Den snabbmatskultur som frodas efter de stora vägarna är under all kritik, inte minst vad angår tillgången på vegetariska alternativ.

Tre filmer om roadtrips:

Natural born killers – Oliver Stones fantastiska utfall mot medieålderns alienation. Om de två älskande seriemördarnas Mickey och Mallory mordodyssé längs de amerikanska landsvägarna.

Kalifornia – Brad Pitt som obehaglig hilllbillyseriemördare vilken slår följe med en journalist som (ovetandes om följeslagarens verkliga identitet) håller på med ett reportage om just seriemördare.

Thelma & Louise – en kuvad hemmafru sliter sig loss och ger sig ut på vägarna med sin bästa väninna. De råkar skjuta en våldtäktsman och sedan börjar kaoset. Klassiker inom genren, även om den kanske inte känns lika fräsch idag.

Varför förknippas roadtrips med massmördare så ofta inom film?

Jag har tagit på mig ett stort och krävande sommarläsningsprojekt, som jag flera år skjutit framför mig. Jag har börjat läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Är det någon gång som man borde ha tid att ägna sig åt dylika excesser så är det ju under sommaren, tänkte jag och satte igång. Detta utan att ha i beaktande att det är minst lika mycket saker som händer, och helst samtidigt under sommaren. Således har jag bara kommit en bit del två ”I skuggan av unga flickor i blom” (fantastiska titlar) i den åtta delar långa romansviten.

När jag stundtals misströstar om möjligheterna att hinna klart med samtliga delar under sommarledigheten drar jag mig till minnes när jag en gång beslutade mig för att väcka till liv kunskaperna från Historia A och sträckläste Bonniers världshistorias 21 band, ca 6800 sidor vill jag minnas. Det var ett konkretare och mer tidskrävande sätt att väcka flydda minnen till liv än att äta en madeleinekaka doppad i lindblomsthé.

Nyss hemkommen från en ljummen kvällspromenad till fornminnesområdet i Gamla Uppsala gläds jag åt att arbetet fortskrider med att restaurera Röboåsen genom att bygga en tunnel över den nya påfarten till E4, vilket jag bloggat om tidigare. Motorvägsbygget som förfular landskapet kring Uppsala för alltså med sig några positiva bieffekter utöver att det avlastar staden från den tunga trafiken.

En annan bieffekt, som tyvärr hänger samman med en total skövling av urgammal kulturbygd är att man för en gångs skull blev tvungna att satsa resurser på arkeologiska utgrävningar av alla de fornminnesområden som låg längs den nya motorvägssträckningen. I Sverige är det nämligen så att arkeologiska utgrävningar som regel endast sker i samband med byggprojekt.

Röboåsens restauration kompenserar i alla fall i viss mån den förfulning av Uppsalas nordöstra delar som motorvägspåfarterna innebär. För min del fick de gärna göra en tunnel av hela sträckningen.

Pliktverket varnar för konsekvenserna av införandet av en yrkesarmé i Sverige, såsom den borgerliga alliansen föreslår, uppger Svenska Dagbladet . Man varnar för att kvaliteten på de svenska soldaterna kommer att sjunka om värnplikten ersätts av en frivillig yrkesarmé. Som varnande exempel framhåller man USA där ekonomiskt och socialt svaga grupper söker sig till militären i brist på andra utvägar. Konsekvenserna av detta har vi alla sett på bild från Abu Ghraibfängelset.

Inför höstens val står vi således inför: å ena sidan ett block som vill avskaffa den demokratiska grundpelare som den allmänna värnplikten har utgjort (fram till det senaste årtiondets massiva bantningar av försvarsmakten) för att istället införa en white-trasharmé av amerikansk modell, utan demokratisk förankring och således ytterligare ett medel i händerna på den politiska makten (tänk Ådalen 1931) – och å andra sidan ett block som reflektionslöst, trots experternas varningar, och i smyg bakom ryggen på riksdagen vill banta ner försvaret till ett minimum utifrån någon form av hippiepacifistisk ståndpunkt utan förankring i verkligheten. Detta utan att ta i beaktande att de därigenom tvingar oss i händerna på internationella militärallianser typ ett EU-försvar eller NATO. Extra ironisk blir denna linje när den drivs av EU-motståndare .

