Slottet i saknadens dalar

Det är inte helt utan dåligt samvete gentemot de hundratal som enligt blogsofts statistikfunktion dagligen besökt Slottet i saknadens dalar under de gångna veckorna utan att få sitt lystmäte av visdomsord som jag på nytt greppar min digitala fjäderpenna.

Jag hoppas att jag må varda förlåten då jag fyllt tiden med en hel del andra saker. Jag har rest land och rike kring, såväl med tåg som bil och båt, jag har varit sysselsatt med förberedelser inför det kommande skivsläppet men framförallt har jag tagit mig några veckors välbehövlig semester.

Sommarens höjdpunkt var helt klart seglingen. Årets segling gick till Gotland och rymde element av såväl glassig smörsegling som påtaglig dramatik när vädergudarna skiftade humör.

När vi gav oss från Nynäshamn var det minst sagt lugnt. Utanför Gunnarstenarna hamnade vi i ett stiltjebälte och satt och guppade i någon timma. Under den fortsatta seglatsen tilltog emellertid vindstyrkan och när vi framåt småtimmarna närmade oss Visby blåste det kuling. Trots att vi tagit ned alla segel seglade vi på bara riggen i dryga fyra knop ända in i inre hamnen innan vi fick lov att starta motorn och lägga i backen för att bromsa upp ekipaget.

När vi sedermera återvände till fastlandet gjorde vi för övrigt den snyggaste tilläggning åtminstone jag varit med om under mina år på sjön: utan att ens starta motorn gick vi för segel hela vägen fram till bryggan vavid vi släppte ned seglen i precis rätt stund för att vi skulle komma glidande i behaglig hastighet. Det var ett sådant där tillfälle då precis varje moment klaffade i precis rätt ögonblick. Naturligtvis skedde det hela mitt i natten och inte en käft fanns tillstädes som kunde bevittna spektaklet. Det fanns det dock dagen efter när vi skulle kasta loss och precis ingenting gick som det skulle. Förtöjningslinorna jävlades, bojhelvetena attackerade oss från sidorna och bryggan var full av glassätande, skeptiska iakttagare. Murphys lag?

Innan detta skedde hade vi emellertid hunnit med att se två soluppgångar och två solnedgångar ute på havet och dessutom hunnit göra Visbys alla krogar och nattklubbar osäkra. "Partystaden" Visby är dock ett överreklamerat varumärke. Uteställena stänger vid två i enlighet med den lokala ordningsstadgan, sorgligt men sant. Dessutom domineras stadsbilden av osäkra människor i bakåtstrukna frisyrer och alldeles för små pikettröjor av samma sort som kan beskådas i mängd i Båstad under Swedish Open, samt av beachvolleybollentusiaster i surfshorts och tribaltatueringar som tycker att den där Björn Rosenström är en riktig höjdare...


Undertecknad till rors på S/Y Havanna sommaren 2007.


Solnedgång på Gotländska sjön.


Visby hamninlopp runt klockan fyra på morgonen. Varför ser vågor alltid så små och ynkliga ut när de fångas på bild? Ute på havet var de i alla fall runt sex meter.