Slottet i saknadens dalar

När jag nyligen dinerade hemma hos en kamrat och blev bjuden på biff Strindberg introducerades jag likväl av densamme (kamraten alltså, inte Strindberg) till ett fenomen kallat det normandiska hålet. Mer om denna utmärkta företeelse senare, först (om vi ska följa turordningen vid middagen) biff Strindberg. Förrätten bestod av sallad och getost varför jag finner det motiverat att direkt skildra huvudrätten.

August Strindbergs person har ju blivit föremål för en långtgående kultförklaring som inte riktigt korresponderar med det intresse hans verk röner hos en bredare allmänhet. Vilket förstås är synd. Hursomhelst så har den långt drivna mystifieringen av Strindbergs person bidragit till att många av oss vet en hel del, eller åtminstone tror sig veta en hel del om hurdan Strindberg var och hur han levde sitt liv. Ett av dessa allmänt kända faktum är att han var en man av bestämda åsikter på de flesta områden, så även det kulinariska fältet.

Strindberg lagade sällan maten själv men hade mycket bestämda åsikter om hur den skulle tillredas. Biffanrättningen som bär hans namn hittades 1959 på en restaurang i Frankfurt av Operakällarens Werner Vögeli och introducerades i Sverige 1961. På Strindbergs tid gjordes biffen på oxfilé men på operakällaren valde man det mer praktiska alternativet att ta en väl hängd och putsad skiva ur biffraden. Biff Strindberg kan i korthet beskrivas som biff bestruken med dijonsenap och panerad med röd lök.

Efter att denna tämligen mastiga huvudrätt intagits presenterades jag av min kamrat, som tillbringat en längre tid i Frankrike, för det normandiska hålet, som alltså inte är ett vulgärt öknamn på någon fransk utbytesstudent. Hålet ifråga är nämligen det extra utrymme som bildas i magen om man tar sig ett litet glas på maten för att således bereda utrymme för desserten – det vill säga ungefär samma syfte som vi i Sverige använder snapsen (när vi inte använder den för att supa oss redlösa förstås) eller italienarna tar sin grappa. Vadan då det normandiska ledet i begreppet?

Jo, den lämpligaste digesten kommer nämligen från Normandie och stavas calvados. På systembolaget finns en rad fördelaktiga sorter, varför inte en Calvados du Pays d'Auge eller den lite vassare Boulard .

Evert Taube lär ha varit en stor älskare av calvados och ville gärna ha smultron till, finsmakare som han var, även mitt i vintern, vilket beredde personalen på Operakällaren en hel del problem. Det berättas att man vid ett tillfälle, just mitt i vintern, på något sätt lyckades uppbringa jordgubbar istället, vilket i alla fall till hälften ska ha blidkat den kräsne poeten.

Några smultron till calvadosen blev det inte, trots att det börjar bli säsong, men vi kompenserade denna brist med att fylla våra nyvunna normandiska hål med dessert.

Så här i sommar- och semestertider blir det allt mer uppenbart hur illa ställt det står till med den svenska kollektivtrafiken, och hur makthavarna gång på gång väljer att premiera den bilburna landsvägstrafiken. Ett tydligt exempel finns här i Uppland där bygget av den nya sträckningen av E4 sätter sin prägel på en stor del av landskapet öster och norr om Uppsala. Mil efter mil har man grävt upp god odlingsmark i en av Sveriges äldsta och fornminnestätaste kulturbygder. För arkeologerna har de senaste åren dock inneburit ett uppsving på en annars mer än mättad arbetsmarknad.

För Uppsalas räkning kommer dock det nya motorvägsbygget att medföra en rad fördelar, inte minst för mig som har den nuvarande E4 precis utanför fönstret och dag som natt tvingas ha norrlandstrafikens ljudmatta i bakgrunden, mest påtagligt under den varma årstiden då fönstret står öppet. Jag läste någonstans att hälften av alla korsningar med trafikljus längs hela E4 ligger just i Uppsala, till förtret för både oss som bor här och för bilisterna som vid en rödvåg måste stanna var hundrade meter – en trist konsekvens av att europavägen går rakt igenom stan. Som sagt för Uppsalas räkning kommer den nya motorvägssträckningen att betyda renare luft och mindre buller. För landsbygden i östra Uppland är det en annan femma.

Motorvägsbygget är bara ett exempel på hur biltrafiken premieras på den kollektiva trafikens bekostnad. Den största boven i dramat är emellertid de olika kollektivtrafikbolagen med sin hutlösa prispolitik. Är man ett par stycken lönar det sig här i Uppsala att åka taxi om man ska till andra sidan stan istället för att ta bussen – så ska det inte behöva vara. Ännu värre är det om man ska försöka ta sig utanför stan. När jag nyligen skulle ut i skärgården kostade det mig 70 kr att ta mig till Hallstavik med Upplands lokaltrafik – tacka f*n för att folk tar bilen istället! De höga priserna medför dessutom en ond cirkel som yttrar sig i form av minskat bussåkande med konsekvensen att antalet avgångar skärs ned, vilket i sin tur minskar antalet resenärer och höjer priserna ytterligare – med minskat passagerarantal som konsekvens. Varpå politikerna beslutar om nya motorvägsbyggen.

Om det är illa ställt med bussarna så är det än värre med järnvägstrafiken. Det tycks nästan bara vara politiker och chefer som får sina resor betalda med skattemedel eller som kan dra av dem i företagets namn som har råd att åka tåg numera. Svensson tar Swebus Express – eller bilen – istället. Jag som ofta åker runt i riket på andras bekostnad (i samband med spelningar på annan ort är det arrangören som betalar resan) får ofta erfara Statens Järnvägars mer än bisarra prissystem, där priserna på samma sträcka varierar från dag till dag och från timma till timma och där sträckorna konkurrerar med varandra! Som om någon som ska till Gävle skulle välja att åka till Borlänge istället bara för att det är billigare!