Det svenska försvaret tycks ligga pyrt till oavsett höstens valutgång. Man erinrar sig Karl-Gerhards textrader ur filmen Pensionat Paradiset från 1937, en tidpunkt då man likosm nu inte kunde föreställa sig att några orosmoln skulle torna upp sig vid horisonten , och därför naivt nedrustade försvarsmakten:

Jag kom häromdagen över en för mig tidigare okänd film, Last night train to Venice, på en DVD-rea i Nyköping. Eftersom både Hugh Grant och Malcolm McDowell starrade kände jag mig närmast tvungen att införskaffa den. Uttrycket ”Även solen har fläckar” har aldrig kommit så väl till pass som i detta sammanhang och rörande dessa två skådespelare. Jag väljer att i sin helhet återge en mycket träffande recension av filmen, som jag läste på The Internet Movie Database:

The ultimate test of will...
Author: Aeronnen from Bulgaria

I think my life can be divided in two parts, before watching "A Night Train To Venice" and after. I used to be an indecisive and hesitant man, a weak-willed and irresolute person. Then came the two hours that changed it all. I was pushed to my limit, tested the boundaries of my spiritual and even physical powers, the very capacity of human strength! And I made it, I actually managed to see THE WHOLE freaking thing, from start to finish, from first to last carriage. And surprisingly I lived. Now I am the most confident, positive tenacious and tough man... in the local madhouse. The things movies can do for you...!

P.S. Anyway, if you're preparing your dissertation on the refraction of artificial light through the windows of a night train, you may actually find the movie quite useful. Källa.

Jag har ett komplicerat förhållande till England och engelsmännen. Storbritannien är det land utanför Norden där jag vistats allra mest, och jag har på nära håll kunnat iaktta spillrorna efter det brittiska imperiet i dagens postthatcheristiska England, där nyliberala reformer genererat utslagning och social misär, där motsättningar mellan etniska grupper frodas och där våldsspiralen vridits ännu några varv jämfört med här i Sverige.

Men det finns också ett annat England, ett England som yttrar sig i det otroligt artiga bemötande man får på alla offentliga inrättningar; som yttrar sig i form av spetsgardiner och små blommiga teserviser; som yttrar sig i en stolthet och en rakryggad dignitet som kanske kan kännas främmande för den som träffat på brittiska charterturister eller fotbollssupportrar, men som då och då fortfarande gör sig påmind i deras hemland.

Det senaste numret av Populär Historia handlade om det viktorianska England, den brittiske gentlemannens glansperiod: den period då britterna lade en fjärdedel av jordklotets totala landmassa under sig, då man komponerade självgoda hymner som Rule Britannia och Pomp and Circumstances och då koppar och skedar försågs med mustaschskydd till följd av det viktorianska skäggmodet.

Det mest imponerande med den viktorianska eran är ändå den brittiska böjelsen att upprätthålla den europeiska civilisationen, oavsett var i världen man befann sig. Så är också cricket nationalsport i Australien och oerhört stort i exempelvis Indien. Det som fascinerat mig mest är dock historierna om hur brittiska upptäcktsresanden i djupet av djungeln bytt om till aftonklädsel inför middagen: samma hållning kommer till uttryck på de brittiska marmeladburkar i keramik som står hemma hos min far, prydda med texten: ”Ideal for use at home or on safari”.

Lite av samma känsla erfor jag och mina vänner när vi åkte till Bingsjöstämman och campade förra veckan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan resan ut i den dalska obygden jämföras med en färd in i hjärtat av Afrika någon gång under 1800-talet, i alla fall med moderna mått mätt: inte ens mobiltelefonerna har täckning!

Både från fjällvandringar och från otaliga rockfestivaler är jag van vid att leva campingliv i tält och jag vet också vad matlagning på Trangiakök vill säga. Som regel är det olika former av pastasåser i pulverform eller pulversoppor som gäller, och något sådant var det också som vi såg fram emot när vi åkte iväg till spelmansstämman. ”Det är ju bara två dagar”, tröstade vi oss med.

En av oss ville emellertid annorlunda. Lyckligtvis var det resans självpåtagne kock. När middagen annonserades (vi övriga var mitt uppe i musicerandet) upptäcker vi till vår hänförelse att karlen med hjälp av två Trangiakök lagat en gräddig gryta på kycklingfiléer med äpplen och calvados serverad med ris. Så mycket för Knorr och Blå Band! När vi satt där i våra medhavda campingmöbler (på sant viktorianskt manér) och åt denna middag, värdig någon av Uppsalas finare restauranger, förstod jag precis varför engelsmännen klädde om till galamiddag under sina djungelstrapatser. Sin standard skapar man.

