Rhenguldet, Kungliga Operan
Rhenguldet, Kungliga Operan
Av: Richard Wagner
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Gregor Bühl
Igår kom jag så äntligen iväg på Rhenguldet, första föreställningen i Wagners operasvit Nibelungens Ring. Jag missade den när den sattes upp på Kungliga Operan förra året och har således fått vänta till nu. Ringen möttes av fin kritik vid premiärerna och jag kom dit med rätt högt ställda förväntningar. Dessa kom inte på skam.
De invändningar jag har mot uppsättningen är snarast av principiell karaktär. De handlar om greppet att förflytta operans handling från den obestämbara sagoålder som den är skriven för, till Wagners samtid i mitten av 1800-talet. Syftet med detta konstgrepp var tämligen uppenbart: man ville genom att placera operan i en sådan miljö belysa den kontext i vilken Wagner verkade och sätta librettot i relation till de samtida konflikter som den historiserande operabesökaren kan tänkas läsa in. Som sådant var greppet väl utfört, det var en snygg scenografi och snygga kostymer och poängen gick fram klart och tydligt. Kanske lite väl tydligt när man lät jätten Fafner, övertydligt utstyrd som en artonhundratalsproletär, bära såväl frisyr som skägg lånat från Karl Marx. Detta då i kontrast till gudarnas kapitalistcylinderhattar.
Vad jag vänder mig emot är den dominerande trend i vår samtid som säger att stora verk aldrig kan få tala för sig själva. Det är nästan som om man ansåg att Wagner, Shakespeare, Strindberg, Racine med flera inte hade något värde i sig utan att man för att göra dem intressanta måste sätta dem i relation till antingen vår egen samtid och anakronistiskt applicera dem på dagspolitiska frågor, alternativt genompolitisera dem såsom operan gjort med Wagner och ge föreställningarna i form av en ideologikritisk tolkning.
Att göra på det viset är att skriva opera-/teaterbesökarna på näsan. Den som är intresserad av att läsa in ett klasskampsperspektiv (vilket förvisso lätt låter sig göras) i Wagners ringen kommer att göra det i alla fall. Likväl som Shakespeare inte måste förläggas till trettiotalsmiljö för att bli intressant för en modern publik.
Denna principiella kritik åsido så är jag mycket nöjd med gårdagskvällen föreställning och konstaterar än en gång vilket privilegium det är att ha den statsunderstödda Kungliga Operan inom räckhåll. Dock grämer det mig att jag måste vänta till tidigast januari 2008 för att få se de resterande tre delarna av ringen. Varför gör de så, ger första delen ett helt år innan fortsättningen kommer? De kunde åtminstone ha gett de resterande delarna till hösten tycker man.
Av: Richard Wagner
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Gregor Bühl
Igår kom jag så äntligen iväg på Rhenguldet, första föreställningen i Wagners operasvit Nibelungens Ring. Jag missade den när den sattes upp på Kungliga Operan förra året och har således fått vänta till nu. Ringen möttes av fin kritik vid premiärerna och jag kom dit med rätt högt ställda förväntningar. Dessa kom inte på skam.
De invändningar jag har mot uppsättningen är snarast av principiell karaktär. De handlar om greppet att förflytta operans handling från den obestämbara sagoålder som den är skriven för, till Wagners samtid i mitten av 1800-talet. Syftet med detta konstgrepp var tämligen uppenbart: man ville genom att placera operan i en sådan miljö belysa den kontext i vilken Wagner verkade och sätta librettot i relation till de samtida konflikter som den historiserande operabesökaren kan tänkas läsa in. Som sådant var greppet väl utfört, det var en snygg scenografi och snygga kostymer och poängen gick fram klart och tydligt. Kanske lite väl tydligt när man lät jätten Fafner, övertydligt utstyrd som en artonhundratalsproletär, bära såväl frisyr som skägg lånat från Karl Marx. Detta då i kontrast till gudarnas kapitalistcylinderhattar.
Vad jag vänder mig emot är den dominerande trend i vår samtid som säger att stora verk aldrig kan få tala för sig själva. Det är nästan som om man ansåg att Wagner, Shakespeare, Strindberg, Racine med flera inte hade något värde i sig utan att man för att göra dem intressanta måste sätta dem i relation till antingen vår egen samtid och anakronistiskt applicera dem på dagspolitiska frågor, alternativt genompolitisera dem såsom operan gjort med Wagner och ge föreställningarna i form av en ideologikritisk tolkning.
Att göra på det viset är att skriva opera-/teaterbesökarna på näsan. Den som är intresserad av att läsa in ett klasskampsperspektiv (vilket förvisso lätt låter sig göras) i Wagners ringen kommer att göra det i alla fall. Likväl som Shakespeare inte måste förläggas till trettiotalsmiljö för att bli intressant för en modern publik.
Denna principiella kritik åsido så är jag mycket nöjd med gårdagskvällen föreställning och konstaterar än en gång vilket privilegium det är att ha den statsunderstödda Kungliga Operan inom räckhåll. Dock grämer det mig att jag måste vänta till tidigast januari 2008 för att få se de resterande tre delarna av ringen. Varför gör de så, ger första delen ett helt år innan fortsättningen kommer? De kunde åtminstone ha gett de resterande delarna till hösten tycker man.
Kommentarer
Trackback