En rättvis segrare
Lagavulin är den enda whisky jag druckit som på ett så trovärdigt sätt lyckas med konststycket att spänna över hela smakregistret. En spetsig diskant med drag av tång och Laphroiag toppar ett fruktigt mellanregister över en djup basig klangbotten. Nu har jag förvisso inte druckit alla whiskysorter i världen, men än så länge är Lagavulins förstaplacering ohotad åtminståne i min bok. Glädjande att så många fler uppenbarligen delar min uppfattning.
Intressant att notera är också att maltwhisky-VM hålls i Sverige av alla länder. Motiveringen är att vi har en så utbredd whiskyprovarkultur i landet. Det stämmer säkert men man frågar sig om d einte har det i Skottland också?
En sjusovares försvarstal
När du går åstad till ditt dagliga värv
där i anletets svett du förtjänar din skärv
då snusar jag ännu bland bolster och dun
än i timmar i min paulun.
Vid middagstid står jag först upp som ett spett
och intar mitt morgonmål strax efter ett
med tidningar om vad i världen har skett
och med kaffe så rykande hett.
Jag rättar mig inte i lutherska led
och i gryningen är jag båd vresig och vred.
Men om jag får sova till långt in på dan
blir jag både Apollo och Pan!
Jag fördelar mitt dygn som en riktig vampyr,
tar vara på glöden som pyser och pyr
och arbetar gärna tills dagningen gryr,
medan nattliga timmarna flyr.
Jag vakar var natt medan piga och dräng
ligger och snarkar så sött i sin säng
och sparkar och vänder sig invid sin vägg,
men jag får inget OB-tillägg.
För jag pröjsar priset för att vara fri
från schemalagd arbetstid och slaveri,
från chefer som snokar och lägger sig i,
men det ligger ett pris däruti.
Det ligger i sladdriga tungornas tal
som ständigt hörs muttra om slapp omoral.
Den som inte arbetar åtta till fem
får dagligen utstå små pikar från dem
som försvarar sitt torftiga liv desperat
och tror att jag fått allt jag har på ett fat.
Men jag sliter hårt för min dagliga mat
och kan inte beskyllas för lat.
Om jag också verkar i stjärnornas sken
när månljuset faller på gatornas sten,
när muserna stiger från helikon ner
till mitt ensliga diktarkvarter
är det sant att jag sliter som stretande hund
med månen som sällskap så sällsam och rund.
Men när pennan syns stanna vid gryningens stund
är det skönt för en skald med en blund.
Det allra värsta
Stundtals kommer Barnahandlerskan så nära sin förebild att det nästan andas plagiat. De groteska scenerna känns utstuderade på ett helt annat sätt än den upprepningens frenesi som ofta möter hos de Sade. Vad Wittkop vill säga med Barnhandlerskan känn dunkelt, mer än att ge en amoralisk skildring i de sades anda av det liderliga 1700-tal hon intresserade sig så intensivt för. Barnahandlerskan är helt klart läsvärd men inte alls lika storartat motbjudande och groteskt snuskig som föregångaren Nekrofilen. En applåd till förlaget Vertigo som fortsätter med sin kulturgärning att ge ut denna typ av giftskåpslitteratur på svenska.
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop handlar om övergrepp på barn. Det är svårt att tänka sig ett mer frånstötande och tabubelagt ämne.
Invid krogens bord
Invid krogens bord
Är jag munter, säll och glad
Hemma däremot
Lars Anders Johansson
Direkta aktioner bör användas med urskiljning
Det är uppenbarligen fler en jag som reagerar med upprördhet och avsky mot de ignoranter som mot bättre vetande väljer att köra runt i överdimensionerade SUV:ar a.k.a stadsjeepar. Dessa omfångsrika fordon drar mängder med bensin och att skaffa sig en sådan är således att aktivt motverka de gemensamma ansträngningarna för att bromsa klimatförändringarna. Att köra en stor bensinslukande jeep i stadsmiljö är inte försvarbart.
Svenska Dagbladet rapporterar om en aktionsgrupp som kallar sig Asfaltsdjungelns Indianer och som tagit till sitt uppdrag att motverka SUV:arna. Detta genom att pysa däcken på luft. Även om jag i grund och botten sympatiserar med aktivisternas målsättning ställer jag mig frågande till deras metoder. Dels för att dessa vid flera tillfällen medfört fara för omgivande trafikanter då bilägare inte observerat att deras däck tömts på luft och kört iväg. Dels för att metoden knappast kommer att göra stadsjeepsägarna mer öppna för miljörörelsens budskap. Är man så arrogant från början att man trots kunskapen om koldioxidutsläppens verkningar väljer att skaffa sig ett bensinslukande monster, lär man knappast låta sig omvändas av att någon riktar sabotage mot ens bil.