Sedan SJ valde att dra in de grå dubbeldäckade X40-tågen på sträckan Göteborg-Stockholm har nya komplikationer uppstått till följd av att sätesnumreringarna inte överensstämt med ersättningstågen. Åtskilliga resenärer har fått stå eller sitta i gångarna de nästan fem timmarna mellan huvudstaden och västkusten rapporterar Svenska Dagbladet.

X40-tågen ställer till ständiga problem för Statens Järnvägar och oss resenärer. De franskproducerade tågen som köptes in för reapriser har inte motsvarat förväntningarna. Medan de gamla intercitytågen som förut gått på de kortare sträckorna fasats ut har X40-modellerna fått träda i deras ställe, till ombordpersonalens och resenärernas förtret. De ska på sikt även ersätta de svenskproducerade Reginatågen, vilka tagits fram i samarbete med SJ-personalen för att svara mot deras och kundernas behov och önskemål. Dessa tåg är emellertid bara inhyrda och kommer framöver att fasas ut och säljas, troligtvis till Asien, av leverantören. I Kina har man nämligen förstått värdet av Reginatågen.

Ständiga problem med dörrar, ventilation, skyltar, elsystem, fotsteg med mera i kombination med smala säten, obefintliga utrymmen för bagage (bagagehyllan ovanför sätena har i dubelldäckarna ersatts med en sannskyldig hatthylla, trots att ytterst få passagerare bär hatt numera) gör ofta resan till en mardröm. På de ställen där stolar är placerade mitt emot varandra får inte två fullvuxna män plats med benen – en blir tvungen att sitta med benen i den smala mittgången.

De obekväma och ständigt krånglande X40-tågen är också ett led i SJ:s giv för att spara pengar genom att ge oss resenärer sämre service: regionaltågen. Ett regionaltåg skiljer sig från ett intercitytåg genom att erbjuda sämre service. Någon form av servering finns till exempel inte på regionaltågen. Nu ska man dock inte av namnet förledas att tro att regionaltågen bara trafikerar korta sträckor: mellan Gävle och Linköping är det ca fyra och en halv timma och mellan Stockholm och Göteborg är det ännu längre. Så långa resor kan bli påfrestande utan servering. Med tanke på att biljettpriserna bara blir dyrare och dyrare så känns det förvånande att servicen sänks så markant på åtskilliga av de mest trafikerade sträckorna.

Kanske är det så att SJ försöker göra komfortskillnaden så stor som möjligt för att den ska motivera det hämningslösa prisglappet mellan resor med intercitytåg och X2000-tåg. Tidigare har inte skillnaden varit särskilt stor var komforten anbelangar, men jämför man de nya regionaltågen med X2000 så är skillnaden himmelsvid.

SJ:s agerande liknar alltmer ett skämt. De har ett prissystem som ter sig som en tombola. Priserna skiftar från dag till dag och från timma till timma. Logikens regler har upphört att gälla: stundtals är det billigare att åka första klass än andra. Olika sträckor förutsätts konkurrera med varandra, som om jag skulle underlåta att hälsa på min mor i Gävle för att det var billigare att åka till Borlänge. Man väljer att bara hyra de väl fungerande tåg som tagits fram specifikt för de svenska förhållandena och som samtliga parter är nöjda med, alltmedan man istället på ett bräde köper in undermåliga utländskt producerade tåg som redan har gjort pendlarnas vardag till ett helvete.

Det är inte konstigt att de privata bussbolagen får fler och fler kunder. Swebus Express har till exempel platsgaranti på sina resor, och tillika ett biljettsystem som går att begripa sig på. Om SJ vill behålla sina kunder kanske det är dags att se över både sina priser och att börja fokusera på vad folk vill ha: en snabb, säker och komfortabel förflyttning från punkt A till punkt B.

Skulle det löna sig så vet vi att alla skulle föredra att ta tåget framför bussen, förutsatt att man inte får ståplats på ett överbelamrat X40-tåg där både dörrarna och luftkonditioneringen upphört att fungera; där man får sitta med bagaget i knäet (trots att tåget går förbi Arlanda) och där ingenting att dricka finns att köpa.

Stoppa vansinnet!

Så är man hemkommen från den dalska urskogen, trött och sliten men med ett leende på läpparna och med polskor ringandes i öronen.