Ytterligare en sak som får allt fler att välja bilen istället för tåget är SJ:s oförmåga att anpassa sig efter efterfrågan. Den enda form av anpassning man gör är att man låter biljettpriset gå upp när hög efterfrågan råder. Hur många gånger har man inte behövt sitta inklämd i gångar och trappor eller på bagagehyllor bara för att de inte kopplat fler vagnar till tågen (efter en storhelg till exempel) men sålt talrika öppna biljetter. Det är klart att folk väljer bilalternativet när SJ tycks kräva månaders framförhållning av den som vill resa bekvämt. Ännu mer frustrerad blir man när man besöker föregångslandet Storbritannien – som var det exempel de svenska politikerna följde i samband med avregleringarna av kollektivtrafiken – där är röran av olika tågbolag och bokningssystem ett sannskyldigt kaos. Förmodligen är det den framtid som går även de få tappra svenska kollektivtrafikresenärerna till mötes om inte de ansvariga växlar in på ett nytt spår inom en snar framtid.

Det finns dock ljuspunkter även inom kollektivtrafiken i Sverige. SL:s nya prissystem är mer än välkommet. Alla resor kostar 20 kronor, oavsett längd. Detta lönar sig för alla utom dem som ofta reser ytterst korta sträckor – men förhoppningsvis kan detta få dem att sträcka på benen emellanåt istället. Tillsammans med biltullarna har prissänkningen medfört en markant sänkning av trafikbelastningen på vägarna i Stockholms län, vilket är bra både ur miljöhänseende och för en själv när man någon gång tvingas ta bilen. Vi får hoppas att andra regioner följer exemplet från Stockholms län så att kollektivtrafiken åter blir ett vettigt alternativ.

I lördags tillbringade jag en alldeles förträfflig heldag på Nyckelharpsstämman i Österbybruk . Jag kan svårligen tänka mig ett trevligare sätt att tillbringa helgen före midsommar. En strålande sommardag i en vacker uppländsk Bruksmiljö , fylld av glada människor i alla åldrar. Det är inte minst glädjande att se hur många unga entusiaster det finns inom den svenska folkmusiken och som har tagit nyckelharpan till sitt hjärta.

På en picknickfilt i gräset satt vi under eftermiddagen och hörde på världsmästerskapet i nyckelharpa, ett evenemang som inträffar varje år i parken i Österbybruk, och som enligt utsago är grymt väderberoende. På frågan om vad som händer om det är dåligt väder svarade en ung folkmusikentusiast att så länge han kunde minnas så hade det aldrig varit dåligt väder under nyckelharpsstämman. Vädergudarna värnar uppenbarligen om det svenska nationalinstrumentet.

På kvällen höll Sofia Karlsson konsert i Österbybruks kyrka. Trots att syremängden efter hand minskade till närmast noll procent i den lilla kyrkan var det en stor upplevelse att höra Sofia Karlssons Dan Anderssontolkningar, vilka jag tidigare endast varit bekant med från skivan Svarta Ballader . Liveframträdandet blev inte en besvikelse. Jag skulle rentav vilja påstå att Karlssons sångröst kom ännu mer till sin rätt under konserten än på skiva, och då är jag mer än väl medveten om hur svårt det är att ställa in ett vettigt ljud i en kyrka.

Det var emellertid inte bara Sofia Karlsson som gjorde konserten till en oförglömlig upplevelse. Med sig hade hon en skara musikanter på mycket hög nivå. Starkast intryck gjorde nog violinvirtuosen och tillika riksspelmannen Lisa Rydberg som trollband publiken i nästan lika hög grad som Karlsson själv. För kvällen gästande nyckelharpsspelmannen Johan Hedin vann publikens hjärtan genom att med den äran traktera aftonens populäraste instrument. Basisten Anders Johnsson, till vardags i Ranarim , gjorde också intryck och bidrog med både tyngd och lekfullhet, så även den mycket skicklige gitarrist vars namn tyvärr har fallit mig ur minnet.

Arrangemangen var vackra, balanserade och väl genomarbetade, och följde i hög grad arrangemangen på skivan, dock anpassade till kvällens sättning. Dan Anderssons allvarstyngda texter lyftes fram samtidigt som utrymme fanns för improvisation och spelglädje.

Känslan för smakfulla arrangemang och förmågan att kring sig samla så skickliga musiker är egenskaper hos Sofia Karlsson väl så viktiga som hennes fantastiska sångröst. Som säkert framgått var det en mycket lyckad kvällskonsert på nyckelharpsstämman i Österbybruk.

Efter extranumret var det dock så lite syre kvar i kyrkan att mitt sällskap sa att det flimrade för hennes ögon. Då var det skönt att komma ut i den ljumma slottsparken där buskspelet, som tagit fart redan innan vi ställde oss i kön till konserten, nu började komma igång på allvar.

Vi passade under dagen även på att besöka Bruno Liljeforsateljén där de båda Upplandskonstnärerna Mikael Bonnevie och Markus Andersson, som jag bloggat om tidigare, ställde ut under rubriken ”Upplandsmystikerna möter Bruno Liljefors”.

Sommaren är här och med den bad- och seglingssäsongen.  Under en följd av år har de sköna semesterveckorna för oss på ostkusten dock alltmer kommit att präglas av badförbud till följd av en gulgrön klibbiga massa som kluckar mot den förr så inbjudande badstranden eller klibbar mot båtens sidor. I kombination med de kusliga skarvkolonier som dykt upp i Stockholmsskärgård med sina vita trädskelett och sina hotfulla horder av svarta fåglar börjar en vistelse vid havet alltmer te sig som en mardrömslik skildring i en dystopisk framtidsroman.

Senaste numret av Sveriges Natur är ett temanummer om Östersjön. Man möts av många oroande faktauppgifter, till exempel att ålen har minskat med 90 % de senaste trettio åren. Eller att en tredjedel av Östersjöns bottenyta är död, steril öken under vattnet.

Utfiskning är det ena stora problemet, torsken är i princip helt borta i stora delar av Östersjön. Detta leder i sin tur till en minskning av kustnära fiskar som gädda och abborre eftersom havslevande fiskar som strömming och skarpsill vilka annars reducerats av torsken, nu börjat konkurrera om den mer kustnära planktonfödan.

Det andra handlar om övergödning, hushåll, industrier men framförallt jordbruket tillför havet näring i sanslösa proportioner som slagit ekosystemet ur balans. Det mest uppmärksammade symptomet är algblomningen, i själva verket cyanobakterier vilka bildar en blågrön soppa på havsytan, vilken är skadlig för såväl människor som djur. Cyanobakterierna är en följd av övermättnad av kväve från jordbruket och fosfor från hushållen.

