Två giganter har lämnat oss.
I torsdags avled poeten, dramatikern och författaren Lars Forsell vid en ålder av 79 år och lämnade därmed ett stort tomrum bakom sig, såväl inom Svenska Akademien där han vid sin bortgång var den ledamot som suttit längst på sin stol och inom svenskt kulturliv i allmänhet där personligheter med Forsells bildning och bredd numera lyser med sin frånvaro.
I natt avled Ingmar Bergman - Sveriges störste och en av världens främsta regissörer, i sin sommarbostad på Fårö. Bergmans storhet kan knappast överskattas - hans livsverk är ett monument som reser sig högt över större delen av såväl den svenska som den internationella scenkonsten. Hans bertydelse för svensk dramatik är svår att överskatta.
Att stora män (och kvinnor) blir gamla och går hädan är naturligftvis tingens ordning och inget att förfäras över i sig, även om det är med sorg i sinnet vi tar farväl av kulturpersonligheter av Forsells och Bergmans kaliber. Det är emellertid inte utan en känsla av tröstlöshet man blickar ut över dagens svenska kulturliv på jakt efter personligheter med nämnda giganters spännvidd.
Jag undrar om vilka det är av de kulturpersonligheter som idag står på höjden av sin yrkesverksamhet, när de om förhoppningsvis många år från nu kommer att lämna samma tomrum efter sig som Forsell, Bergman och den ävenså nyligen avlidne Povel Ramel. Det känns onekligen svårt att komma på någon. Kanske är det en hel epok som nu håller på att gå i graven.
Lars Forsell, vila i frid.
Ingmar Bergman likaså.
Olagligt motorvägsbygge.
De flesta är ense om att nya vägar leder till ökad trafik och i förlängningen ökade utsläpp. Massbilismsförespråkarnas argument om att kringleder skulle minska trafiken i innerstaden och saknar täckning. I höstas skrev den syndikalistiska tidningen Arbetaren en artikel om just detta ämne där man hårt angriper alliansens planer.
Svenska Naturskyddsföreningen är skarpt kritisk till projektet Förbifart Stockholm.
- Miljölagarna gäller även regeringen och det betyder att man måste säga nej till en eventuell ansökan från Vägverket. Förbifarten skulle förstöra riksintressant natur och kulturmiljö, skada friluftslivet och motverka en långsiktig hushållning, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.
Föreningen bygger sitt ställningstagande på en granskning av rättsläget som gjorts av Gabriel Michanek, professor i miljö- och naturresursrätt vid Luleå Tekniska Universitet. Michanek konstaterar att Förbifart Stockholm skulle orsaka påtagliga skador på områden som utpekats som riksintressen för naturvård, kulturmiljö och friluftsliv. Eftersom den alternativa lösning Vägverket redovisat - Diagonal Ulvsunda - är ekonomiskt och trafikmässigt likvärdig, men inte orsakar motsvarande konflikter, är Förbifart Stockholm otillåten. Samma slutsats har tidigare dragits av länsstyrelsen i Stockholms län.
Radiospelningen
Kalendariet är också uppdaterat med en ny spelning.
JK Rowling och det lättsmältas evangelium.
"Åt den som har skall varda givet" står det i Bibeln och uppenbarligen stämmer det. Den som har den massiva marknadsföringskapacitet som Rowlings förläggare uppenbarligen har åtnjuter dessutom spaltmeter av gratismarknadsföring genom att så gott som samtliga etablerade medier faller till föga och lyfter fram böckerna/filmerna på ett sätt som inte ens den mest påkostade marknadsföring skulle kunna åstadkomma. Till slut har fenomenet blivit så utbett att bloggare som undertecknad som känner sig påfallande oberörd av böckerna/filmerna i sig tycker att det är ett angeläget ämne att skriva om.
Det finns ett utbrett hat mot Harry Potter och hans skapare, ett hat som känns både barnsligt och omotiverat. Däremot förstår jag den frustration som många känner, oavsett om det är inom fantasy- och science fictionkretsar eller bland folk i gemen, över att dessa oansenliga röner såna försäljningsmässiga framgångar. Det finns ju trots allt så oerhört mycket bättre litteratur än Harry Potter och "livet är för kort för att slösas bort på att läsa dåliga böcker" som litteraturkritikern Harold Bloom så träffande har formulerat det.