Åker man fyra mil rakt ut i obygden från Rättvik når man en dalgång där de flesta mobiloperatörer inte ens har täckning. Det känns lite grann som när huvudpersonen i Joseph Conrads roman Heart of darkness färdas uppför Kongofloden under andra halvan av 1800-talet. Istället för Mörkrets hjärta är det dock en dalsk idyll som man når fram till.

Där ligger Bingsjö, ett samhälle bestående av röda trästugor med vita knutar, en vit kyrka med brunlökkupol och en lanthandel. Denna Bingsjös lanthandel har, enligt uppgift, 60-70% av sin årsomsättning koncentrerad till dagarna kring den första onsdagen i juli varje år. Låter det märkligt? Det har sin förklaring i att just det datumet hålls i det lilla samhället Sveriges största spelmansstämma.

Bingsjöstämman är blott en dag lång, men de mest hängivna kommer dit innan, de flesta under tisdagen men vissa redan i helgen innan. Vårt sällskap anlände på tisdagskvällen och lyckades på så sätt att få en ganska bra tältplats. Minus med valet av läger var att vi missbedömde morgonsolens placering och därför vaknade levande kokta som i en ångbastu runt åtta båda morgnarna, detta efter att ha kommit i säng runt sexsnåret. Det tycktes också, men det är måhända en subjektiv bedömning, men nog tycktes det som om Dalarnas mygg- och knottpopulationer var extra talrika just i det hörn som vi slagit upp våra tält?

Bortsätt från dessa små oegentligheter så är att åka till Bingsjö är en lisa för själen, inte minst för en sån som undertecknad som är van vid rockfestivalernas höga ljudnivå och lerindränkta campingsvineri. På Bingsjöstämman lyser de kommersiella krafterna med sin frånvaro. Trots de tusentals deltagarna och de ännu talrikare dagbesökarna så finns inga bjärta krimskramsstånd, inga knallar som säljer lakritsremmar, inga stinkande langosvagnar. All försäljning av mat och dryck sköts av byborna själva, som nog gör sig en rundlig hacka på spelmansstämman, trots att priserna är rätt humana om man jämför med vad man får betala på andra festivaler. Det finns nog många små byar i Bingsjös storlek där man önskar att man hade en spelmansstämma av Bingsös dignitet. På de flesta ställen räcker inte en så liten befolkning för att hålla en lanthandel rullande till exempel.

Samtliga som uppträder på stämman gör det ideellt, även de stora artister som annars är verksamma inom den kommersiella musikbranchen, som släppt säljande skivor och som tar rundligt betalt för sina spelningar eljest. På Bingsjö spelar alla gratis. Alla bor också på samma camping – det finns inget speciellt VIP-område där de stora giganterna kan dra sig undan. En namnkunnig spelman som Per Gudmundson reser sitt tält mitt bland alla oss andra glada amatörer.

De som kommer för att delta i spelmansstämman kan grovt sett räknas in i någon av tre kategorier: det är spelmännen, de som kommer för att spela, själva eller tillsammans med andra, det är spelmanslagen, och det är dansarna. Alla dessa grupper får sina önskemål tillgodosedda under Bingsjöstämman. Spelmanslagen och dansarna håller till på de stora danbanorna, tre stycken, som finns på området, och för dansarna finns också flera mindre danslogar där chansen finns att dansa till enstaka spelmän, vilka således får chansen att briljera med sina färdigheter.

För musikanterna är det främst buskspelet som lockar, det vill säga möjligheten att få jamma tillsammans med andra folkmusiker, på alla tänkbara nivåer, tills natten blir dag. Samtidigt som folkmusikvärlden är otroligt hierarkiskt, och kanske rentav en smula elitistiskt, ordnad så är det en väldigt öppen och demokratisk värld där alla är välkomna och där kunskaps och skicklighetsnivåerna blandas och befruktar varandra.

Det är kärleken till folkmusiken och folkdansen som står i centrum och det som slår en när man är där för första gången är den glada stämning som präglar hela tillställningen och som lätt smittar av sig. Folk är där för att spela (eller dansa) och även om det dricks en hel del så är det verkliga svineriet från andra festivaler, inte särskilt påtagligt, trots att snittåldern bland de campande på Bingsjö säkert ligger runt 25.  Det totala fokus på musiken som råder gör också att poserandet var tämligen frånvarande.