Både den svenska miljöpolitiken och jordbrukspolitiken inom EU är direkt avgörande för Östersjöns framtid, och politikerna har sent omsider börjat vakna. Finland har lovat att prioritera Östersjön och övergödningen under sitt ordförandeskap i EU nästa år. Det är emellertid inte bara upp till politikerna att rädda Östersjön, ett av världens mest förorenade hav. Sveriges Natur listar en rad åtgärder mans om privatperson kan vidta för att minska sitt bidrag till föroreningarna i havet:

* Skit inte i havet Har du fritidshus vid kusten med enskilt avlopp? Sannolikt kan du förbättra en hel del. Trekammarbrunn, septitank eller markbädd är att föredra framför en enkel stenkista. Skaffa dig gärna en torr toalettlösning. Använd miljömärkta fosfatfria disk- och tvättmedel. Kolla i Bra miljöval-registret att den produkt du har valt är fosfatfri.

* Åker du båt - uträtta inte dina behov i vattnet, töm heller inte båttoaletten i havet. Båtlivet släpper ut lika mycket som en medelstor stad om somrarna.

* Kör mindre bil En tredjedel av kvävenedfallet över Östersjön kommer från trafiken. Kör mindre bil eller kanske en mindre bil. Det ger mindre kväveutsläpp, mindre försurning, minskad klimatpåverkan och bättre hälsa för oss alla. Kör också långsammare och bättre så spar du bränsle, miljö och liv.

* Bygg en våtmark Är du markägare, fundera hur du kan fördröja vattnets väg genom dina marker. Allt från stenar i bäcken till anlagda meanderslingor med vass kan bidra till att fånga upp näringsämnen. Låt bli att rensa åar och räta ut diken. Återställ översvämningsmarker. Värna våtmarkerna på alla sätt!

* Ät inte torsk Det finns torsk som fiskats juste, men det är mycket svårt att vara säker på saken. Bäst är att undvika helt.

* Välj ekologisk mat Jordbruket är den största enskilda källan till gödningsämnen i Östersjön. Näringsläckaget är mindre från de ekologiska odlingarna. Välj därför ekologiska livsmedel så mycket du kan. På köpet ger du stöd till ett mer levande landskap, fler lärkor och hagmarksblommor.

* Behövs båtbottenfärg Båtbottenfärger innehåller giftiga ämnen: koppar, zink och Irgarol. Miljövänligare alternativ är färger som skapar en glatt yta med silikon eller teflon eller avskräcker påväxten med pepparextrakt. Du kan också fundera på om du verkligen behöver båtbottenfärg överhuvdtaget. Ta en sväng in i sötvatten med båten så dör all påväxt. Sjösätt båten sent om du ändå inte kommer att använda den förrän till semestern. Är det en mindre båt kan du ta upp den och tvätta av den någon gång under säsongen.

* Fyrtaktare ska det vara Upp till 30 procent av bränslet i en tvåtaktsmotor går oförbränt vidare ut till vatten och luft. Tillsammans släpper utombordsmotorerna i Sverige ut 15 000 ton kolväten per år i våra vatten. Fyrtaktare ska det vara! Och innan du hunnit byta motor så kör du väl på akylatbensin och använder miljöanpassad tvåtaktsolja? Marindieseln är bränslesnål, men släpper ut upp till 8 gånger mer kväveoxider än motsvarande bensinmotor.

Källa: Sveriges Natur

En ny radikal konstströmning växer fram i Uppland! Det rör sig om ”Slow art” sprunget ur gruppen "Upplandsmystikerna " med initiativtagaren Mikael Bonnevie. Slow art innebär en tillbakagång till ett noggrannare konstideal, där mer tid och omsorg läggs ned på både det hantverksskickliga arbetet med konstverken och med innehåll och symbolspråk. Strömningen ligger nära den hållning man finner hos rörelsen World Wide Kitsch.

”Det är fullständigt klart att de flesta gånger man beskådar utställningar med samtida konst fattas den gedigna yrkesskickligheten och innerligheten för materialet” skrev Bonnevie i en artikel 2004. ”Istället brukar de lustiga idéerna och häftlighetsfaktorn vara det centrala. Design har ju blivigt mer och mer populärt och det är ytan som tilltalar många moderna människor idag. På det allmänna planet har konsten sedan länge närmat sig det snabba och mer underhållande konceptet.”

Bonnevie menar att unga konstnärer idag tycks sträva efter att försöka hinna med så mycket som möjligt under sin yrkesverksamma tid, och att detta förhållningssätt får konsekvenser för kvaliteten hos konstverken som produceras. Han jämför med äldre tiders konstnärer som värdesatte det hantverkskickliga elementet i det konstnärliga skapandet.

"Det tålamod hantverket krävde är någonting som saknas i dagens konst. Det figurativa måleriet av äldre snitt tog ansenlig tid att färdigställa och många av dagens konstnärer arbetar med en helt annan tidsram. Följden blir att mycket av samtidskonsten blir slarvigt hopsatt och verken krackelerar i förtid. En stor del av konstnärskåren upplever väl samma fenomen som stora delar av vårt samhälle idag, nämligen tidsbrist.”

Tidsbristen får enligt Bonnevie konsekvensen att många nutida konstnärer försöker skildra den nya tidens snabba skiftningar genom att framställa konst i samma temp.  Bonnevie frågar sig om man lyckas fånga vår snabbt pulserande tid genom att tulla på hantverket och pressa fram snabba lösningar, eller om tiden sitter i materialet alternativt finns den i uttrycket och i bildinnehållet? Han trycker gång på gång på att det är målningarnas innehåll som är det väsentliga, inte hur målningen presenteras med häftiga ljuseffekter i suggererande miljöer. En målning är ”en bild på väggen” som det heter på hemsidan. Det är vad bilden är laddad med, både vad gäller hantverksmässigt kunnande och symbolisk laddning som är det intressanta. En grundtes tycks vara att bra konst inte kan stressas fram.

