Maria Gripe är död.
Det är kanske inte så konstigt att jag tilltalats av Gripes berättarkonst. Inspirationen till hennes fantastikromaner hämtade hon hos storheter som Edgar Allan Poe, Emily Brontë och Carl Jonas Love Almqvist - alla berättare med en särskild plats i undertecknads inre bokskåp.
Konsten att inte läsa in för mycket.
Kenneth Turan,L.A. Times, skriver att Såvida du inte älskar våld lika mycket som en spartan, Tarantino eller en videospelande tonårskille, kommer du inte att vara gränslöst fascinerad", Ephraim Lytle, professor i grekisk historia, University of Toronto ger omdömet: ?Lika bisarr för en antik grek som för en modern historiker.?
Som inbiten historienörd gissar jag att jag får skruva ned kraven på historisk ackuratess både en och två nivåer innan jag bevittnar spektaklet. Men eftersom jag även kan uppskatta en schysst actionfilm misstänker jag att jag trots allt skulle kunna ha nöje av filmen. Jag är inte heller så politiskt korrekt att jag omedelbart reser ragg inför "ett grovt karikerat renlärig-underdog-möter-korrupt-tyrann-perspektiv. Filmen fördöms på iransk toppnivå som ?psykologisk krigföring? av Väst/?Sparta? gentemot Öst/?Persien?, som Svenska Dagbladet framställer saken.
Jag tycker att man får ta saker för vad de är och Zack Snyder har inte gjort några anspråk på historisk korrekthet, bara på att göra en schysst actionfilm. Det är väl också som sådan man får se den? Ibland kan det vara en konst att inte läsa in för mycket i saker och ting som presenteras för oss.
I Förenta Staterna har man tydligen tagit filmen mer i den andan. Här har de spektakulära actionscenerna och det grandiosa bildspråket gjort den hett tippad som både årets grabbfilm och årets queer-favorit, inte minst på grund av filmens rena Love Parade-persongalleri (Xerxes ser ut som en direkt ?förfader? till dragdrottningen RuPaul). Porträttet av Leonidas gemål, den viljestarka drottning Gorgo anses ha ett feministperspektiv. Filmen blev också kassaetta redan vid USA-premiären den 9 mars och har hittills spelat in 180 miljoner dollar bara på hemmaplan.
Bland blommor och blad.
Blomsterspråk är ett led i uppmärksammandet av 300-årsjubileet av Carl von Linnés födelse. På 1700-talet arbetade konstnärerna med ett dekorativt blomstermåleri som ledde fram till romantikens överflöd av blomsterskildringar. På 1800-talet blev blomstermåleriet främst en "kvinnlig" konstart. Under 1900-talet utvecklas blomsterstilleben till att bli en nästan abstrakt genre. Tillsammans med fotografier av t ex Robert Mapplethorpe och Hans Hammarskiöld visas modernt blomstermåleri av konstnärerna Vincent van Gogh, Georgia O'Keeffe, Manet, Monet och Andy Warhol.
Blomsterspråk är en levande och uppfriskande utställning som gör gott tillsammans med det härliga vårvädret. Jag vill också uppmana er att, när ni ändå är på museet, gå en runda genom samlingarna där flera salar har hängts om och "nya" fantastiska målningar plockats fram ur magasinen.
Jan Bruegel, Blomsterstilleben med insekter.
The man, the myth...
Intressant att notera är att en majoritet av tidningens läsare gissar att AIK kommer att vinna guldet i år, en statistik som kanske något kan få fungera som balsam för nervositeten inför den allsvenska premiären om en vecka. Samtidigt oroar jag mig givetvis, liksom de flesta av mina kamrater, för att den stora press laget kommer att spela under denna säsong med dessa högt ställda förväntningar, kommer att ställa till bekymmer.
Hand me down my Bible.
Samtidigt som han hatas av Irlands och Nordirlands katoliker är han den tveklöst mest populäre politikern bland Nordirlands protestantiska majoritet. I Dtorbritannien, där man inte är kända för att omhulda de nordirländska katolikerna med någon större värme, krattas det lite åt projekten. En skribent påpekar att det i en biografisk film krävs att man framhåller huvudpersonens mjukare, sympatiska sidor, och ifrågasätter om sådana existerar hos Paisley.
Lite förvånande i sammanhanget är att bland kandidaterna till huvudrollen som pastorn nämns Liam Neeson, känd från Schindlers list, men också från Gangs of New York där han spelade en irländsk katolsk pastor i krig med amerikanska protestanter och Rob Roy, där han spelade den skotske frihetskämpen i kamp mot den engelska överheten. Lite paradoxalt för det att få se honom som den hårdföre protestanten och unionisten Paisley.