Vägen till den statuskåta samhällsgrupp som tycker att en stor bil är viktigare än planetens framtid går nog snarare via bilindustrin som borde presentera miljövänliga alternativ även för människor med mindervärdeskomplex, alternativt genom tongivande personligheter, dvs förebilder, som kan föregå med gott exempel. Sabotage mot privatpersoners egendom brukar sällan verka i den riktning man önskar.
Man kan för övrigt tycka att förslaget om den höjda trängselskatten på gamla ?smutsiga? bilar även borde omfatta SUVarna?
Dags att omsätta klimatretoriken i praktisk handling
Att insikt och praktisk handling inte alltid går hand i hand är bekant sedan länge. Därför är det kanske inte lika förvånande som det är beklämmande att I-ländernas utsläpp av växthusgaser idag är större än någonsin, trots all uppståndelse kring klimatfrågan. Endast fyra EU-länder - Sverige, Storbritannien, Tyskland och Frankrike - ser nu ut att kunna klara målet att minska sina utsläpp enligt Kyotoavtalet, ett avtal som i sig långtifrån räcker för att hindra de klimatförändringar som står för dörren.
Åtgärder skall emellertid vidtas. EU-skärper nu klimatreglerna. Utsläppsrätter ska i framtiden auktioneras ut till högstbjudande i stället för att som nu delas ut gratis. Länderna ska inte kunna gynna det egna landets industri på andra länders bekostnad. Det är bra, men långtifrån tillräckligt. Det är idag åtgärder måste vidtas. Att bara EU agerar räcker inte heller. I USA har klimatfrågan äntligen dykt upp på agendan, åtminstone hos de demokratiska presidentkandidaterna, vilka kräver 100 % auktionering av utsläppsrätterna. Som emretsson.net påpekar tarvas dock globala åtgärder för att möta ett globalt problem.
Kritikerna finns givetvis där. Som professor Kjell Aleklett som menar att klimatretoriken från EU:s sida handlar om att möta problemet med minskad tillgång på fossila bränslen. En sund skepticism förvisso, men man frågar sig dock vad vi har att vinna på att inte ta klimathotet på allvar. Om det dessutom skulle sammanfalla med att en omställning från fossila bränslen skulle vara bra för de europeiska länderna även ur resurshänseende är väl det bara någonting positivt?
Slutligen bör bara nämnas kort om Carl Cederschiöld som på SvD:s Brännpunkt vill använda skattesubventioneringar för att stimulera övergången till miljövänligare bilar. Övergång till kollektiva färdmedel samt utsläppsauktionering kanske är vägar som leder mer direkt till de minskade utsläppsmålen.
Som när Jöback kom ut ur garderoben
Så länge som människors strutsmentalitet fortfarande är så utbredd att man trots den ökande klimatmedvetenheten väljer att iflyga i större utsträckning än någonsin och tillika köper fler så kallade SUV:ar (dvs onödigt stora bilar för stadstrafik), är väl detta en utopi. För dessa människor kommer kanske EU-rapporten om att ekologiska grönsaker faktiskt är nyttigare än de ordinarie som en överraskning. För oss övriga känns det lika överraskande som när Peter Jöback kom ut ur garderoben.
Med Digerdöden på sitt samvete
Annars tycks råttan äntligen vara på väg att få något slags upprättelse. Mycket tack vara Disney Pixar och deras charmerande produktion Rat a touille ("Råttatouille") som blivit en sannskyldig publiksuccé och som trots sin kanske aningen krystade intrig övertygade undertecknad.
Råttor har ett skamfilat rykte som lever kvar från det gamla bondesamhället där en växande population gnagare kunde utgöra ett påtagligt hot mot den egna fortlevnaden i och med att de slukade magasinerat spannmål och annat ätbart varthelst de fick möjlighet. När forskningen sent i modern tid påvisade gnagarnas roll som smittspridare, inte minst i samband med den demografiska katastrof vid 1300-talets mitt som vi benämner Digerdöden, sjönk djurets aktier ytterligare.
Kanske kan man retroaktivt tycka, med pestens härjningar i bakhuvudet, att råttan gjort sig förtjänt av sitt dåliga rykte. Dock kan man mena att hon genom otaliga plågsamma laboratorieförsök där hon på grund av sin framstående intelligens fått lida martyrdöden för människans fromma, något borde ha sonat sina brott.
Vad oräkneliga laboratorieförsök misslyckats med har emellertid en enda animerad film gjort i en handvändning. Efter Råttatouille har efterfrågan på tamråttor blivit så stor i vårt land att den ideella organisationen Råtthjälpen nu går ut och varnar människor för att alltför lättsinnigt skaffa ett sådant husdjur. Man menar att det är ett stort ansvar att skaffa en råtta och uppmanar föräldrar att tänka efter ytterligare en gång innan de låter sina barn skaffa sig små håriga vänner, inspirerade av filmen.