Slow Art beskrivs på hemsidan som "klassiskt tidlöst måleri" och "Måleri och teckning i klassiskt och naturromantiskt manér". Gruppens kortfattade manifest är uppställt i punktform:

– Alltid avbilda från verkligheten eller från gamla mästares bilder.
– Använda stor tid och omsorg för hantverket.
- Arbeta långsamt och noggrant.
- Politiskt obundet skapande.
– Främja måleri som strävar åt tidlöshet.
– Motverka fotografiets prägling i bildkonsten.
- Avstå från ironin i samtidskonsten.
– Bekämpa digital och kollage konst.
– Främja den existentiella och filosofiska inriktningen i måleriet.

Den som med egna ögon vill beskåda Mikael Bonnevies och vapendragaren Markus Anderssons målningar i verkligheten och eventuellt även se någon av konstnärerna i arbete kan bevista Bruno Liljeforsateljén i Österby bruk i Uppland i sommar.

Enligt en färsk Sifo-undersökning gjord på uppdrag av Världsnaturfonden WWF ökar intresset för miljöfrågor hos svenska folket. Oron för miljöhot hamnar på femte plats efter arbetslöshet, ekonomi, sjukvård och oro för att bli gammal och sjuk.

Bland de miljöfrågor som svenskarna oroar sig för inför framtiden kommer oro för spridning av miljögifter samt oro för klimatförändringar högst. Män och egna företagare är de grupper som mest oroar sig för klimatförändringarna. Höginkomsttagare oroar sig dessutom mer för klimatförändringarna än genomsnittssvensken.

Intressant att notera är även att Stockholmarna i genomsnitt sätter miljöhoten på tredje plats gentemot genomsnittssvenskens åttonde. Stockholmarna är också mer kritiska än genomsnittssvensken till hur miljöhoten åtgärdas.

De miljöhot som svenskarna anser vara allvarligast i nuläget är klimatförändringarna/växthuseffekten, skövlingen av skogarna och ozonlagrets uttunnande. 40 % av svenskarna tycker att miljöfrågorna är politikernas ansvar medan 26 % anser att det är upp till oss privatpersoner.

WWF uppmanar nu politikerna att lyfta klimatfrågan och exportmöjligheterna i sina politiska agendor. Från och med nu och fram till valet ska WWF följa upp vad politikerna gör genom klimatbarometrar.

Jag tycker att det är positivt att WWF har låtit genomföra den här undersökningen och ännu mer positivt att se att intresset för miljöfrågorna återigen ökar. Förhoppningsvis kommer intresset också att sprida sig från huvudstaden till landets olika delar.

Intressanta länkar:

Världsnaturfonden

Sifo

Kortfattad presentation av undersökningen (pdf)

Jag vill slå ett slag för alla genuina pubar och ölhak som finns runtom i vårt land, var och en med sin individuella prägel och karaktär. I den mån det finns några sådana kvar vill säga. Finns det något som är tråkigare än alla dessa franchisepubkedjor som sprider sig likt en farsot i vårt land? Först var väl den bostonamerikanskt profilerade sportbarkedjan O’Learys, men vi har även fått ett pärlband av Bishops Arms och Dubliner.

Konceptet är enkelt: En krögare vill starta en pub, och får hjälp med ett flertal svåra moment genom att göra det inom ramen för en franchaisekedja. Ett av dessa moment är inredningen, vilken ska vara i princip identisk i varje enskild pub inom kedjan. Detta är ölkulturens svar på McDonalds.

Precis som i fallet med snabbmatskedjornas utslagning av små, lokala gatukök köps lokala ölhak upp och omvandlas till någon av de strömlinjeformade kedjornas pubar med ett färdigt koncept. Det färdiga konceptet vädjar till våra föreställningar om det gemyt som förväntas råda på pubar i England/Irland/Boston. På O'Learys ska vi alla få chansen att uppleva stämningen från sportbaren i den klassiska teveserien Cheers. På The Dubliner och Bishops Arms förflyttas man direkt till Connemara eller någon liten mysig by i Lancastershire. Sen att ingen pub i England eller på Irland (möjligtvis någon turistfälla i Temple Bar) ter sig på det viset spelar ingen roll. Det är förväntningarna från hundratals olika teveserier och filmer som infrias, och gör man inga djupare reflektioner är det nog lätt att köpa konceptet. Åtminstone första gången man besöker ett sådant ställe.

När man kommer in på sitt tionde O’Learys i den tionde staden och inser att de har exakt samma ”autograferade” diblom, samma vimplar och samma antika hockeyklubbor på väggarna som på de nio föregående ställena börjar till och med den annars så uppfriskande Kilkenny få en bismak av plast…

Den skotsk-australiensiske folksångaren Eric Bogle har bevisligen också irriterat sig på de förment irländska pubkedjor som dyker upp runt om i världen (detta är inte ett enbart svenskt problem) och har sammanfattat upplevelsen av ett besök i en sådan pub i en visa som heter ”Plastic Paddy” (sången handlar om den inhyrde musikanten som slaktar irländska folksånger):


Själv erfor jag graden av äkthet hos O’Learys i Växjö förra sommaren när jag var där för att se mitt fotbollslag spela borta mot Östers IF. Vi åkte ner kvällen innan för att sondera den småländska metropolens nattliv. O’Learys blev en av anhalterna på rundan. Vi var inte särskilt stökiga, men ett gäng fotbollssupportrar på bortaresa måste ju trots allt representera och en del hejaramsor drogs det kring bordet. Detta föranledde personalen att tillsäga oss med den mest besynnerliga förmaningen någonsin:

”Ni måste vara tysta, annars stör ni matgästerna. Det här är faktiskt en sportbar.”

Sportbar, yeah right.

Jag tipsade tidigare om sommarens lansering av kartan Stockholm Green Map. För den som redan nu vill hitta rätt i storstadens ekologiska utbud finns redan websiten Asfaltsblomman. De beskriver själva sidan så här:

”Asfaltsblomman miljö- och rättviseguide ^© är tänkt som en mötesplats för de stockholmsbor som är miljöintresserade men samtidigt vill leva ett gott liv. På webbplatsen finns det information om alltifrån var man hittar ekologisk mat till hur man klarar sig och har det bra utan bil.”

Förhoppningsvis får vi snart se liknande guider även till resten av riket!

