Slottet i saknadens dalar

Det var nästan med en känsla av vemod vi skickade iväg mastern och grafiken för pressning och tryckning häromdagen. Nu är den bortom vår kontroll, bäbisen som så många personer tillsammans arbetat målmedvetet med under tio månader för att den ska komma till stånd. Nu ligger fullbordandet i andras händer.

 

En viss lättnad innebär det givetvis. Det är inte alltid en dans på rosor att ge ut sin egen skiva och agera producent och produktionsledare, administratör och marknadsförare samtidigt som man också står för den kreativa biten som kompositör, textförfattare, arrangör, instrumentalist och sångare. Till exempel har bokandet av spelningar fått stryka på foten under perioden eftersom all ledig tid gått åt till att få själva produktionen klar. Förhoppningsvis ska det finnas tid för sådant framöver. Men först måste vi ju se till att få till stånd en rejäl releasefest.

 

Några små irritationsmoment infinner sig så klart alltid i slutskedet av ett sånt här projekt. Korrekturfel till exempel. Upptäckte alldeles nyss att vår förträfflige pianist, Hans Entehed, heter ”Anders” i skivomslaget. Ett oförlåtligt misstag. Hörde av mig till tryckeriet som gav det nedslående beskedet att bookleten redan var tryckt. Otroligt pinsamt.

 

Förutom den lilla fadäsen, och eventuella övriga korrekturfel som kan tänkas dyka upp (det är lite som när man precis har ställt undan dammsugaren och hittills fördolda dammtussar uppenbarar sig överallt), är jag mycket nöjd med omslaget som Patrik Muhr har designat med fotografier som Tobias Rengman har tagit och teckningar av Mika Tahvanainen. För att inte tala om den nya hemsidan som Mattias Foss håller på att färdigställa.

 

Medan vi väntar otåligt på att ”Budoarstämning” ska dyka upp i sinnevärlden får v kavla upp ärmarna så att det blir någon releasespelning av innan vår trummis Knuts Conny far iväg till Afrika. Information om var och när dyker upp här inom kort. Håll korpgluggarna öppna.

Att åka utomlands är ett bra sätt att skaffa sig perspektiv på våra inhemska traditioner, normer, bruk och seder. En sådan sak som slår en när man får en liten distans till det kära fosterlandet är den oskrivna svenska regeln att varje möte med en främling på gatan utgör en liten styrkedemonstration. Hur gammalt detta bruk är vet jag inte, ej heller ur vilken dunkel nödvändighet det en gång sprang. Kanske förlorar sig ursprunget i hednatidens bistra verklighet då endast de styvaste kämparna hade rätt att hävda sig på allmänningen.

Oavsett ursprung så är det ett säreget bruk som praktiseras dagligen på våra gator och torg. Du har upplevt det själv. Dra dig bara till minnes senast du mötte en främling på en trottoar, som är precis så bred att bägge kan passera, men precis så smal att det tarvas en anpassning från någon av er – eller bägge – för att mötet ska ske friktionsfritt. I takt med att ni närmar er varandra blir det alltmer uppenbart at främlingen inte tänker vika från sin inslagna kurs, trots att det skulle krävas en ytterst liten vinkelförändring för er vardera för att kollisionen ska kunna undvikas. Men denna lilla vinkel innebär en prestigeförlust.

Svensken är sällan stolt av sig. Redan 1889 skrev beskrev Verner von Heidenstam självförnekelsen som ett svenskt nationaldrag i den lilla stridsskriften ”Om svenskarnas lynne”. Det självutplånande draget har knappast blivit mindre påtagligt sedan dess. Möjligen kan man säga att en inverterad stolthet infunnit sig, ett slags högfärd över hur självutplånande man är. Den senaste tidens upprepade markeringar mot Sverigedemokraterna sedan dessa tagit plats i riksdagen kan ses som illustrationer: i sin strävan att ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism har man börjat springa benen av sig för att bevisa att det inte skulle finnas någon svensk kultur, eller för den delen något som är svenskt överhuvudtaget. Möjligen ligger det en stolthet i detta: se på oss, vi är så toleranta och gästfria och självutplånande att vi förnekar till och med vår egenart, blott självförnekandet är vår egenart.