Den som vill få sina fördomar om folkmusik och folkmusiker bekräftade kan helt visst få detta gjort på Bingsjöstämman, men faktum är att både knätofsarna och Gustav Vasafrisyrerna å ena sidan och cannabisinpyrda dreadlockshippies med didgeridoo och saron lyste med sin frånvaro. Visst fanns där folkdräkter, men inte på envar och inte utan distans och visst syntes en del manchesterprydda barfotaungdomar men de var ingalunda i någon majoritet.

I Bingsjö kan man komma nära något som skulle kunna kallas för den svenska folkmusikens hjärta och det är ett hjärta som känns ungt och vitalt, glatt och lekfullt och förvånansvärt opåverkat av den krassa kommersiella verklighet som infekterat och i viss mån ätit upp andra musikgenrer.

Och tro det eller ej – efter två dygn har jag fortfarande inte blivit mätt på fiolmusiken, något som jag befarade innan avfärden. Dock tror jag att det kan komma att dröja ytterligare någon vecka innan jag upphör att höra polskor ringande i öronen.

För den miljömedvetne var det en glad överraskning att upptäcka att den  lilla sommarbutiken på skärgårdsparadiset Finnhamn hade så gott som uteslutande ekologiskt sortiment. Alla mejeriprodukter som såldes var kravmärkta och så var i möjligaste mån även resterande delar av varorna.

För den som vill göra ännu mer långtgående ”back to basics” inköp på det ekologiska området finns även den närbelägna Idholmens gård där ekologiskt jordbruk bedrivs och där man kan handla gårdens egna produkter direkt från lantbrukaren i den egna gårdsbutiken. På vägen dit kan man passa på att njuta av de vackra omgivningarna och den humana djurhållningen. Inte minst är det glädjande att se de verkligt frigående hönsen (till skillnad från de så kallade ”frigående höns” som värpt de ägg som är etiketterade som ”frigående” men inte är KRAV-märkta).

Att handla ekologiskt är ett enkelt och inte så hemskt (i de flesta fall) mycket dyrare sätt att konkret påverka miljön omkring oss. Handlar vi ekologiskt bidrar vi till att hålla fler småskaliga lantbruk gående, vilket är en förutsättning för en levande och befolkad landsbygd; därigenom bidrar vi också till att hålla landskapet öppet och bevarar den känsliga typ av ekosystem som växt fram under två tusen år av odling i Sverige; genom att handla svenskproducerat och kravmärkt bidrar vi också till en minskning av de långa transportera av livsmedel från andra delar av Europa och världen vilket innebär minskade utsläpp. Genom att handla varor från ekologiska jordbruk minskar vi också användningen av bekämpningsmedel och gödningsmedel, vilket bidrar till renare vatten och en minskning av de bidragande orsakerna till till exempel algblomningen i Östersjön.

Fördelarna med de ekologiska produkterna är talrika och i de flesta fall är de knappt dyrare. Mjölken brukar vara en krona dyrare till exempel. Nu invänder vanligtvis den late snåljåpen med argumentet om ”många bäckar små” – ett argument som tycks vara som bortblåst när han senare utan betänkligheter köper en sunkig 40 centiliters Pripps blå på krogen för en femtiolapp.

Motviljan mot att handla ekologiskt tycks snarare vara en ryggmärgsreflex hos vissa. Jag minns när jag en gång i min lokala ICA-affär stod och lade ned KRAV-märkta ägg i min kundkorg, varvid en herre i övre medelåldern pekar på de icke KRAV-märkta äggen och säger ”de där är mycket billigare”, med ett förnumstigt tonfall som om han upplyste mig om något jag inte kände till. Jag förstod först inte att det var mig han talade till så jag lade ner mina ägg i korgen utan att ta någon notis, varpå han med förtrytelse konstaterade: ”Jaså, du ska ha såna där speciella ägg”, och gick sin väg.

Jag får ibland känslan av att många tror att KRAV-märkningen och hela grejen med det ekologiska sortimentet handlar om att vissa människor ska få känna sig förmer än andra och vara lite ”speciella”, att man är rädd för att börjar man agera miljömedvetet i sin vardag kommer man på sikt att förvandlas till någon av karaktärerna ur Lukas Moodyssons Tillsammans, med perumössa och träskor.

Vi får trösta oss med att samma motstånd restes, förmodligen av samma personer, i samband med att det skulle börja källsorteras här i landet, och numera är det få röster som höjs mot detta. Den successiva ökningen av det ekologiska utbudet pekar också i rätt riktning. En vacker dag kanske det är de varor som framställts med för både människor och natur skadliga bekämpningsmedel och de ägg som värpts av hönor som lever under de mest horribla förhållanden som man rynkar på näsan åt och kallar ”speciella”.

