Slottet i saknadens dalar

Folkteatern i Gävle har gett sig på att sätta upp Carl Jonas Love Almqvist storslagna roman Drottningens juvelsmycke i dramatiserad form. Det är alltid vanskligt när stor litteratur dramatiseras, på samma sätt som filmatiseringar av storslagna romaner oftast är ett vågspel. Det krävs att den nya konstformen har någonting nytt att tillföra berättelsen, annars blir det platt fall.

Platt fall känns också som en passande beskrivning på Folkteaterns senaste uppsättning. Inget av den centrala problematiken i Almqvists roman framgår i dramatiseringen, och inget nytt tillkommer. Bortsett då möjligen från ett par vulgärsexuella anspelningar på nutida offertänkade där komplicerade karaktärer reduceras till agenter i ensidiga maktrelationer. Men utöver denna vaga anstrykning av politisk korrekthet hade folkteaterns uppsättning ingenting att tillföra.

Det är närmast att betrakta som ett konststycke i sig att man lyckats göra den storslagna romanfiguren Tintomara, som i två sekler tjusat och förbryllar generationer av hänförda läsare, till en så platt och intetsägande figur. Man förleds nästan att tro att de varit så nöjda med greppet att låta Tintomara gestaltas av en manlig skådespelare att de glömde bort att mannen också borde kunna skådespela. Skådespeleriet var överlag en sorglig historia.

Man frågar sig om det är skådespelarna eller regissören Björn Melander som ska hållas ansvarig för detta, men arbetsamt blev det i alla fall eftersom skrikande var det enda grepp som tillämpades för att gestalta någon form av känsloliv.

Så till föreställningens förtjänster. Scenografin var lyckad och likaså kostymerna lyckades skapa en trovärdig och suggstiv känsla för ett genom 1800-talsromantiken filtrerat 1790-tal. Scenbytena med hjälp av vridscen/vridläktare var raffinerade och effektiva. Tyvärr hjälpte inte detta för att rädda en föreställning som i andra akten alltmer antog karaktären av bygdespel i begreppets mest negativa bemärkelse. Denna upplevelse förstärktes inte minst av statister som äntrade scenen tuggandes tuggummi, eller skådespelare som så snart de inte hade några repliker tappade hela rollgestaltningen.

Eller som en i sällskapet uttryckte sig: "Peter Oscarsson, kom tillbaka - allt är förlåtet!"


Kungamord eller lustmord? Folkteatern gör gapigt bygdespel av Almqvists klassiker.

I samband med säsongsstarten passar fotbollens fiender på att vidta ytterligare mått och steg i sin långsiktiga kampanj att utrota publikunderlaget för svensk elitfotboll. Genom strängare straff, högre böter tänker man ytterligare stävja alla former av glädjeyttringar på läktaren. Böterna för en bengalisk eld på läktaren höjs från dagens vansinniga 10000 kr till ännu galnare 25000. Dessutom uppmanas domarna att avbfryta matcherna när pyroteknik används.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att inom bandyn, denna helyllesport som blivit något av en symbol för den svenska folkligheten, används pyroteknik friskt på läktarna. detta utan att någon så mycket som höjer ett ögonbryn. Snarast uppmuntrar man till användandet av bengaliska eldar genom att så gott som alla stämningsfulla publikbilder i medierna visar sådana. Men det är uppenbarligen så att medan bandyförbundet anser bengaliska eldar vara en trevlig stämningshöjare så anser SvFF att de är livsfarliga ordningsstörningar som bör bekämpas med dryga böter.

SvFF tycks inte begripa att de är de hängivna supporterskarorna, just dessa som står bakom de spontana känsloyttringarna på läktarna, som utgör den ekonomiska grundvalen för den svenska elitfotbollen och därmed i förlängningen också för SvFF. Måtte Hellströmer och hans hejdukar besinna sig innan de både dödat den svenska fotbollen och skjutit sig själva i foten. Fram för en levande läktarkultur!