Idag är det dags att sluta gräma sig över att omständigheterna tvingar undertecknad att avstå från att åka till Tyskland och bevista det sista världsmästerskap i fotboll som kommer att hållas på ett rimligt geografiskt avstånd inom minst tolv års tid. Förmodligen blir det längre.

Men av att deppa blir ingen glad, så idag ställer jag om och riktar in mig på den stundande tevefesten (jag trodde för övrigt aldrig att jag skulle kombinera orden ”teve” och ”fest” i samma mening… ). Låt oss heja fram Olof Mellberg och hans mannar framför storbildsskärmarna på de uteserveringar som betalat dyrt för att få sälja öl till alla oss som av någon anledning inte kommit iväg till vårt södra grannland.

Över Uppsala vilar en ljuvlig doft av syrén . Som Evert Taube skaldade:

Nu är sommaren här!

En karta med namnet Stockholm Green Map, har arbetats fram för att huvudstadens invånare och gäster lätt ska kunna hitta stadens ekologiska tillgångar. Hemsidan är en del i det internationella ekologiska nätverket Green Map System, som bildades i New York för 14 år sedan och som sedan dess spridit sig över världen till ett 50-tal länder och städer som London, Havanna och Barcelona.

På kartan över Stockholm ska man kunna hitta till ekobutiker, restauranger med ekologisk och närproducerad mat, ekologiskt och rättviseproducerade kläder och hantverksprodukter, miljövänliga hotell, tankstationer för miljöbilar etc. Kartan kommer också att guida till grönområden och natursköna rekreationsplatser.

Kartan kommer att finnas gratis att tillgå, både i pappersform och på nätet under sommaren 2006.

Magnus Uggla var en av de första artister jag började lyssna på och det som mycket ung. Han har sedan följt mig genom livet och jag har ännu inte tröttnat. Visserligen tycker jag att flera av hans plattor från senare år är ganska tama och intetsägande, men de gamla skivorna från åttiotalet står sig än.

Jag tänker inte sälla mig till den pretentiösa skara som hela tiden måste understryka att det är ”tidiga Uggla” som de lyssnar på innan han började med sin ”dagisdiscopop”. Jag tycker att hans två bästa plattor är Den döende dandyn (1987) och 35-åringen (1989) – två skivor som förmodligen kvalar in i prettonas kategori ”dagisdiscopop”. Det är hursomhelst de två skivor där Ugglas geniala språkhantering kommer till sina fränaste och rentav elakaste uttryck.

I år har Uggla släppt en skiva med tolkningar av Karl-Gerhard-kupletter. Vissa har förvånats över att den svenska popmusikens gossen Ruda valt att tolka den gamla revykungen. För oss som känner vår Uggla känns det inte lika häpnadsväckande. Heller inte för den som är bekant med Karl-Gerhard .

Redan på skivan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt från 1977 sjöng Uggla in Karl-Gerhards klassiska nummer ”Jazzgossen”, så intresset för revymakaren har följt honom genom karriären för att nu få blomma ut för fullt.

Beröringspunkterna mellan Uggla och Gerhard är dessutom många, liksom Uggla gjort i vår tid häcklade Karl-Gerhard sin samtid med svidande formuleringar till nästintill outhärdligt munter populärmusik. Många av Karl-Gerhards texter drev med den dåtida kändiseliten och Ugglas hit ”Jag mår illa” från 1989 skulle kunna sägas vara en sentida motsvarighet till kupletter som ”Dom säger på stan” och ”Och så tar vi oss en liten kaka till”.

Uggla har behållit kuplettformen och ackompanjemanget känns som hämtat från Karl-Gerhards egen tid, men med oändligt mycket bättre ljudkvalitet. Ugglas skiva är en utmärkt ingång för alla dem som ännu inte upptäckt storheten hos fyrtiotalets satiriske revykung. Ett bedårande barn av sin tid är också värd att lyssnas på för sin egen skull.

Ytterligare en angenäm bekantskap från den lilla ön Islay i södra Hebriderna gjordes idag. Ardbeg, som jag av någon outgrundlig anledning inte umgåtts närmare med tidigare gjorde en trivsam entré i mitt liv och jag slöt henne till mitt bröst. Tydlig Islaykaraktär men inte lika rökig som Laphroaig, inte lika tung som Lagavulin och framförallt inte lika stickig som Caol Ila som jag bloggade om förut .

På denna orättvisande beskrivning kan man lätt få intrycket att hon vore trist och karaktärslös. Så är alls icke fallet. Ardbeg utgör snarare en bokstavligen gyllene medelväg bland Islayfavoriterna.

Nyligen utkom den digra handboken i verslära, Svensk metrik, skriven av litteraturvetaren Eva Lilja. Det är glädjande att det publiceras ett nytt omfattande verk på området då den hittillsvarande moderna litteraturen varit tämligen sparsmakad. Senast var det frågan om en ytterst kortfattad översikt i form av Kristian Wåhlins Allmän och svensk metrik från 1995. För att hitta rejäla handböcker i ämnet på svenska är man tvungen att gå så långt bak som till 1930-talet, och sedan dess har det som bekant hänt en del på versens område.

Liljas arbete är både omfattande och ambitiöst och fungerar bra både som en översikt för vershistorien och som en guide till den deskriptiva metriken.

Min tyngsta kritik av boken rör författarens teleologiska synsätt, d.v.s. att hon tycks anse att nyare versformer är ”högre” än äldre och att en poets storhet delvis mäts i hur mycket hans/hennes dikt pekar framåt ”är före sin tid”. Detta är ett modernistiskt synsätt som fungerar illa vid bedömandet av äldre litteratur.

Därmed inte sagt att Lilja undviker äldre versformer. Hon har rika kunskaper i vershistoria och dem delar hon med sig av, och dessutom har hon ett kuriöst intresse för både de olika versformernas tillkomsthistoria och den metriska lärdomshistorien som vi också får ta del av.

Det är dock tråkigt att Lilja, som så många andra specialister på fria versformer (hon skrev sin avhandling om Vilhelm Ekelund och Edit Södergran) hävdar den fria versens primat gentemot de bundna formerna samt att de senare per definition skulle vara hopplöst passé. Borde inte utvecklingen ha hunnit dithän att det funnes plats för båda traditionerna sida vid sida med öppet erkännande av bådas brister och förtjänster?