Den stolthet som det slumpmässiga mötet på gatan väcker upp är emellertid av en mer ursprunglig natur. Här är det den starkes rätt som råder. Den som på annat håll i världen skulle uppfattas som gentlemannen emedan han underlättar samvaron på gator och torg genom att bereda väg åt sina medmänniskor, blir här betraktad som en förlorare, en ynkrygg som inte vågade hävda sin rätt till hela trottoaren.

Främlingen närmar sig och du se hur hans axel söker sig mot din. Ett tag tänker du vika undan, tänker att det är löjligt att vuxna män (eller kvinnor) ägnar sig åt den här typen av barnsligheter, att det enda rimliga är att göra plats, bereda väg, att det inte ligger någon prestige i ett möte som detta. Men så vaknar den inom dig: den heliga indignationen över hur någon kan ha mage att inkräkta på din integritet genom att kräva rätten till hela trottoaren. Du bestämmer dig. Du tänker inte vika undan.

Främlingen kommer närmare och närmare. Nu är han så nära att du kan se blodådrorna i ögonvitorna, och mjällflagorna på kavajslaget. Sekunderna segar sig fram som i sirap. Snart kommer den. Kollisionen.

Men den kommer aldrig. I sista stunden har främlingen med en akrobatisk, kringgående rörelse undvikit att era axlar vidrör varandra. Först blir du förbluffad, men efterhand som insikten om vad som skett börjat sjunka in sprider sig en behaglig värme i kroppen. Du vann. Du är segraren. Du är vikingen som ensam står kvar efter holmgången med dina fallna antagonister i drivor kring vadorna.

Men också denna eufori är övergående. Flugsvampsruset går ur blodet och ersätts av eftertankens kranka blekhet. En välförtjänt rodnad uppstiger på dina kinder. Det var du som var idioten, det var du som betedde dig som en tölp som inte vek undan. I en civiliserad tidsålder är det du som är förloraren.

Vad skulle du säga om du gick fram till mig och ställde en artig och högst motiverad fråga och jag helt sonika lät bli att svara, utan istället bara tittade åt ett annat håll, eller rentav gick min väg? Eller om du ringde upp mig för att ställa en fråga och jag bara lade på luren i ditt öra?

 

Du skulle bli vansinnig, eller hur? Att bara ignorera någon utan anledning uppfattas i det verkliga livet som höjden av oartighet och brist på hyfs och fason. Samma sak borde gälla på nätet. Bakom varje mejl och meddelande finns en människa som har tagit sig tid och ställt en fråga eller framfört ett budskap. Jag menar naturligtvis inte att alla spam-mejl eller vansinniga kommentarer från webbtroll förtjänar att bemötas, men vanliga trevliga mejl och meddelanden med sakligt innehåll gör det definitivt.

 

Allra allvarligast blir detta oskick naturligtvis när det handlar om offentliga och semi-offentliga personer. Hur vanligt har det inte varit under mina år som verksam musiker att arrangörer på alla nivåer helt enkelt underlåter att svara på mejl man skickar till dem. Man undrar hur höga hästar de har satt sig på för at anse sig ha den moraliska rätten på sin sida för ett sådant beteende. Särskilt graverande är detta ignoranta uppförande när det handlar om arrangörer inom ramen för någon form av skattefinansierad verksamhet: den som bedriver någon form av myndighetsutövning skall svara på korrespondens. Punkt. Trots detta verkar oskicket nästan mer utbrett bland dem som lever på det offentligas bekostnad – kanske är det en konsekvens av den ansvarslöshet som ofta följer på att inte själv behöva ta de ekonomiska konsekvenserna av sina misslyckanden, jag vet inte. Hursomhelst borde tumregeln vara: anger man en offentlig epostadress måste man också vara beredd att svara på den korrespondens som kommer.

 

En vanlig invändning brukar vara, när man någon gång konfronterar en person som lagt sig till med det beteende, att ”man får ju så mycket mejl att det är omöjligt att svara på allt.” Snicksnack. Fantasy- och humorförfattaren Terry Pratchett, läst och älskad över hela världen och med en stor och hängiven fanskara, svarar på all fanmail han år. I en intervju förklarade han varför. När han själv var liten hade han skrivit ett brev till sin egen store hjälte och förebild J.R.R Tolkien, och fått svar! Kunde den moderna fantasygenrens portalfigur och språkekvilibristen Tolkien skriva ett personligt svar till en liten beundrande skolpojke så kan också han själv besvara sina fans, resonerar Pratchett. En mycket sympatisk inställning från en person som förmodligen får fler brev och epostmeddelanden än de flesta av oss.