Jag tänker inte som så många frånkänna JK Rowling hennes talang. Hon är begåvad helt klart, däremot kan det vara intressant att försöka ringa in vari denna begåvning består. Hon är inte särskilt språkligt driven, hon är ingen mästare på att skapa karaktärer och absolut inte någon mästarinna på att skapa intriger. Hon är på intet sätt nyskapande. Vari består då den talang som (tillsammans med massiv marknadsföring tagit henne på ett segertåg över världens bokahndelsdiskar och biografsalonger?
Rowlings talang består i en oslagbar förmåga att använda sig av klichéer. Detta ska inte läsas som något negativt, att på ett övertygande sätt använda sig av välkända stereotyper är svårt, men Rowling lyckas. Hon använder sig av klichéer från ett vitt spektra av genrer och får oss att känna igenkänningens glädje utan att hela tiden känna att vi har läst böckerna förut. problemet med Rowlings böcker är att bakom klichéerna finns intet. Intrigerna rasar som korthus vid närmare påseende, bakgrundshistorierna känns som nödlösningar, karaktärsteckningarna är platta (möjligen med undantag av läraren Severus Snape) och sensmoralen snusförnuftigt intetsägande. Jag associerar till Rowlings fantasyförfattarkollega och landsman Terry Pratchett som också arbetar med att stapla klichéer på varandra. pratchett lyckas emellertid, på något bisarrt sätt med att få sin märkliga värld att hänga ihop (kanske eftersom den egentligen inte alls gör det) och framförallt lyckas han med klichéernas hjälp skapa stor humor.
Harry Potters framgångar är helt enkelt ett bevis på att det lättsmälta och lättillgängliga är ett framgångskoncept. Precis som att det är lättare att grabba tag i Per Gessles skiva "En händig man" på bensinstationen än att ge sig ut i det okända och leta efter ny spännande musik så är det enklare att köpa en Harry Potterbok, som det skrivs om i alla tidningar, än att försöka leta efter något som kanske skulle göra att man fick ut mer av de timmar som det trots allt tar att läsa boken/se filmerna.
Slutligen vill jag bara beklaga mig över ett tröttsamt fenomen som jag stött på i samband med Harry Potterhysterin. Potterfansen liknar på många sätt en religiös sekt, lite som alla de som gjort till sin livsuppgift att försvara skribenter som Linda Skugge i alla väder. Hursomhelst, dessa frälsta Potteranhängares främsta argument mot vilken kritik det vara månde som riktas mot böckerna/filmerna är: "Läs böckerna så förstår ni!" När man sedan gjort slag i saken och läst en bok heter det "Määh, den första boken är inte riktigt lika bra som de andra, läs resten så förståår du!"
Jag har läst en bok och sett fem filmer och är mindre övertygad om Potters och Rowlings storhet nu än när jag började, det får räcka.
Vi är svarta gula AIK!
The Glens, Gnaget och örfilade supportrar.
Ikväll gäller det. Våra svartgula krigare har avrest till Ulster för att blidka de egna supporterleden genom att i Europaspelet lyckas med vad som alls inte tycks gå vägen i allsvenskan: att vinna.
Motståndet utgörs av Belfastlaget Glentoran (vilkas smeknamn "the glens" föranleder en att tro att laget skulle ha något slags koppling till en viss stad på Sveriges baksida...). Slottet i saknadens dalar beklagar givetvis att vi inte kan närvara på the Oval och stötta spelarna på plats.
Trots att det inte riktigt har gått som planerat och trots att tabellplaceringen är allt annat än vad vi önskat åtnjuter Rickard Norling och Nebosja Novakovic fortfarande mitt och de allra flesta supportrars fulla förtroende. Norling själv är emellertid minst sagt självkritisk. Gå in och titta på den här intervjun på Gnagarforum och fråga er om det kan finnas någon ödmjukare tränare i hela allsvenskan?
Alla spelare gör sig emellertid inte förtjänta av samma förtroende. Till exempel de som mitt under pågående säsong unnar sig att supa sig berusade på stan fram till småtimmarna, till råga på allt dagen efter en svidande förlustmatch mot uppkomlingarna i Elfsborg, och som kronan på verket örfilar egna supportrar när dessa ifrågasätter lämligheten i beteendet. När man inte ens har vett att be om ursäkt för sitt beteende kanske man ska börja fundera över om man verkligen har hamnat i rätt klubb...
För övrigt noteras att division 8-klubben Råsunda FC (tidigare Black Army FC) häromsistens besegrade mittengänget Munsö IF med 2-0 på bortaplan trots att endast åtta spelare slutit upp!
