Två giganter har lämnat oss.
I torsdags avled poeten, dramatikern och författaren Lars Forsell vid en ålder av 79 år och lämnade därmed ett stort tomrum bakom sig, såväl inom Svenska Akademien där han vid sin bortgång var den ledamot som suttit längst på sin stol och inom svenskt kulturliv i allmänhet där personligheter med Forsells bildning och bredd numera lyser med sin frånvaro.
I natt avled Ingmar Bergman - Sveriges störste och en av världens främsta regissörer, i sin sommarbostad på Fårö. Bergmans storhet kan knappast överskattas - hans livsverk är ett monument som reser sig högt över större delen av såväl den svenska som den internationella scenkonsten. Hans bertydelse för svensk dramatik är svår att överskatta.
Att stora män (och kvinnor) blir gamla och går hädan är naturligftvis tingens ordning och inget att förfäras över i sig, även om det är med sorg i sinnet vi tar farväl av kulturpersonligheter av Forsells och Bergmans kaliber. Det är emellertid inte utan en känsla av tröstlöshet man blickar ut över dagens svenska kulturliv på jakt efter personligheter med nämnda giganters spännvidd.
Jag undrar om vilka det är av de kulturpersonligheter som idag står på höjden av sin yrkesverksamhet, när de om förhoppningsvis många år från nu kommer att lämna samma tomrum efter sig som Forsell, Bergman och den ävenså nyligen avlidne Povel Ramel. Det känns onekligen svårt att komma på någon. Kanske är det en hel epok som nu håller på att gå i graven.
Lars Forsell, vila i frid.
Ingmar Bergman likaså.
Det känns minst sagt lite vemodigt att tänka så.. Inget lär väl någonsin bli som det varit. :/
Baksidan.. är ju den onödiga hype SVT gav Bergman redan på tidigt 60-tal. Lördagskvällarna på tv på den tiden
med familjen Flinta och Mission Impossible och Helgonet var kul. Man visste ju inte bättre. Sen förhävde sig SVT med att visa Tystnaden som enda lördagsunderhållning. Jag kan väl ha varit typ 12-14. Det botade mig från helgonet Bergman- för evigt. Det är möjligt att Bergmans filmer skulle kännas annorlunda nu i vuxen ålder. Det tänker jag inte öda tid på att kolla. Det finns så många andra regisisörer som är kända för att inte filma sina egna psykiska problem och sen låtsas att det är stor "konst".
Ramel, Forsell och Bergman inom loppet av några veckor lämnar ju en hel del tomrum. Å andra sidan så hade de troligtvis gjort sitt kulturellt sett så förlusten var
redan ett faktum innan deras frånfälle. Du har en klar poäng med att tomrummet efter dem inte i brådrasket kommer att fyllas upp!
Till skillnad från Lars här ovan så hade jag turen att konfronteras med Bergman först i vuxen ålder. En del av hans verk har alldeles för mycket av det som Bergman själv beskrev som "demoner" i sig för min smak men somligt annat är onekligen mästerligt.
Lite beroende på hur man ser kanske, men det är väl just tomrum de inte lämnar efte sig?
Jag kan se Bergmans förtjänster som dramatiker och förlösare av skådespelartalanger. Men samtidigt finns det också begränsningar. Jag har skrivit en del om Bergman på min blogg. Hyllningskören kan bli bara för mycket och ibland rent kväljande när allas positiva omdömen läggs på varandra. Jag tror i likhet med kommentarer ovan att man uppskattar Bergman först i en mognare livsfas. Den kan ju inträda tidigt eller sent beroende på individ.
Har man sett Bergman som barn, har man sett nog. Jag håller med Lars, det finns många betydligt bättre regissörer. Och trevligare!
Försöker tänka ut vilka mer som har betytt så mycket för Svensk kultur, både i Sverige och även i världen. Astrid Lindgren är den jag kommer på. Men hon hör ju till samma generation som Ingmar. Synd att de där storheterna blir färre. Till viss del tror jag dock att det beror på att kulturens pengar går till andra typer av yttringar idag, än vad den gjorde när Bergman slog igenom. Så de storheter som vi kanske har, syns inte.
Någon skrev att Bergman är alldeles för hypad. Men jag tror inte man kan komma ifrån att han är den svenske regissör som flest känner till internationellt. Och tack vare svenska filmer! Det är häftigt minst sagt.
Fina inlägg! Min bästis när jag var barn hette förresten Hans Anders Johansson! Slottet i saknadens dalar? Dikt av Karlfeldt, tonsatt av Wilhelm Peterson-Berger! Har du hört den? Ja själva sången heter ju "Längtan heter min arvedel". (har den på skiva med Elisabeth Söderström. 50 år gammal inspelning. Står sig än.)
Har du läst nåt av poeten Tomas Tranströmer? (världens mest översatte efterkrigspoet. Många hoppas på Nobelpriset!) Han råkade ut för en stroke för 17 år sen - och blev förlamad i hela högra sidan! (samt drabbades av afasi. Kan bara säga nåra få ord.)Vet du vad han gör? Spelar piano med vänster hand (klassiska stycken. Finns på 2 CD.) Och skriver dikter med vänster hand! (mest haikus.) Kolla in hemsidan för Griffin Poetry Prize. Han fick deras Lifetime Achievement Award i somras! (finns en ca. 10 min. video-clip från detta.) Och han är min gode vän!
Hälsningar från Inga-Stina
handikappad i båda benen sen tidig barndom. Höll på med idrott ändå. Specialitet: höjdhopp! (jag är 180 cm.) Det gäller att FÖRSÖKA skita i vad andra (idioter) säger. Och köra sitt eget race! (lätt för mig att säga - som hade underbara föräldrar!)
Inga-Stina Westman: Hej! Tack för fina ord! Jo, jag är bekant med Karldfeldts dikter. Faktum är att jag valts in i styrelsen för Karlfeldtsamfundet. Yngste styrelseledamoten någonsin. Allt gott!
Kul kul. Jag själv tänkte gå med i Frans Michael Franzén-förbundet. Gammal skald som dog 1847! Skrev bl.a. Bereden väg för Herran (sen han blivit biskop). Mest kända dikt: Människans anlete (finns utlagd på nätet.) Och jag är hans barnbarns barnbarns barnbarn! När jag får betalt för artikel (snart hoppas jag) är det ut och köpa din CD! (och sen lägger jag ut mig på YouTube. Med MINA låtar. Tänker filma mig hemma i vardagsrummet där jag sitter och glammar vid pianot...)
Favoritdikt av Karlfeldt? Jungfru Maria! (fint tonsatt av Knut Söderström). "Hon kommer nerför ängarna i Sjugare by. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy..." (får tårar i ögonen när jag skriver detta. Urvackert!)
tack so mycket