Utöver denna lutning åt modernismen känns framställningen påtagligt fräsch och uppdaterad, vilket är glädjande eftersom den förmodligen kommer att förbli svenskt standardverk på området i många år framöver. Det är en imponerande arbetsinsats som är nedlagd i den digra volymen, som borde vara ett måste i varje poesiintresserad svensks bokhylla!

För den som är engagerad i miljöfrågor blir det svårt att veta vad man ska rösta på i höstens riksdagsval.  Svenska Naturskyddsföreningen har kartlagt i vilken utsträckning de respektive partiledarna lyfter fram miljöfrågorna i sin retorik. Då åsyftas såväl tal som debattartiklar och teveframträdanden. Resultatet är nedslående på såväl vänster- som högerkanten. Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg ägnar knappt miljöpolitiken något intresse alls.

De som mest ägnade sig åt miljöfrågorna visade sig vara statsminister Göran Persson och miljöpartiets bägge språkrör.

Att tre av riksdagspartiernas ledare kan i princip helt försumma miljöfrågorna visar vilken låg status miljön har i den svenska offentliga debatten. Detta trots att vi lever i en tid då allt fler oroar sig för den hållbara utvecklingen. Vi får hoppas att Naturskyddsföreningens kritik kan få fart på debatten och att en hållbar ekologisk utveckling kanske rentav kunde bli en valfråga?

Nationaldagen kommer i år även som en svensk uppvärmning inför de förestående världsmästerskapen i fotboll som i år hålls i Tyskland. Idrottsevenemang är annars de enda tillfällen som det inte är tabu att visa fosterländska känslor i Sverige. Svenska fotbollförbundet gör tillsammans med en stor kvällstidning sitt yttersta för att krama ur det mesta möjliga av den jippofierade nationalromantik som råder kring landslagets matcher.

Till jippostämning hör det att varje land ska ha en officiell sång som fansen kan sjunga när de hejar fram den egna nationens lag. I vårt fall har lotten i år fallit på Sandvikensonen Tomas Ledin, som effektivt valt att återanvända en tjugo år gammal låt för ändamålet. Sången har fått genomgående dålig kritik, men räknas ändå som Sveriges officiella VM-låt 2006, trots att en mängd alternativa låtar har dykt upp och försökt erövra titeln.

Även i fotbollstokiga England har man anlitat en känd artist, som likt Ledin valt att återanvända en gammal slagdänga för ändamålet, fast med något modifierad text. Därmed upphör dock likheterna.

Det handlar nämligen om de gamla punkhjältarna i Sham 69 som tagit sin hit ”Hurry up Harry”, numera tillfälligt omdöpt till ”Hurry up England”. Visst skulle man kunna säga att bandet sålt sig och allt det där, men jag får ändå gåshud när jag hör Jimmy Pursey sjunga – med exakt samma röst som för 25 år sedan.

Videon till låten kan man se här.

Ibland önskar man att man vore engelsman…

Varför måste vi be om ursäkt för att vi firar nationaldagen? Jag bevistade som hastigast Uppsala kommuns officiella firande av den svenska nationaldagen, ett ganska sparsmakat men trivsamt firande i Odinslund. Publiken var väldigt blandad men med en ganska hög medelålder, vilken dock drogs ned av de många barnfamiljerna. Programmet bestod som brukligt av musik, tal och dikt.

När Uppsala kammarkör framfört den i dylika sammanhang närmast obligatoriska tonsättningen av Vilhelm Stenhammar, av Verner von Heidenstams dikt ”Sverige”. Efter framförandet greppade dagens konferencier mikrofonen och närmast bad om ursäkt för sångnumret med några ord om att Stenhammar inte alls var någon ”mossig nationalromantiker” utan en riktig ”internationalist” eftersom han tagit många musikaliska ”intryck från kontinenten.” Han hade dock inte, avslutade konferencieren, ”något sinne för god poesi.”

Detta är typiskt för den svenska rädslan att uppfattas som chauvinistisk, ”storsvensk” och i värsta fall främlingsfientlig. Så fort det dyker upp något som andas nationalromantisk storvulenhet måste man be om ursäkt och ta avstånd – till och med på nationaldagen. Verner von Heidenstam är kanske den svenske poet vars rykte skamfilats mest av denna moderna hållning.

Vad gäller nationalromantiken så var Verner von Heidenstam verkligen ett barn av sin tid. Heidenstams stora litterära framgångar under 1890-talet drev honom mot en strävan att erkännas som svensk nationalskald, en ställning som han i mångas ögon uppnådde. Kulmen på denna strävan blev den korta diktsamlingen Ett folk (1902), som är en samling nationalromantiska dikter av olika karaktär.

På sin ålders höst kom Heidenstam att åsiktsmässigt vandra allt längre åt höger in i det djupt konservativa lägret, delvis som en följd av den så kallade Strindbergsfejden som innebar en polarisering inom svenskt kulturliv kring 1909. Denna den åldrade Heidenstams konservativa hållning har kommit att färga många senare generationers bild av poeten. Man bör dock hålla i minnet att Heidenstam började sin litterära bana på den politiska vänsterkanten, och att han var en av påskyndarna av den svenska demokratiseringsprocessen, bland annat kämpade han för den allmänna rösträttens införande i Sverige, vilket inte minst märks i dikter som ”Röstsedeln” och ”Medborgarsång”.

Detta hade varit något för den nervöse konferencieren att trycka på, att nationalromantiken kan förenas med ett humanistiskt och demokratiskt engagemang, snarare än att simpelt avfärda Heidenstam som en dålig poet. För att något ge upprättelse åt Heidenstam efter konferencierens pinsamma och okunniga uttalande vill jag här återge dikten ”Medborgarsång” ur samma diktsamling som ”Sverige”:


Heidenstam må vara ojämn som poet, men dålig poesi skrev han sällan och Ett folk kan knappast räknas till lågvattenmärkena rent konstnärligt, även om den använder en stil och grepp som kan upplevas som mer främmande idag än för hundra år sedan.

Idag är det Sveriges nationaldag. En dag då både positiva och negativa krafter i samhället mobiliserar för att utnyttja symbolvärdet som vilar i en högtidsdag för den egna nationen.