I virvlarna av Art Nouveau.
Alphonse Mucha (1860-1939) slog igenom över en natt i Paris 1895 med de affischer han skapade för den stora teaterdivan Sarah Bernhardt. Det var framför allt hans affischer med sina slingrande dekorativa element, ofta baserade på växtmotiv, som hade stor inverkan på jugendstilens estetik. De utgör milstolpar i den moderna grafiska konstens historia och har senare även haft betydelse för den psykedeliska affischkonsten.
Reverie av Alphonse Mucha.
Muchas betydelse för Jugendstilens och art nouveaus utveckling kan inte underskattas. Talande är att riktningen länge kallades för Le style Mucha i Frankrike.
Svensk riddaraction på g.
Som historienörd anfäktas jag av dubbla känslor i samband med Arnfilmens framväxt. Jag var inte vidare förtjust i böckerna (jag läste de tre första) och framförallt är jag inte förtjust i Guillous poserande som historiker. Varför anses det sämre att skriva skönlitteratur än fakta nuförtiden?
Den andra sidan av mig hoppas på att Arnfilmerna ska innebära ett uppsving för historieintresset i allmänhet och medeltidsintresset i synnerhet i vårt land. Dessutom får man hoppas att de lyckas göra något schysst av de där 210 miljonerna. Vem vet, filmen kanske till och blir bättre än böckerna?
El laberinto del Fauno
Nåväl, det var filmen jag tänkte kommentera och inte själva biobesöket. Efter att ha läst flera mycket positiva resencioner och dessutom ha hört uppskattande utlåtanden från flera håll i bekantskapskretsen hade jag mycket högt ställda förväntningar. Dessa infriades dessvärre inte.
Det känns som att Guillermo del Toro vill för många saker och till slut ramlar mellan stolarna. Filmen är vansinnigt snyggt filmad och tämligen dramatisk, men i övrigt faller den platt. Ofelias sagovärld känns inte övertygande, kanske för att man får se för lite av den, kanske för att ingenting ges ens någon sagomässig förklaring.
Liksom sagoelementet är tämligen klichéartat känns själva ramberättelsen om kampen mellan facister och vänsterpartisaner efter spanska inbördeskrigets slut tämligen intetsägande och förutsägbar. Den demoniske kapten Vidal är så fruktansvärt ond och i sån total avsaknad av försonande egenskaper att det till slut blir svårt att ta honom på allvar.
Filmen slutar i en fadd moralkaka om att det är bättre att spilla sitt eget blod än ett oskyldigt barns, Ofelia blir prinsessa i den plastiga sagovärlden och kapten Vidal blir skjuten av partisanerna. En klichéartad film där fantasyelementet hade känts som en barnfilm om det inte varit så makabert och där det historiska dramat är för stereotypt för att stå på egna ben. Hybriden som filmen utgör är en intressant idé som tyvärr utmynnar i ett tämligen schizofrent slutresuktat.
Nygammal Miyazakifilm.
Nu kommer ytterligare en tecknad film av Miyazaki, Min granne Totoro. Min granne Totoro är äldre än de två tidigare nämnda filmerna och verkar dessutom vara mer av en barnfilm än de. Jag är vanligtvis skeptisk mot fenomenet att man lanserar gamla grejer på nytt av någon som gjort en succe med ett senare verk men recensionerna är så positiva att jag inte kan undgå att bli nyfiken.
Rhenguldet, Kungliga Operan
Av: Richard Wagner
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Gregor Bühl
Igår kom jag så äntligen iväg på Rhenguldet, första föreställningen i Wagners operasvit Nibelungens Ring. Jag missade den när den sattes upp på Kungliga Operan förra året och har således fått vänta till nu. Ringen möttes av fin kritik vid premiärerna och jag kom dit med rätt högt ställda förväntningar. Dessa kom inte på skam.
De invändningar jag har mot uppsättningen är snarast av principiell karaktär. De handlar om greppet att förflytta operans handling från den obestämbara sagoålder som den är skriven för, till Wagners samtid i mitten av 1800-talet. Syftet med detta konstgrepp var tämligen uppenbart: man ville genom att placera operan i en sådan miljö belysa den kontext i vilken Wagner verkade och sätta librettot i relation till de samtida konflikter som den historiserande operabesökaren kan tänkas läsa in. Som sådant var greppet väl utfört, det var en snygg scenografi och snygga kostymer och poängen gick fram klart och tydligt. Kanske lite väl tydligt när man lät jätten Fafner, övertydligt utstyrd som en artonhundratalsproletär, bära såväl frisyr som skägg lånat från Karl Marx. Detta då i kontrast till gudarnas kapitalistcylinderhattar.
Vad jag vänder mig emot är den dominerande trend i vår samtid som säger att stora verk aldrig kan få tala för sig själva. Det är nästan som om man ansåg att Wagner, Shakespeare, Strindberg, Racine med flera inte hade något värde i sig utan att man för att göra dem intressanta måste sätta dem i relation till antingen vår egen samtid och anakronistiskt applicera dem på dagspolitiska frågor, alternativt genompolitisera dem såsom operan gjort med Wagner och ge föreställningarna i form av en ideologikritisk tolkning.
Att göra på det viset är att skriva opera-/teaterbesökarna på näsan. Den som är intresserad av att läsa in ett klasskampsperspektiv (vilket förvisso lätt låter sig göras) i Wagners ringen kommer att göra det i alla fall. Likväl som Shakespeare inte måste förläggas till trettiotalsmiljö för att bli intressant för en modern publik.
Denna principiella kritik åsido så är jag mycket nöjd med gårdagskvällen föreställning och konstaterar än en gång vilket privilegium det är att ha den statsunderstödda Kungliga Operan inom räckhåll. Dock grämer det mig att jag måste vänta till tidigast januari 2008 för att få se de resterande tre delarna av ringen. Varför gör de så, ger första delen ett helt år innan fortsättningen kommer? De kunde åtminstone ha gett de resterande delarna till hösten tycker man.
Fichtelius förvånad?
Från schlager till skräckfilm.
Finska mainstreamhårdrockarna Lordi, som slog den sista spiken i kistan för schlagermusiken, ska bli filmstjärnor. Man undrar om Lordi, som drog skam över såväl hårdrocksgenren som schlagern, genom att skjuta dem bägge i sank vad trovärdigheten anbelangar, kommer att kunna göra en trovärdig skräckfilm.
Filmen kommer att vara inspirerad av japansk skräck och spelas in med i övrigt engelska och amerikanska skådespelare. Lordi ska göra titellåten men också medverka i filmen. Jag kanske är fördomsfull men jag anar aromen av kalkontillagning i vårluften.
Jag undrar vad Lordis gamla fans tänker, om de nu hade såna, men det borde de väl ha haft, nu när schlagerns mainstreampublik tagit deras lättsamma hårdrockspop till sina hjärtan? Är inte det kanske det värsta som kan hända en hårdrockare - att få se sina husgudar sälja sig så kapitalt? Vi får väl se om filmen kommer att återupprätta de finska latexmonstrens trovärdighet eller om det bara är frågan om ytterligare en selloutgrej. Jag känner mig i alla fall otroligt skeptisk till projektet.
Vad JRR inte gjorde gör Tolkien Jr.
Noterar en smula förvånad att en ny Tolkienbok kommer att släppas inom kort. Det är JRR Tolkiens son, Christopher Tolkien, som under trettio års tid arbetat med att omarbeta efterlämnade anteckningar från fadern till litterärt material. The Children of Húrin är det första "nya" verket från Tolkien sedan Silmarillion 1977, även den färdigställd av sonen efter författarens död 1971.
Man får hoppas att boken är tillkommen av kärlek till faderns verk och inte på grund av lockelsen från projektets luckrativa sidor. Framför allt hoppas jag att det inte ska bli någon Hollywoodfilmatisering av boken. Intressannt ska det bli att se om det var tidsbrist som gjorde att materialet stannade vid att vara just anteckningar eller om Tolkien helt enkelt inte tyckte att det höll streck.
När politiken blev en dokusåpa.
Så fortsätter cirkusen kring Erik Fichtelius dokumentärserie Ordförande Persson. Idag rapporteras det om nya påhopp i den sista delen av serien. Persson pratar och pratar och medierna hänger gladeligen på. I kölvattnet kommer alla bloggare som bara inte kan avhålla oss från att hoppa på karusellen. Sällan har väl en enskild Persson fått så total uppmärksamhet i Sverige, och sällan har väl så många följt och debatterad en teveproduktion i vårt land. Såväl Persson som Fichtelius kan vara nöjda.
Persson skriver sitt eftermäle och lyckas dessutom dmed hjälp av sin smått bisarra humor dela ut råsopar till höger och vänster, råsopar som kränker eller adlar hans gamla kollegor. Det är dock tur att vi nått fram till seriens sista del, för frågan är hur länge vi skulle orka med detta, att förtjusas och förfasas över en före detta statsministers privata skitsnack. Men att det rört sig om vad man i kommersiella sammanhang kallar för "bra teve" tycks ställt bortom allt tvivel...