Myndighetssverige ignorerar kulturmiljöer.
Myndighetssverige ignorerar bevarandet av värdefulla kulturmiljöer i landet. Inventeringen av äldre byggnader är svårt eftersatt visar en ny rapport från Boverket. Endast 15% av de svenska tätorterna har inventerats. Ännu värre ligger det till med de områden som klassats som riksintressen ur kulturhistoriskt perspektiv - där har bara omkring elva procent inventerats.
Rapporten konstaterar också att mer än två tredjedelar av kommunerna inte har tillgång till antikvarisk fackkunskap, vare sig inom sina egna led eller genom avtal med andra aktörer. Även på statlig nivå föreligger brister: Bara ett fåtal statliga myndigheter och bolag har formuleringar om ansvar för kulturmiljövärdena inskrivna i sina uppdrag, och varken länsstyrelserna eller Boverket självt har varit tillräckligt aktiva i sin roll som tillsynsmyndigheter. Följaktligen är också den nationella överblicken dålig, skriver SvD.
Trots ett påfallande stort intresse för äldre kulturmiljöer från allmänhetens sida underlåter myndighetssverige att ta sitt ansvar för de hotade miljöerna, varför stora kulturhistoriska värden riskerar att gå om intet. Det officiella ointresset för det materiella kulturarvet har djupa rötter i Sveriges myndighetshistoria. "Här rivs för att få luft och ljus" skrev Strindberg en gång i världen i en ofta citerad mening, som av socialdemokratiska stadsplanerare använts för att motivera den rivningshysteri som banade väg för den torftiga funktionalismens utbredning i vårt land. Hur mycket luft och ljus man upplever på centrala Norrmalm eller ute i någon av miljonprogrammets människosilos kan man dock fråga sig.
Missbruket av Strindbergs formulering tydliggör det monumentala tankefel som generationer av socialdemokratiska stadsplanerare gjort sig skyldiga till: genom att utradera äldre bebyggelse trodde man sig kunna utrota fattigdomen. Irrationellt och ohistoriskt satte man likhetstecken mellan äldre bebyggelse och äldre samhällsystem. Att skylla hela skövlingen av det materiella kulturarvet på SAP vore naturligtvis alltför radikalt, de bristande insikterna om kulturmiljöerna är legio i många politiska läger, liksom det ensidiga hyllandet av modernitetens välsignelser och dess manifestationer i rätlinjiga arkitektoniska stilar.
Det är emellertid inte bara städernas kulturmiljöer som hotas, även på landsbygden hotar de bristande antikvariska kunskaperna att leda till att äldre byggnader rivs eller byggs om till oigenkännlighet. Intressant att notera är att i de länder som drabbades hårt av kriget, till exempel Tyskland där mänga städer bombades sönder och samman, har fler bevarade äldre byggnader än vad vi i Sverige har. Istället för att som på kontinenten ta vara på vad vi ärvt från våra fäder har de ansvariga myndigheterna här hemma agerat som bortskämda barn, oförmögna att visa uppskattning för vad man fått men energiskt angelägna om att få investera i vad som för studnen ansetts modernast och häftigast.
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"
- ur Esplanadsystemet av August Strinberg. (Strindberg hyllade som synes inte uppförandet av människofientliga betongkomplex utan anläggandet av parker och esplanader, vilket skulle kunna ses som dess motsats. Rivningsvurmen finns dock där likväl.)
Missa inte!
Konserten hålls på innergården på Café Hugos på Svartbäcksgatan. Det är fritt inträde och alla är välkomna. 14.00 sätter vi igång!
Har ni av någon anledning ingen möjlighet att närvara men befinner er någonstans i Uppsala län så kan ni skruva på P4 mellan klockan 14 och 15!
Vi hörs!
De nya folkrörelserna.
Eller var det redan tidigare som tidningarna började göra skällsordet "brat" till något positivt. Särskilt Aftonbladet tycks gå i bräschen för upphöjandet av den så kallade "bratkulturen" till ideal. Det är lätt att föreställa sig reportens lysande ögon och salivdroppen i mungipan när han skriver hur mycket champagnen kostar som ynglingarna väntas spruta på varandra på Pepes bodega i Båstad i samband med Swedish Open. Suck.