Extremister på både den yttersta höger- och vänsterkanten förbereder sig för att drabba samman i svenska folkets namn, de förra till förmån för sin egen förvridna bild av nationalstatstanken, de andra i bräschen för en kosmopolitisk anarki utan pluralism och nationaliteter.

Till skillnad från våra grannländer Norge och Finland där firandet av den egna nationens dag verkligen är en folklig angelägenhet är det närmast skambetonat att vara stolt över fosterlandet här i Sverige. Det verkar som om vi efter att under 1900-talet ha profilerat oss som ett slags världssamvete med ikoner som Raul Wallenberg och Dag Hammarskjöld, med den svenska neutralitetspolitiken och folkhemsmodellen, tvingat oss själva att känna skam över vår särart och vår historia.

Till skillnad från oss har våra grannfolk i Norge och Finland varit i krig i modern tid. Där är värnandet av den nationella självständigheten en realitet. I Norge är firandet av nationaldagen dessutom laddat med ett antinazistiskt element, i och med att man minns den tyska ockupationen under det andra världskriget. Också över Sverige vilade hotet om en nazistisk ockupation, även om man genom den senare diskuterade transittrafiken av tyska trupper och malmaffärer med Tredje Riket lyckades förhindra att det omsattes i praktiken.

När Evert Taube skaldade beredskapsvisor under andra världskriget var det under trycket av detta tyska ockupationshot. Detsamma gäller när Karl Gerhard sjöng sin censurerade kuplett ”Den ökända hästen från Troja”. Dessa sånger är uttryck för en nationell stolthet och frihetsvilja som står i diametral motsättning till de totalitära ideologiernas maktanspråk.

 Att fira nationaldagen borde vara ett uttryck för glädje och stolthet, både över förflutna tider då storhet mättes efter andra måttstockar än idag och som det vore ohistoriskt att som nutidsmänniska fördöma, och över det relativt fria och öppna samhälle som vi har idag.

Det är ett firande som alla medborgare skulle kunna delta i, utan att behöva be om ursäkt. Skulle alla göra det, skulle det inte finnas utrymme för extremisterna att sjanghaja denna vår svenska högtidsdag och göra den till sin egen.

Vertigo förlag har som ett led i sin serie Vertigos erotiska klassiker gett ut två titlar av den beryktade 1700-talsförfattaren Markis de Sade i svensk översättning. Det rör sig om Filosofin i sängkammaren (som kom i svensk översättning 2002) och  De 120 dagarna i Sodom som kom förra året. Båda är översatta av Hans Johansson.

Detta är vad jag förstår första gången som De 120 dagarna i Sodom kommer i svensk översättning och första gången som Filosofin i sängkammaren ges ut i en vettig svensk utgåva. Trots att de har drygt två århundraden på nacken förmår de fortfarande chockera, äckla och uppröra. Det är trots allt inte så konstigt, i vår sekulariserade, normupplösande tidsålder är det fortfarande ytterst sällan man i litterär form stöter på sådana sexuella extravaganser eller rena vidrigheter som den libertiniske markisens protagonister hänger sig åt, och gör man det är det ofta i form av ren spekulation. Den amerikanske författaren Bret Easton Ellis som rönt stora internationella framgångar med böcker som American Psycho och Glamorama kanske kan hänföras till den senare kategorin, även om hans böcker rymmer fler bottnar en enbart spekulationen i våld och äckel.

Tillbaks till markisens böcker. Filosofin i sängkammaren får sägas vara den relativt sett mildare av de två och kan kanske fungera som en introduktion till de Sades författarskap för den försiktige läsaren. Intrigen är simpel, tre hämningslösa libertiner ska under en helg inviga en femtonårig adlig oskuld i libertinismens gränslösa värld.

De 120 dagarna i Sodom har en betydligt mer invecklad intrig. Fyra libertiner (som får de från den föregående boken att blekna i jämförelse) reser till ett avsides beläget slott i de schweiziska alperna tillsammans med 16 undersköna unga pojkar och flickor som de rövat bort från sina föräldrar. Med sig har de också fyra stycken äldre kvinnor erfarna i de mänskliga perversionernas alla yttringar som under en månad var skall inviga de fyra vännerna i allt de känner till. Kontinuerligt skall dessa lidelser sedan praktiseras på de bortrövade barnen och ungdomarna.

Boken skulle utgöras av fyra lika stora delar, en för varje månad som förflyter i slottet, och lidelsernas grovlek skulle successivt tillta, från de allra mildaste till de värsta som alltid slutar med döden. De Sade hann aldrig skriva klart boken, endast den första delen föreligger i fullständigt skick, de återstående tre får man hålla till godo med sammanfattningar som författaren skrivit när han disponerade arbetet. Vid genomläsningen av dessa sammanfattningar känner jag mig närmast tacksam över att han aldrig återfick det manus (författat på en tapetremsa med mikroskopisk skrift) som han förlorade när han förflyttades från Bastiljen.

Varför ska man då läsa böcker av det här slaget? Många tycker att man helt enkelt inte ska det. Jag menar att en viktig anledning till varför man bör läsa de Sade, liksom mycken annan kontroversiell litteratur är att man helt enkelt bör veta vad man pratar om. De Sades författarskap omnämns ofta i förbigående och  de flesta av oss har en förutfattad bild av hans böcker, en bild formad av korta, värderande omdömen i handböcker eller kanske av Pasolinis motbjudande film Salò från 1975, som mycket löst baseras på De 120 dagarna i Sodom.

Det är den ena bilden, de Sade som pornografisk äckelförfattare vars verk är värda bålet eller giftskåpet. Det finns också en annan bild av de Sade. Slår man upp en litteraturhistorisk handbok som Ingemar Alguins Litteraturens historia i världen kan man läsa följande:

”Under 1900-talet har hans plågsamma avslöjanden om människans drifter kommit honom att framstå som en av upplysningsepokens främsta författare. [min kursiv]”

Den läsare som efter en sådan introduktion oförberedd kastar sig in i De 120 dagarna i Sodoms avföringsorgier kommer att få sig en överraskning. Men det kommer också läsaren av spekulativ våldsporrslitteratur som ger sig i kast med de Sade och mellan de explicita och detaljerade scenerna av driftsutlevelse finner existentiella filosofiska resonemang i sann upplysningsanda, om än tillspetsade i den absoluta frihetens namn.

