Slottet i saknadens dalar

Det var ett tag sedan, men nu har det blivit dags att uppdatera kalendariet med nya spelningar. Under februari kommer Lars Anders Johansson band att spela på följande ställen:

2009-02-04 Hampnäs Folkhögskola, Själevad

2009-02-04 Härnösands Folkhögskola, Härnösand

2009-02-05 Hola Folkhögskola, Nyland

2009-02-05 Räddningsgymnasiet, Sandö

2009-02-06 Bergeforsparken, Sörberge

2009-02-25 Linköpings konsert och kongress, Linköping

Läs mer på: www.larsandersjohansson.se
Lyssna på Myspace

Det är nu över sex år sedan jag senast varvade det fantastiska spelet Return to Wolfenstein castle: Operation resurrection, då på PC. Idag gjorde jag det igen, fast till PS2. Det slår mig hur pass snyggt och fräscht spelet ändå är trots att det nu börjat få några år på nacken.

 

Vad som främst bär upp liret är dock förstås den fantastiska intrigen: Man spelar den amerikanske agenten BJ. Blazkowicz vars uppdrag är att spåra upp och oskadliggöra Heinrich Himmlers hemliga projekt som går ut på att dels skapa en överlägsen robotsoldat som ska hjälpa nazisterna att vinna kriget, dels att uppväcka den gamle prinsen Henrik I som ska ha levt på 1000-talet, i samma syfte.

 

Under äventyret får man utöver vanliga Wehrmacht- och SS-soldater även konfrontera Helga von Bylows kvinnliga elitkrigare i svarta trikåer (som hämtade ur den erotiska 70-talsrullen Ilsa - the shewolf of the SS), en armé av odöda och robotkrigare i olika skepnader. Miljöerna är hämtade från den rika floran av andra världskrigetfilmer, vissa är rent av hämtade rakt av. Till exempel återfinner man borggården i Castle Wolfenstein i den gamla Clint Eastwoodrullen Örnnästet.

 

Miljöerna är hämtade från krigsfilmer.

 

Return to Castle Wolfenstein är en ultimat mix av andra världskrigetaction, zombieskräck i fuktiga katakomber samt charmig retrosciencefiction i form av 40-talsfuturistiska robotkrigare. Dessutom finns ju ett starkt nostalgivärde kopplat till spelet då det baseras på det gamla 90-talsspelet Wolfenstein 3D, det första i genren First Person Shooter.

 

Världens första FPS-spel!

 

Return to Castle Wolfenstein var ett kärt återseende och ledigt världens bästa julklapp! Synd bara att jag redan hunnit varva det… Vågar man hoppas på en uppföljare?

 

Glädjande är dock att det under nästa år kommer en film baserad på spelet! Det kan väl inte bli annat än lyckat med den intrig jag redogjorde för ovan?

- Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?

Så säger grammisvinnaren Andreas Kleerup till Aftonbladets nöjesreporter (vars återgivning naturligtvis som alltid bör tas med en nypa salt.) Andreas Kleerup är upprörd, mycket upprörd. Så upprörd att han fann sig nödgad att fly från Grammisgalan och frånvara från den bankett där han själv, som kammat hem hela tre grammisar, skulle varit den givna mittpunkten.

Varför är Andreas Kleerup upprörd? Jo för att polisen genomförde drogtester bland artisterna på grammisgalan. Det är klart, det kanske inte är så roligt att bli drogtestad mitt på en fest, men frågan är om inte reaktionen är lite överdriven. Om han inte var påverkad förstås. På Aftonbladets direkta fråga om provsvaret kommer att vara positivt svarar han:

- Jag kan ju inte hjälpa om någon lagt konstiga saker i min nyårstårtan.

Kleerups kompisar Robyn och Ebbot tycker att polisens insats var klandervärd. Ebbot tycker att man borde testat de medverkande på Idrottsgalan istället. Istället? Blir ens egna fel rätt för att någon annan gör fel? Det kanske vore slugare att avhålla sig från palsternackorna framöver, åtminstone när man ska visa sig i direktsändning.

_______________________________________________________________________________
Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, DN, DN, SvD

Gomorra – Roberto Saviano

 

Det nya årets första litterära besvikelse är ett faktum. Jag erkänner att jag hade rätt höga förväntningar på Roberto Savianos Gomorra, det avslöjande reportaget om den neapolitanska camorran, som hyllats av kulturskribenter över hela världen och som förlänat författaren något slags litterär helgonstatus i paritet med Salman Rushdies i och med den dödsdom som klanerna i Beapel uttalat över honom.

 

Förväntningarna infriades inte. Faktum är att det var länge sedan jag läste en så uselt skriven bok som Gomorra. Språkbehandlingen känns som den hos en lillgammal gymnasist, högtravande utan att någonsin riktigt träffa målet. I viss mån kanske det usla språket kan skyllas på översättaren, i alla fall hoppas jag det i de fall som termer används på ett rent felaktigt vis (som när bordläggningen på ett fartyg kallas för ”durk” etc) men från de ymnigt förekommande metaforerna kan författaren inte frias från ansvar.

 

”Ett lysande reportage med skönlitterära kvaliteter” skriver Mats Gellerfelt i sin anmälan i Svenska Dagbladet, ett omdöme som också citeras på pärmen till pocketutgåvan. Gellerfelt har fel på två punkter. Gomorra är inget lysande reportage och den har inga skönlitterära kvaliteter. Törhända var det överanvändningen av liknelser och kvasifilosofiska monologer som fick Gellerfelt att komma till den andra slutsatsen.

 

Att det skulle röra sig om ett lysande reportage är också befängt. Faktum är att det nästan är en prestation att lyckas skriva en så ointressant bok om ett så fängslande ämne som Camorran, allra helst för någon som sitter inne med förstahandsinformationer och egna erfarenheter.

 

Inte sedan jag läste Edward Saids Orientalism har jag mött en rörigare framställning. Den röda tråden försvinner hela tiden, de intressanta faktaspäckade partierna bryts av när Savianos personliga pretentiösa betraktelser över tillvaron som sådan får ta överhanden, och återkommer sedan aldrig.

 

Men medan Said hade allt att vinna på att villa bort läsaren i sin anklagelseskrift mot västerlandet (vars ovetenskaplighet och selektiva urvalsprinciper senare forskning av bland annat Robert Irwin påvisat) så skulle Saviano utifrån sin i boken ofta påtalade sanningslidelse ha lika mycket att vinna på en klar och tydlig framställning.

 

En redaktör borde ha övertygat Saviano om att ämnet är tillräckligt intressant för att bära sig själv, utan pretentiösa litterära utvikningar. Samma redaktör borde också ha skurit ned manuset med en tredjedel, förslagsvis den tredjedel som utgörs av de haltande metaforerna.

 

Missförstå mig inte, jag har all respekt för den fara Roberto Saviano utsatt sig för i och med utgivningen av boken. Jag har all respekt för hans önskan att berätyta sanningen om det genomkorrumperade och av klanerna kontrollerade Neapel där han själv är uppvuxen. Ingenting av detta förtar emellertid det faktum att Gomorra, det intressanta ämnet och ädla uppsåtet till trots, är en usel bok.

 

Mordhotet från Camorran har gett Roberto Saviano en litterär helgonstatus i paritet med Salman Rushdies. Här ses de båda med svenska akademiens före detta ständige sekreterare Horace Engdahl, ett bevis för att det inte längre krävs litterär talang för att ta sig in i det litterära finrummet.

_____________________________________________________________________________________________

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet