Slottet i saknadens dalar

Jag har alltid förundrats över de människor som tror att de är trendriktiga och modemedvetna trots att de alltid hakar på trenderna långt efter det att de har blåst över. Långt efter det att trendsättarna gått vidare till nya, fräschare marker springer de och köper förra årets kläder på MQ och Carlings. Jag menar alltså inte de som skiter i trenderna utan kör sin egen stil. De för vilka det är likgiltigt om de bär säsongens, förra säsongens eller förrförra säsongens grejor, bara det passar in i deras personliga stil. Nej, jag menar dem som verkligen tror att de är inne, hetast och trendigast, men som i själva verket bara simmar i kölvattnet på svenssontrendernas tackiga Ålandsfärja.

Ett paradexempel på denna typ av tänkande har vi kunnat iaktta i samband med årets upplaga av jättespektaklet Eurovision Song Contest. Buttricksrockarna Lordis seger förra året satte en helt ny standard för evenemanget. Samtidigt som Schlagerfestivalens popularitet nåddee nya höjder i och med att en uppsjö svenssonhårdrockare med fäbless för latexmasker anslöt sig till den redan etablerade schlagerpubliken slogs också fast att man inte längre behövde prestera seriös schlagermusik för att vinna. Faktum var att man behövde varken hålla på med schlager eller vara seriös över huvudtaget.

Fjolårets plojnummer kändes nog för många som en engångsföreteelse. Inte minst för ledande personer inom den svenska musikindustrin som självsäkert slog fast the Arks vinstchanser. Ack så fel de hade. Vilket är besynnerligt eftersom den slätstrukna mainstreammusikens förkunnare borde vara de som bättre än några andra kände till efterslentrarmentalitetens mekanismer. De borde inse att om ett plojnummer vinner det ena året, så kommer horder av plojnummer att dyka upp det andra året i hopp om att kunna återupprepa framgången.

Nu var det ju inte ett plojnummer som vann, men väl som knep åtskilliga höga placeringar, bland annat andraplatsen. Jag vill inte ens försöka summera hur många av de sjutton placeringar som föregick svensk medias gullgosse Ola Salo som i själva verket var rena jipponummer.

Nu är man dessutom upprörd över Eurovisionsschlagerfestivalen hotar att bli politiserad. Man tycker att det är fruktansvärt att de östuropeiska länderna röstar på varandra - som om inte de skandinaviska länderna gjort likadant i alla år! Hur kommer det sig att mainstreammusikens makthavare inte haft framförhållning nog att de räknat med efterslentrarmentalitetens konsekvenser. Att ett segrande pajasnummer med latexmasker skulle följas av tjogvis med pajasnummer året efter borde ha tett sig lika självklart för dem som att östutvidgningen skulle medföra samma typ av etnocentrism och chauvinism från öststaterna som den vi i väst alltid har ägnat sig åt. Alla vill tillägna sig ett vinnande koncept.