Apocalypto eller makabre Mel.
Mel Gibson blir med åren bara mer och mer makaber. Man börjar undra vad det är han försöker bevisa, eller rentav kompensera. Kanske intalar han sig att han är tvungen att låta sina filmer bada i blod för att kunna hävda sig i en värld där medieetik tillsynes helt fått ge vika för sensationslystnad och vidrighetsfrosseri.
I Braveheart höll han sig på mattan även om fältslagsscenerna, där blod skvätte på kameralinsen, satte en ny standard för hur fältslag skall skildras. Standarden följdes upp i den något sämre Patrioten. We were soldiers var en orgie i skjutande men inte mycket mer. Därefter kom nästa steg på makaberhetsskalan: The Passion of the Christ. I den skalade den djupt troende herr Gibson bort allt från det kristna mysteriet förutom de makabra scenerna i direkt anslutning till korsfästelsen. Ingen inramning ges, tittaren förväntas sitta inne med all förförståelse. Förmodligen är det otänkbart för Gibson att någon inte kan Bibeln utantill. Hursomhelst kunde hela intrigen sammanfattas som en vän till mig gjorde: "Den handlar om en kille som får stryk under utdragna och blodiga former och till slut dör han".
Stort mycket mer finns inte att säga om Gibsons nya storfilm Apocalypto. Också här förväntas biografbesökaren känna till hela förhistorien. Det känns dock betydligt mindre sannolikt att de flesta ska känna till omständigheterna för Mayarikets undergång än att de ska kunna de centrala delarna av Nya Testamentet.
I Apocalypto ges inga förklaringar, vi kastas in i handlingen In medias res och lämnas sedan på en strand vid spanjorernas ankomst utan någon hint om fortsättningen. Handlingen kretsar kring jägaren Jaguar Paw (av någon outgrundlig anledning har de svenska översättarna valt att inte översätta personnamnen från engelskan, trots att den engelska översättningen i sig är en översättning från maya). Jaguar Paw är den som skall bli Mayafolkets sista härskare och leda deras fruktlösa kamp mot de spanska erövrarna. Ingenting av detta framgår emellertid i filmen. Det får man läsa sig till på egen hand. En del av handlingens obegripligheter klarnar möjligen om man sätter sig in i Mayafolkets mytbildning kring sin siste härskare. Till skillnad från SvD:s okritiske recensent menar jag att Apocalypto inte klarar av att stå på egna ben. Utan förkunskaper faller handlingen platt och med förkunskaper känns den onödig.
Vad dialogen beträffar så är det något av det torftigaste jag stött på inom modern film. Det iofs lovvärda greppet att låta samtliga karaktärer tala maya har dessvärre tagits som intäkt för att inte behöva lägga någon energi på att skapa en trovärdig dialog. För en svensk biobesökare blir det dessutom ännu värre av att alla personnamn dyker upp på engelska i textremsan.
Visuellt är filmen väldigt snygg och det vilar en sann undergångsstämning över de flesta av scenerna. Så länge handlingen utspelar sig i djungeln känns det trovärdigt, febrigt hett, skitigt och fyllt av faror. Så snart handlingen förflyttar sig till Mayarikets huvudstad infinner sig emellertid känslan av att budgeten inte räckte till: kulisserna känns som kulisser och det känns trångt och otrovärdigt.
Den konsekventa framställningen av samtliga mayaindianer förutom Jaguar Paw och hans lilla by som notoriskt ondskefulla, helt utan försonande drag, undergräver filmens trovärdighet ytterligare. Staplandet av makabra scener blir dessutom till slut närmast skrattretande och när hjältens fru håller på att drunkna och samtidigt föder barn under vattnet får måttet anses vara rågat.
Meningslöst makaber djungelaction som jag varken rekommenderar den som är intresserad av action eller den som är intresserad av mayafolkets historia.
Skivindustrin sköt sig i foten.
Det går illa för skivindustrin. I USA talar branschföreträdare om att man inte längre ser cd-försäljningen som en intäktskälla. Problemet är nedladdningen av musik. Skivbranchens svar på denna problematik har varit att sälja filer för nedladdning från nätet. En lösning som naturligtvis inte har fallit särskilt väl ut - varför ska man betala för något som man kan få gratis.