Som råttägare vill jag också utfärda en varning till er i läsekretsen som går i råttskaffartankar. Råttor är visserligen ett oerhört trivsamt,socialt och intelligent djur som det i de flesta avseenden är en stor glädje att ha i sitt hem. På lång sikt är dock deras korta levnadsår en riktig plåga. En råtta lever i genomsnitt 2-3 år vilket innebär tillräckligt långt tid för att fästa sig vid den som vid vilket hudjur somhelst, men smärtsamt kort i det långa loppet. Att ha råttor känns snart som en sannskyldig massaker. Bara under det senaste året har fem av våra vänner vandrat vidare.
Selma, Tintomara och Sessan (som tyvärr har lämnat oss) är emellertid inga pestspridare.
Finns det förflutna i framtiden?
I tusentals år har jorden varsamt bevarat de föremål som bäddats i den. Lämningar från svunna tider, människoben, svärd och pilspetsar har legat där väntande på att eftervärlden ska upptäcka dem.
De lämningar som inte grävts fram av nitiska arkeologer eller av en slump vänts upp ur åkrarna av böndernas plogar skulle förmodligen kunna ligga kvar där i ytterligare tusentals år. Det vill säga om det inte varit för den industriella människans hämningslösa framfart över både sin egen tid och det förflutna. De senaste femtio åren har nämligen utsläpp och försurning bidragit till en enorm ökning i nebrytningstakten. Bronsföremål som legat i princip orörda sen den tid de brukades har på några decennier brutits ned till oigenkännlighet, rapporterar DN med anledning av en färsk rapport från Riksantikvarieämbetet.
Även klimatförändringarna spelar in i hotbilden mot det materiella kulturarvet. I och med att temperaturen stiger ökar nederbörden och vegetationssäsongen förlängs, vilket i sin tur innebär att exempelvis runstenar och hällristningar täcks av alger och lavar.
I viss mån har även ickemänskliga faktorer påverkat förstörelsen av kulturarvet, meddelar riksantikvarieämbetets rapport. Stormarna Gudrun och Per tillhör de mer spektakulära exemplen. På det stora hela är det emellertid människans påverkan genom utsläpp och försurning, klimatpåverkan och ingrepp i form av skogsbruk, malmbrytning och - paradoxalt nog - insatser för natur- och fiskevård som utgör det stora hotet mot kulturhistoriskt intressanta platser och föremål.
Det är inte bara vår framtid som står på spel i en tid när jordens resursers ändlighet framstår alltmer tydligt. Även vårt förflutna hotas av utplåning. Åtminstone de spår som kan säga oss något om det.
Glenkinchie 10 y
Den är mildare än mer norröna sorter och jag kan tänka mig att den fungerar utmärkt till exempel som aperitif. Den är dock smakrikare än övriga lågländare jag testat och i mina ögon en väl värld investering.
Gustav II Adolfdagen
Deras argumentation bygger på guilt by association: Gustav II Adolf var kung och krigare, ergo: att hylla Gustav II Adolf är att hylla envälde och krig. Med den typen av anakronistiskt synsätt blir det svårt att överhuvudtaget fälla utlåtanden om personer i det förflutna. Trots detta har den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus som något slags motåtgärd valt att detta datum fira Tagedagen, alltså minnet av Tage Erlander...
Årets Gustav II Adolffirande inleddes som vanligt med fackeltåg från Carolina Rediviva till Gustav II Adolfobelisken i Odinslund där Allmänna sången bjöd på körsång. Därefter tågades till Norrlands nation för kaffe och Gustav Adolfbakelse intogs i samband med en spännade föreläsning.
Årets föreläsning skilde sig från tidigare års i och med att den inte direkt handlade om själva festföremålet. Ännu mer anmärkningsvärt kan tyckas att föreläsaren kritiskt analyserade hela fenomenet med hyllande av gamla hjältar utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Inte minst dissikerades det pågående Linnéjubileet.
Föreläsaren, Magnus Rodell från idé- och lärdomshistoriska institutionen vid Uppsala universitet vet vad han talar om. hans egen avhandling, Att gjuta en nation från 2002, handlade om nationsformerandet i sverige under 1800-talet, speglat i dåtidens statyinvigningar. en del statyer blev det också, inte minst porträtterande Gustav II Adolf, i det intressanta föredraget.
Rodell berättade om hur utnämnandet av historiska hjältar är en central del i skapandet av nationella identiteter, och att firande av historiska personer och händelser alltid tjänar syften i samtiden. Linnéjubileet hade motiverats med dess positiva effekter för svensk ekonomi, inte minst genom turistnäringen. Rodell fördömde inte firandet som sådant men menade att det är en historikers uppgift att problematisera dessa företeelser eftersom de har en betydande inverkan på hur vi uppfattar historien.
Uppslutningen på Norrlands nation var god och förhoppningsvis kommer problematiserande och engagerade föreläsningar som denna i kombination med det ökade historieintresset i samhället (som Rodell för övrigt också problematiserade) att innebära att denna trevliga tradition kommer att fortleva även framöver. Trots att vissa grupper, för sina egna politiska syften, försöker att skjuta den i sank.