 

Naturligtvis finns det de som faktiskt mottar epost i såan mängd att det helt enkelt inte låter sig göras att besvara dem alla. Särskilt rör detta politiker som utsätts för de nuförtiden allt vanligare spamningkampanjerna där beslutsfattares inkorgar bombarderas av ilskna gräsrötter – en sorts civil obstruktion som faktiskt riskerar att utvecklas till ett demokratiskt problem om det eskalerar, eftersom det förhindrar seriös korrespondens med och mellan politikerna.

 

De flesta som underlåter att besvara mejl gör det dock inte för att de är utsatta för massiva spamningskampanjer utan för att de helt enkelt inte begriper att samma krav på hyfs och fason råder på nätet som i övriga relationer till medmänniskor och medborgare. En tölpaktig idiot är inte mindre tölpaktig bara för att han ger uttryck för sin tölpaktighet över nätet snarare än i telefon eller öga mot öga.

Det blev ett riktigt sagobröllop, på alla sätt. Hovet hade ansträngt sig ordentligt för att vi alla skulle få valuta för pengarna. Fem kronor per medborgare påstås kalaset ha gått loss på. Väl använda pengar om ni frågar mig. Kungahusets vedersakare brukar anföra kostnaderna som ett av sina tyngsta argument. En enkel jämförelse mellan västeuropeiska monarkier och dito republiker ger vid handen att kostnaderna för att ha en president som regeringschef är högre än kostnaderna för ett kungahus. Så länge inte republikanerna vill sälja ut de kungliga slotten så kommer de fasta kostnader som är relaterade till hovstaterna idag också i en framtida republik att falla på skattebetalarnas lott. Det svenska kungahuset är dessutom osedvanligt billigt jämfört med andra kungahus, således faller kostnadsargumentet.

 

Nästa argument handlar om att monarki som statsskick skulle vara oförenligt med demokratin. Eftersom flertalet av världens äldsta och stabilaste demokratier också är monarkier torde den argumentationslinje också väga tämligen lätt. Men visst finns det en etymologiskmotsättning: Monarki betyder envälde och demokrati betyder folkvälde. I en konstitutionell monarki där monarken saknar politiskt inflytande över regeringen och där konstitutionen är fastslaget genom beslut i den folkvalda lagstiftande församlingen finns emellertid ingen sådan motsättning. Det är dessutom fullt möjligt för oss att genom stillsamt demokratiskt förfarande rösta bort demokratin om vi så skulle vilja. Det enda som krävs är två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.

 

Ett tredje argument vill göra gällande att det skulle vara inhumant ur kungafamiljens synvinkel att de fötts till sina ämbeten. Eftersom det står varje medlem i kungafamiljen inklusive regenten helt fritt att abdikera från tronen och avsäga sig sina förpliktelser torde sådana insinuationer om fångar i en gyllene bur falla på sin egen orimlighet.

 

Det tycks mig som att monarkins motståndare i Sverige utgörs av tre grupper. För det första finns ytterlighetsvänstern som vill avskaffa monarkin i samma veva som de vill avskaffa allting annat i samhället: den parlamentariska demokratin, äganderätten, marknadsekonomin, yttrandefriheten och så vidare. Denna grupps bevekelsegrunder är inte särskilt svåra att förstå men desto svårare att ta på allvar. Nästa grupp, som är betydligt talrikare, utgörs av socialister och liberaler i alla partier som förespråkar republik utifrån principiella grunder, gärna med argument hämtade från artonhundratalets stora liberala och socialistiska tänkare. Att denna principiella republikanism huvudsakligen utgörs av ett koketterande framgår av att ytterst få av dessa personer presenterar något konkret alternativ för hur deras alternativa statsskick skulle se ut. Den tredje gruppen utgörs av allmänt missunnsamma surpuppor som stör sig på att någon annan (i det här fallet kungafamiljen) får något gratis (till exempel ett sagobröllop) som de själva inte får. Det är ofta denna grupp som, utan att kunna åberopa konkreta fakta, hänvisar till att monarkin skulle utgöra ett slöseri med skattemedel.

 

Själv har jag oerhört svårt att känna att monarkin på något sätt skulle begränsa mitt liv och mina möjligheter. Det finns visserligen en sak jag inte skulle kunna bli inom det nuvarande systemet: kung. Men den begränsningen känner jag att jag kan leva med. Bortsett från det lilla undantaget är monarkin inte begränsande för någon svensk medborgare. Däremot skänker den en historisk kontinuitet till statsskicket och nationen, bidrar med pompa och ståt i en tidsålder som annars har en tendens att hylla det mediokra, samt bidrar med oersättlig internationell PR.

 

Jag är inte rojalist och är tämligen ointresserad av kungafamiljens göranden och låtanden, men när jag hör de njugga och missunnsamma tongångarna från dem som kallar sig republikaner känner jag stark sympati för vårt nuvarande, väl fungerande, statsskick. Det har aldrig funnits någon majoritet av svenskar som velat ersätta monarkin med republik, däremot har monarkins stöd dalat i perioder. Därför är det glädjande att bröllopet blev precis den uppvisning i kunglig glans som det kunde bli. Ännu mer glädjande var det att se att kronprinsessan vuxit in i rollen som blivande regent samt hur ödmjukt och värdigt den nye prinsen åtagit sig sin roll som hennes make och följeslagare. I lördags visade sig konungariket Sverige från sin allra bästa sida.

Den som följt den här bloggen en längre tid vet att jag är en varm förespråkare för kollektivtrafik i allmänhet och tåg i synnerhet, även om jag har en hel del kritiska synpunkter på hur Statens Järnvägar hanterar sitt uppdrag. Tåg är ett utmärkt fortskaffningsmedel såväl ur bekvämlighetssynpunkt som i miljöhänseende, skulle man bara få dem att gå i tid, hålla ihop och dessutom ha överkomliga biljettpriser skulle tågresandet vara överlägset för de flesta inrikes långresor.

 

Nackdelen med kollektivtrafiken är, förutom att man måste anpassa sig till tidtabeller och dessutom förbluffande ofta betala mer än om man ensam skulle ha tagit bilden samma sträcka, höga bensinskatter till trots, att man tvingas till tät och långvarig samvaro med vilt främmande människor. Detta ställer höga krav på hänsyn och respekt gentemot medmänniskorna. Som frekvent tågresenär upplever jag dessvärre att hänsyn och respekt alltmer ter sig som bristvaror i umgänget människor emellan.

 

I söndags satt jag i en vagn där den akustiska nivån var att likna med den i ett klasrum på högstadiet. Där var barn som skrek, eller spelade datorspel (utan hörlurar), trots att föräldrarna satt bredvid. Där var vuxna människor som högljutt pratade i mobiltelefon uppenbarligen utan en tanke på att trettio andra tvingades höra deras konversationer och där var musikälskare vars hörlurar släppte ut lika mycket ljud i övriga vagnen som in i deras hörselgångar.

 

Just dessa hörlurar som läcker är ett vanligt gissel i offentliga sammanhang, som reser ett flertal frågor: hur tänker de som köper hörlurar som inte funkar som hörlurar utan som högtalare till omgivningens stora förtret? Hur tänker de produktutvecklare som tar fram hörlurar som läcker ut huvuddelen av ljudet? Hur lång tid kommer det att ta innan en ignorant användare av sådana lurar kommer att lynchas av en uppretad mobb i en tågvagn eller på en långfärdsbuss?

 

När jag växte upp var den totala bristen på hänsyn och respekt ett drag som företrädesvis utmärkte barn och ungdomar. Att inte kunna uppföra sig i offentliga sammanhang ansågs barnsligt och omoget. Vad jag tycker mig ha kunnat iaktta under det senaste decenniet är emellertid en tendens att ta med sig detta tonårsbeteende in i vuxenlivet. När ”världens bästa generation” (som det hetat i debatten om 80-talisterna) nu tagit sig ut på arbetsmarknaden och föräldraskapet har fokuset på det individuella självförverkligandet fått stort utrymme, vilket i sig inte behöver innebära någonting negativt. Dessvärre tycks det som att grundläggande hyfs i form av respekt och hänsyn till andra människor lämnats därhän. Unga vuxna beter sig allt oftare som ouppfostrade tonåringar, och reagerar dessutom som sådana när någon påtalar deras störande beteende.

 

Vem bär då skulden för detta infantila, respektlösa beteende? Kanske är det ”flumskolan” där tillrättavisningar mönstrats ut tillsammans med arbetsron i klassrummen. Kanske är det femtio- och sextiotalisterna som uppfyllda av 60- och 70-talets missriktade auktoritetskritik och 80-talets yrvakna individualism glömt bort ett av barnuppfostrans primära syften: att lära det uppväxande släktet att bete sig som folk!

 

Intressant att notera är dock den förvåning som ett vanligt hövligt beteende renderar hos vissa av dagens unga vuxna. Grundläggande artighet betraktas av en del rentav med skepsis och misstro (”vad är det för fel på den här personen, varför är han så trevlig, är han verkligen riktigt frisk?”) men av fler med uppskattande häpenhet. Man är helt enkelt inte van vid artighet och hövlighet. Men i själva verket vilar hänsynen och respekten på förmågan att sätta sig in i omgivningens situation. Grundläggande empati helt enkelt, såsom den formulerats inom de flesta religioner och filosofiska och etiska läror: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Ska det vara så svårt?

Snön fullkomligen vräkte ned över Uppsala och jag kunde inte säga att jag sörjde över att jag inte såg bandyfinalen på plats på Studenternas IP. I soffan gladdes jag åt hur de skräniga Hammarbysupportrar som förpestat min vistelse på stan tidigare under dagen alltmer kom att likna snögubbar på de alltför tätt packade läktarna på bandyarenan.

Min skadeglädje kryddades förmodligen också av en viss grämelse över att jag dagen innan prioriterat den usla matchen mot Brommapojkarna på Råsunda framför att se bandydamerna knipa ännu ett SM-guld hemma i lärdomsstaden. Bara fyra och ett halvt tusen på läktarna, en plan som mer liknade en leråker än en gräsmatta, fullständigt intetsägande spel från Gnagets sida och två utvisningar gjorde allsvenskans andra omgång till en episod jag snart vill glömma. Då hade ett SM-guld i dambandyn varit muntrare att minnas.

Anledningen till att jag inte bevistade finalen mellan Bollnäs och Hammarby var delvis att jag inte riktigt kände för att stå och höra på de grönvitas brustna röster, men framförallt att jag hade ett möte i Stockholm att passa. Jag planerade min avfärd till innan bandymatchen var slut, så att jag skulle slippa trängas på tåget med massa ölstinna bajensupportrar. Jag bedrog mig.

Vad jag inte hade räknat med var den inom bajenleden så utbredda ryggradslösheten. Hela tåget var fullt av grönvita som lämnat matchen när en tredjedel av matchen återstod. Vi talar alltså om människor som åkt från Stockholm och löst biljetter för att se sitt lag eventuellt vinna sitt första SM-guld i bandy någonsin, och så åker de hem innan matchen är över! Det är en mentalitet som jag har oerhört svårt att förstå.

Till råga på allt hamnade jag vid ett bord i restaurangvagnen inklämd mellan två storvuxna och högljudda bajensupportrar som stank. Det finns ju en myt om att hammarbyare ska vara mer ohygieniska än andra lags fans - en myt som definitivt förstärktes av bussincidenten förra säsongen - och huruvida denna mytbildning har nån grund eller inte lämnar jag åt andra att bedöma. Men dessa båda gentlemän stank verkligen. Deras lukt var så obehaglig att jag var tvungen att kedjeäta Fishermans friends hela tågresan för att inte bli illamående.

Jag kommer inte att sakna dessa människor i Allsvenskan nämnvärt den här säsongen men börjar mer och mer misstänka att affären med Eguren är något slags komplott från Bajens sida. Vad håller karln på med? Jag hade gjort en starkare insats på mittfältet, och då saknar jag bollsinne. Och vad filmningen anbelangar tror jag inte att den gått hem ens i Uruguay. Nåväl. Allsvenskan har börjat och AIK är regerande svenska mästare. Det såg faktiskt inte så bra ut i början av förra säsongen heller. Men det gick ju som bekant vägen ändå.