Det känns som om en viss grupp journalister har samma ambivalenta inställning till bratsen som de har till fotbollshuliganer. De fördömer dem för att de förväntas göra det men skulle i själva verket helst vilja vara sådana själva. varför var det annars som en viss Fredrik Virtanen gick ut och lade många tusenlappar på en Stone Islandjacka precis samtidigt som huliganhypen var som starkast, i kölvattnet på filmerna Football factory och Hooligans. Att bidra till hypen genom att lägga sig till med huliganernas attribut lockar fler TILL huligankulturen än vad hundra kampanjer med rosa band någonsin kommer att förhindra.
Om man nu tycker att något är så coolt att man inte kan låta bli att skriva om fenomenet hela tiden kunde man väl åtminstone låta bli att låtsas att man fördömer det. Som tur är så har begreppen blommat över när de blir legio i journalisternas texter. Såväl ordet "huligan" som ordet "brat" har så gott som upphört att brukas av de berörda grupperna. På aftonbladet.se kommer vi nog att få dras med dem ett bra tag till.
I begreppsförvirringens tidevarv används de dessutom numer på en hel del vitt spretande typer av människor långt utanför de ursprungliga kategoriernas gränser. Såval casualstilen som bratstilen har, tack vare journalisterna, blivit lika folkliga som golf och kokainmissbruk är i dessa dagar.
Klimatet igen.
Det verkar som om klimatet bara är något abstrakt som man relaterar till under vinterhalvåret då man skriver på upprop på kvällstidningarnas hemsidor och så vidare. När sommaren kommer och vädret inte afller en i smaken sätter man sig istället på första bästa flyg för att i godan ro spy ut så mycket koldioxid som möjligt.
Om man då inte deltagit i någon av de stora konsertgalorna till förmån för klimatet som arrangerats i storstäder runtom i världen. Arrangemangen har dock fått kritik, bland annat av välgörenhetsgaleveteranen Bob Geldof som menar att arrangörerna inte angett några konkreta mål för evenemangen. Även artisterna har fått kritik för sin extremt konsumistiska livsstil som så att säga strider emot galans budskap.
Här hemma regnar det. I USA däremot plågas man av värmeböljor med skogsbränder som följd. Det kanske är ett scenario man som amerikan kommer att bli så illa tvungen att vänja sig vid om man fortsätter att rösta fram makthavare som halsstarrigt håller fast vid en föråldrad energipolitik.
Ibland så kan det blåsa kalla stormar...
Ibland så kan det blåsa kalla stormar
ibland kan himlen vara ganska grå.
men när det gäller laget som vi älskar
så skiner solen snart på oss ändå.
Åh vi 'e AIK
Bingsjöstämman 2007.
Ännu två dygn efter hemkomsten har jag inte fullt ut återhämtat mig från årets Bingsjöstämma. Det kanske är ett ålderstecken. Även om stämman inte var fullt lika lyckad i år som förra året så hade undertecknad ändå förträffligt trevligt.
Anledningarna till att Bingsjö anno 2007 inte blev lika lyckat som föregående år är flera. Den orsak som naturligtvis överskuggade de övriga var det faktum att nervskadorna i vänsterarmen fortfarande gör att jag inte kan spela gitarr. Även om jag numera inte behöver gå med armen i mitella hela tiden och även om jag återfått en viss funktion i arm och hand så känns gitarrspel ännu inte som något realiserbart. Att åka på spelmansstämma utan att kunna spela förmörkar givetvis upplevelsen en smula.
Övriga bidragande orsaker till att förra årets stämma var mer lyckad än årets var vädret, som medförde betydligt klenare uppslutning och det faktum att jag i år missade förstämman, vilken åtminstone förra året var till och med roligare än själva stämman. I år hade jag alltså bara en kväll på mig att härja i den natursköna Dalabygden.
Anledningen till att jag inte kom upp förrän på onsdagen var att jag de två föregående dagarna varit och spelat i dagarna två med mitt andra band, vistrion Två Taube och en Bellman, ett annat naturskönt landskap, nämligen Tjustbygden i östra Småland.
Vi spelade som brukligt på det charmfulla Tofvehults café ute i Gunnebo och dagen efter hade vi den stora äran att inviga den i Västervik centralt belägna friluftsscenen på Wimmerströmska gården. Att det rörde sig om en friluftsscen var emellertid olyckligt i sammanhanget eftersom det regnväder som sedermera förflyttade sig till Dalatrakten först infann sig i Västervik. Vattnet öste ner över det knappa hundratal tappra västerviksbor som trotsade vädret med sina paraplyer för att se sina favorittrubadurer. Spelningen resulterade bland annat i en artikel i Västervikstidningen.
När ovädret nådde upp till dalgången där Bingsjös dalaröda timmerstugor ligger asymmetriskt strödda över kullarna hade det dock avtagit i styrka. En positiv bieffekt var rentav myggen förekom i ytterst begränsad omfattning. Jag tror att jag totalt återfann tre myggbett på hela kroppen vid hemkomsten. Detta att jämföra med 2006 då de små blodsugarna förekom i sådana mängder att man drog in dem med andningen.
Utöver den fantastiska atmosfären, den myckna folkmusiken och många kära återseenden bjöd årets stämma också på en del ljuspunkter utöver det vanliga. Bland annat hade vår slagverkare Wladimir den goda smaken att fylla 30 år vilket firades med dunder och brak.
Eftersom det var på torsdagen han fyllde så var vi tvungna att vänta med festligheterna till efter midnatt. Rätt ska vara rätt. Då Wladimir just på tolvslaget gjorde ett framträdande med V-Dala spelmanslag från Uppsala - spelmanslagens svar på Sex Pistols - så kunde inte födelsedagsfesten ta sin början förrän vid ettsnåret. Då firades det emellertid så att det stod härliga till.
Tårta, presenter, cigarrer och champagne bars fram. De många vännerna i kombination med att vår tältplats precis vid Päkkosgården var den mest strategiska i hela Bingsjö medförde att uppslutningen vid födesledagsfirandet blev stor. Gamla och nya vänner festade, jammade, tutade, brölade och gned till långt in på morgonkvisten.
När undertecknad någon gång kring klockan sex uppsökte sin sovplats hade molnen drivit undan och den varma julisolen sken över nejden. Skrattmåsarnas hesa röster hade hunnit ersätta klangen från fioler, nyckelharpor, dragspel, saxofoner, tamburiner och allehanda märkliga instrument som klarar sig fantastiskt bra utan elektrisk förstärkning.
Ombytta roller.
Jag tar tre, fyra steg innan jag vänder.
Aristokrat var jag i min natur.
Av stål de muskler under pälsens ränder
som med ett enda lätt fällt en tjur.
En mängd sylvassa klor, dödliga tänder.
En härskare förnedrad i en bur.
I återstoden utav mina dagar
så råder inte längre djungelns lagar.
På andra sidan gallret står en apa
och glor på mig medan den äter glass.
Hur underbart det vore att få kapa
den apans huvud med min ena tass!
Nu får den ostörd stå och glo och lapa
sin glass i eftermiddagssolens gass.
Ja, om vi mötts i djungeln var det annat!
Jag hatar den här buren så förbannat!
Ni anar inte hur mycket jag hatar
att gå här och att aldrig va i fred!
Jag hatar skötarna och de som matar,
ni anar inte hur jag låg och led.
Jag svälter ju ihjäl ifall jag ratar,
det redan döda kött jag matas med.
En jägare ska själv jaga sin föda,
för mina klor ska bytesdjuren blöda.
Förr gick jag i den soliga Bengalen
där regnskogen omkring mig växte tät
och trädkronor var taket i tronsalen
där ingen trotsade mitt majestät.
Men så kom nationalparkspersonalen
och fångade mig nesligt i ett nät.
Så fick jag fara under skam och nesa.
Upp till den kalla norden gick min resa.
Nu får jag gå här bakom detta galler,
beskådas och begapas i min bur.
Varenda kväll när skymningsmörkret faller
så drömmer jag att jag bryter mig ur
- och sen på morgonen när jag anfaller
de nakna aporna, en blodröd skur
ska skölja ifrån uppsprättade magar
då jägaren blir åter den som jagar.
Men detta galler kan jag inte bryta,
nej inte ens jag är tillräckligt stark!
Ibland så roar jag mig med att ryta
så att det skallar över denna park.
För en sekund så får vi roller byta:
då darrar aporna för sin monark!
Men oftast går jag endast tyst och vankar,
begrundar mina dystra tigertankar.
Jag tar tre, fyra steg innan jag vänder.
En förstfödd son till vår drottning Natur.
Av stål de muskler under pälsens ränder
som med ett enda slag lätt fällt en tjur.
En mängd sylvassa klor, dödliga tänder.
En härskare förnedrad i en bur.
I återstoden utav mina dagar
så råder inte längre djungelns lagar.