Nyss hemkommen från en veckas segling i en av världens förnämligaste naturmiljöer: Stockholms skärgård. Det är inte bara omgivningarna som har varit förnämliga, även vädret har varit strålande ända sedan jag steg ombord i Dalarö för en knapp vecka sedan. Nästan lite väl vackert om jag får säga det själv. Trots enträget insmörjande med Niveas olika solskyddsprodukter steg jag i eftermiddags i Finnhamn ombord på Waxholmsbolagets skärgårdsbåt med destination huvudstaden, röd som en kokt hummer.

Solbrännan är emellertid ett pris jag är mer än villig att betala för de senaste dagarnas fina segling, bäst i halvläns uppför Nämdöfjärden och Kanholmsfjärden. Solbränna är dock inte den enda konsekvens som det varma vädret fört med sig. Lagom till min avmönstring nåddes vi via radion av de första rapporterna om att årets algblomning tagit fart – denna sorgliga verkan av en ansvarslös jordbrukspolitik och ignorant hållning från allmänheten i länderna, inte minst Sverige, kring Östersjön, ett av världens mest förorenade hav.

Tillsammans med skarvarna håller cyanobakterierna (som är det egentliga namnet på ”algerna” i algblomningen) på att förändra Östersjön till oigenkänlighet. Algblomningen märks dock än så länge inte inne i skärgården, rapporterna kommer än så länge från Gotland.

En annan företeelse som tilltagit i omfattning i de svenska delarna av Östersjökusten är den tyska turistströmmen. Sedan det svenska inträdet i den Europeiska unionen har strömmen av tyska turister varit i ständig tillväxt. Det är uppenbart att de tyskar som köper billiga ( i deras ögon) sommarhus längs den svenska kusten, eller väljer att tillbringa båtsemestern i den svenska skärgården, tar konsekvenserna av unionen längre än vad vi själva har gjort.

Visst förstår jag tyskarna. Den svenska skärgården är erkänt en av världens vackraste naturmiljöer och den ligger inte långt bort från deras hemland. Via Danmark är det tidsödande med oäventyrligt att ta sig dit med fritidsbåt. Och vi har allemansrätten! Allemansrätten, det vill säga allas rätt att under ansvar vistas i skog och mark oavsett vem som äger den är ett storslaget privilegium som vi kanske inte alltid själva men väl våra kontinentala grannfolk förstått att uppskatta.

Ibland kan man dock få för sig att tyskarna missuppfattat innebörden i begreppet ”allemansrätt” och tolkat det som ”allemannernas rätt”. Allemanner är ju som bekant ett annat ord för tyskar.*

De flesta tyskar man träffar på ute i Skärgården är dock ödmjuka och sympatiska. Den olustkänsla som infinner sig har nog snarare att göra med vetskapen om att Sverige numera blivit en andra rangens nation, ett land dit tyskar norrmän och finnar åker för att leva billigt, handla billigt och supa billigt. Precis som medelhavsländerna fungerade för oss svenskar innan prisutjämningen som Unionen fört med sig, men som en del länder i Sydostasien, kanske främst Thailand, fungerar som idag för partysugna svenska ungdomar och andra svenskar som under Drömsemesterns flagg lever herrskapsliv på andra sidan jordklotet. Alltmedan vårt eget land koloniseras av penningstarka semesterfirare från den Europeiska Fästningens kärnländer.

What goes around, comes around.  

_________________________________________________________________________________

* Allemanner Germanskt stamförbund som omtalas för första gången år 211 och då var bosatt mellan Main och Donau. Allemannerna erövrade senare de romerska Decumatåkrarna (Agri Decumates) och utbredde sig i Schweiz och Alsace. Förjagade genom kejsar Julianus seger vid Strasbourg 357 återvände de efter hundra år och utbredde sig väster om Rhen ända till Mosel. De besegrades år 496 av Chlodvig och inlemmades i frankerriket. Ännu på Karl den stores tid hade allemannerna dock egna hertigar och under den karolingiska förfallsperioden delades hertigdömet Allemannien (Schwaben) mellan de badiska zähringarna i väster och hohenstrauferna i öster. Folknamnet "allemanner" har blivit fransmännens beteckning för tyskar över huvud taget. Källa