De Sades författarskap är, liksom alla stora författarskap, för komplext för att kunna ringas in och förklaras i korta värderande utsagor. Det är därför, med viss reservation till den kräsmagade, som jag rekommenderar Vertigos svenska översättningar av markis de Sades epokgörande romaner.

Riddarholmskyrkan i Stockholm är på samma gång en av de kusligaste plaster jag bevistat inom rikets gränser och ett av de värdigaste minnesmärken över svunne storhet som jag har besökt. Här vilar stoftet efter de ledande gestalterna under en svensk militär och kulturell storhetstid som det vurmades för under 1800-talet men som idag är närmast tabu att kännas vid. Jag erinrar mig Heidenstams dikt ”Pingstnatten”:


Kyrkan, som alltså rymmer kvarlevorna efter de båda medeltidskungarna Magnus Ladulås och Karl Knutsson samt samtliga svenska regenter från Gustaf II Adolf fram till Gustaf V, med undantag för drottning Kristina är tillika Stockholms äldsta bevarade byggnadsverk. I och med att Gustaf II Adolf valde att låta sig gravsättas i kyrkan följde övriga stormaktstidens regenter och stormän hans exempel och den gamla Gråmunkekyrkan (som den hette under medeltiden då den tillhörde Fransciskanerklostret på Riddarholmen, dåvarande Munkholmen), och med tiden kom kyrkan att alltmer anta karaktär av der mausoleum som möter besökaren idag.

Till skillnad från andra sevärdheter, som turistindustrin gjort sitt yttersta för att exploatera, känns Riddarholmskyrkan påfallande sluten och ogästvänlig. Några vykort och någon enstaka bok står pliktskyldigt uppställde i entrén mitt emot de båda vakter som tar betalt av besökarna. De fåtaliga besökarna känns samtliga som om de kommit fel. Ett äldre svenskt par besöker andaktsfullt gravplatsen för de svenskar som dominerade historieundervisningen i folkskolan när de var unga, en handfull japanska turister som förmodligen läst om Riddarholmskyrkan i någon guidebok går runt och ser missmodiga ut. Riddarholmskyrkan, sin pompa och ståt till trots inbjuder inte nyfikna besökare. De magnifika stensarkofagerna och spartanska blykistorna (kusligast är nog de små barnkistorna i Karlarnas gravvalv under Karl XII:s gravkor) är liksom slutna, som om kungarna, prinsarna och fältherrarna låg slumrande med ryggen mot besökarna.

Under gångna epoker vallfärdade man till riddarholmen för att beskåda och begapa den svunna storhetstidens hjältar, sådana de beskrevs i historieböckerna. Under nationalromantikens era i samband med det förra sekelskiftet stod just Riddarholmskyrkans symbolvärde ofta i debattens centrum. Den nya nationalromantiken, förfäktad av politiska radikaler som (vid den tidpunkten) Verner von Heidenstam vilka ville skapa ”ett nytt sinne för det svenska” stod mot den äldre ”punschhögerns” nationalromantik – vurmarna för ”smörgåsbordslandet” som Strindberg och den unge Heidenstam föraktfullt kallar fäderneslandet i sin brevväxling.

 Ändå står just Riddarholmskyrkan i centrum i en av Heidenstams nationalromantiska dikter ”Pingstnatten”. Till skillnad från de reaktionära, historiskt orienterade nationalisterna i Heidenstams samtid, vilka såg stormaktstiden som den svenska storhetstiden, vars gamla lagrar kommande generationer för alltid kunde luta sig mot, ville Heidenstam se framåt, mot en ny storhetstid:

Förmodligen kände Heidenstam, liksom den sentida besökaren, att de gamla kungarna helst ville få vila i frid, slumrande inväntande en ny storhetstid utan stormaktstidens blodbad och krutrökshöljda slagfält. ”Låt upp våra gravar – nej, giv oss män/ i forskning, färger och skrifter” heter det i ”Åkallan och löfte” med ett snarlikt tema.

Även om man inte vurmar för Stormaktstidens envälde och slaktningar är Riddarholmskyrkan väl värd ett besök. Den är inte bara ett monument över en svunnen tidsålder och dess företrädare, den är också en helgedom åt döden, tillkommen under en era då ”Memento mori” var en genre som dominerade såväl konsten som filosofin och som kan tjäna som en nyttig påminnelse om förgängligheten idag då döden är något som smusslas undan och förtigs. När vi kom ut från Riddarholmskyrkans källarlukt och dunkel och ut i solen på Evert Taubes terrass yttrade min kamrat eftertänksamt:

”Undrar om dom spökar för varandra om nätterna där inne.”

Jag gjorde en ny angenäm bekantskap igår kväll. Hon hette Caol Ila , sensuellt rökig och om möjligt ännu stickigare än sin strävare syssling Laphroaig . Stickigheten mildras dock av en rundare, sötare ton närmast att beskriva som honungslik.

Överst i Islayriket tronar ännu i min värld dess drottninglika monark Lagavulin, en 16-årig skönhet. Caol Ila var dock en behaglig ny bekantskap som enligt den vedertagna principen att ”omväxling förnöjer” förmodligen inte kommer att vänta länge på sin entré i spritskåpet här hemma.

Lämplig musik för stimulerande av whiskytörsten:

* Irländska nationalhelgonet Christy Moore's skiva ”Smoke and strong whiskey” (även om irländsk whiskey påtagligt saknar den skotska rökigheten – kanske är det därför herr Moore valt att kalla sin skiva Smoke AND strong whiskey…)

* Skotsk-kanadensiska folkpunkarna The real McKenzies har gjort en hyllningslåt till livselixiret som heter kort och gott ”Whisky, scotch whisky”.

* Engelsk-irländska folkrockarna från 1980-talet, The Pogues med tandlöse Shane MacGowan i spetsen har gjort ett flertal hymner till whiskeydrickandets ära. Mest slagkraftig är nog ”Streams of whiskey” från första skivan ”Red roses for me.”

I am going, I am going
Any which way the wind may be blowing
I am going, I am going
Where streams of whiskey are flowing