De snåljåpar som förespråkar den illegala nedladdningen av musik brukar försvara sitt kriminella beteende med någon form av kvasiideologiskt resonemang om att de protesterar mot de stora skivbolagens hegemoni. Konsekvenserna blir dock annorlunda: det är de stora bolagen, som har ekonomiska muskler att klara krisen, som består, medan de små skivbolagen allt oftare tvingas slå igen. Dessutom slår nedladdningen mot nya och okända artister. De artister som slagit igenom på bred front genom till exempel MySpace är oerhört få i jämförelse med alla de nya och lovande artister som aldrig får en chans eftersom en allt nervösare musikbranch numera bara vågar satsa på säkra kort: gamla etablerade artister eller halvfabrikat från idol som redan har en massiv medial marknadsföring i ryggen.
Skivbranschen har dock sig själva att skylla för utvecklingen. I och med att man började möta de vikande konjunkturerna med kraftiga prishöjningar fick man konsumenterna emot sig. Jämför med filmbranchen: DVD-filmer säljer som aldrig förr, trots att film också går att ladda ned från nätet. Gratis.
Magikern, marknadsföringen, miljön och miljonerna.
Den nya Harry Potterboken, som påstås ska bli den sista, ska tryckas på miljövänligt papper. Ett i och för sig lovvärt initiativ som borde gälla alla böcker, men ack så genomskinligt i dessa tider av global miljödebatt.
Whats in a name...
På vissa områden är det uppenbart att man helt enkelt inte får ha humor i det här landet. Lika uppenbart är det att Burger King och deras reklambyrå kommit längre i sin analys av könsschabloner än vad konsumentrådet Sveriges Konsumenter har.
Jag är inget fan av snabbmatskulturen och det var flera år sedan jag åt på Burger King. Jag måste dock tillstå att deras senaste reklamfilm är en lysande drift med könsstereotyper, men också med deras motrörelser. En massa arga män slår sig fria från en påstått förtryckande tillvaro genom att gå och äta en double whopper istället för att "settle for chick food". Detta samtidigt som banderoller med texterna "I am man" och "Eat this meat" rullas ut i bakgrunden. För att ytterligare understryka ironin ilustreras den manliga frigörelsen av kalsongbränning.
Med samma ironiska underton lanseras nu GB:s glass Girlie, en rosa stjärnformad glass med glittersmink i pinnen som jag tror kommer att slå starkt bland såväl småtjejer som i Queerkretsar. Jag tror dessutom att många straighta grabbar kommer att uppfatta humorn och ta den till sig. GB tycker att glassen signalerar "sommarkänsla", "stjärnstatus" och "discokänsla".
Sveriges konsumenter ser dock gravallvarligt och bistert på denna påstådda könsschablonisering. Enligt organisationen behöver vi inte ännu en produkt som förstärker fördomarna om vad det innebär att vara pojke och flicka. Det känns plötsligt som att vi flyttats tillbaka till det tidiga sjuttiotalets humorbefriade och genomideologiserade värld där flickor inte fick leka med dockor och pojkar inte med vapen.
Kan man inte idag, trettio år senare, se överdrivna könsrollstereortyper som glassen Girlie, som en drift med just könsrollsstereotyperna?
Visst, könsrollsproblematiken ska inte förminskas, men utspel som detta riskerar att snarast bli kontraproduktiva och ge Sveriges Konsumenter ungefär samma trovärdighet som Centrum Mot Rasism utspel kring Nogger Black.
Få saker tycks uppröra så starka känslor i Sveriges PK-värld som namnen på glassar...
Skönt att bli kvitt Warhol...
Så vill jag bara passa på att gratulera den amerikanske konstsamlare som inte bara ser ut att göra en vinst på runt femton miljoner dollar utan även i samma veva gör sig kvitt ett meningslöst och fult Marilyn Monroeporträtt gjort av 1900-talets kanske allra mest överskattade konstpersonlighet, popkonstnären Andy Warhol.
Det var emellertid slugt av honom, konstsamlaren alltså, att sitta på tavlan så pass länge att den hann stiga så oerhört i värde. Själv hade jag gjort mig av med den i rödaste rappet.
Sorgligt dock när man betänker hur mycket folk är beredda att betala för tavlan i relation till det hantverk och kunnande som krävts för dess framställande och dess estetiska kvaliteter...
Zimmerman till Stockholm!
Det spektakulära med klubbspelningen illustreras av att han dagen efter ska spela på Globen och sedan på Scandinavium i Göteborg. Biljetterna till Debasergiget säljs imorgon och kostar 600 spänn stycket. Jag antar att det är först till kvarn som gäller. Själv är jag intecknad för andra begivenheter den kvällen.