Slottet i saknadens dalar

Ibland känns det som om fiktionen stiger in i vardagen. Jag undrar om det var så restauranggästerna i Rotterdam kände när de fick se gorillan Bokito äntra etablissemanget där de befann sig. Fyra människor skadades när rymlingen löpte amok, balnd annat en kvinna som han rövat med sig, säkerligen inspirerad av gorillornas gorilla, king Kong. Osökt erinrar jag mig Poes detektivhistoria The murders in the Rue Morge, där de bestialiska morden visar sig vara utförda av en orangutang. Lyckligtvis var det ingen som avled under Bokitos framfart i Rotterdam. En fråga infinner sig dock, i artikeln kallas gorillan för "den svartklädde jätten" - hur klär man en Gorilla?

En annan nyhet i bästa fictionstil rör den enorma guldskatt som företaget Odyssey Marine ska ha bärgat från okänd plats på havets botten. 17 ton silver- och guldmynt har hämtats upp från havsbotten, och värdet beräknas till 500 miljoner dollar. Vraket med jätteskatten har givits kodnamnet "Black Swan". Bättre gratismarknadsföring kunde inte den nya piratmatinéfilmen med Jonny depp ha fått, även om captain Sparrows skepp kallas pärlan.

Den amerikanske komikern Jerry Seinfeld låter meddela att det inte blir någon återförening med Seinfeldgänget. Någonsin. Många är nog de anhängare av epokgörande komediserien Seinfeld som grämer sig efter beskedet. Jag tycker emellertid att Seinfeldgänget agerar riktigt. Som huvudrollsinnehavaren själv säger:

- Vi resonerar som Abba. Folk skulle bara bli besvikna.

Efter många år i punksvängen känner jag att jag helhjärtat stödjer beslutet. Återföreningar blir sällan lyckade. Alltför många gånger har jag varit i England och annorstädes för att se gamla punkhjältar från sjuttiotalet som av någon anledning väckts till liv av någon festivalarrangör. Det har sällan varit särskilt upplyftande upplevelser. Undantagen har utgjorts av de band som faktiskt vidmakthållit ett aktivt muciserande hela tiden. De som visserligen försvann ur rampljuset när punkvågen blåste över, men som likväl fortsatte att göra musik, spela in plattor och turnera.

Att skaka liv i gamla husgudar och hoppas att allt ska vara som det var förr är sällan lyckat. Jag tycker att Seinfeldfansen ska vara tacksamma för den ebsvikelse som besparas dem.

Att Chelseas tränare José Mourinho är en sannskyldig skurk har vi alla vetat sedan länge. Det är dock inte helt utan förvåning vi noterar att han nu är i klammeri med lagen. Anledningen? Mourinho har gripits misstänkt för hundsmuggling. Han ska ha smugglat in en Yorkshireterrier i Storbritannien och därmed ha brutit mot karantänsreglerna. Hunden lyckades smita i samband med gripandet och är fortfarande på fri fot.

Uppståndelsen kring barnböckerna om trollkarlslärlingen Harry Potter verkar aldrig upphöra. Inför den kommande, och sista, Harry Potterboken som släpps den 21 juli, har en ny hotbild börjat torna upp sig: Sabotörer hotar att avslöja slutet på boken! Ve och fasa!

Hur skall Harry Potterfansen kunna skydda sig mot detta. Det är fansajten www.the-leaky-cualdron.org som har börjat få sabotage-mail från människor som hävdar att de vet hur det går.

En stilla undran bara: Kan man helt enkelt inte, som fantast av barnböckerna ifråga, helt enkelt låta bli att ta del av informationen om hur romanen slutar?

Författarinnan JK Rowling vädjar till sabotörerna att upphöra med dessa avslöjanden:

- Jag vill att läsarna som i många fall växt upp med Harry, ska få följa med på Harrys sista äventyr utan att veta vart de är på väg, skriver Rowling.

I'm touched.

Svenska populärhistoriska författare cashar in - genom filmproduktioner. Jan Guillous böcker om den fiktive väsrgötske riddaren Arn håller redan på att omgestaltas i den dyrbaraste svenska filmproduktionen någonsin.

Nu kommer en annan svensk författares verk att spelas upp på vita duken. Det rör sig om Herman Lindqvist, i likhet med herr Guillou fördömd av historikerskrået för sakfel och bristande akribi, men ändå läst av miljoner. 

Det är det svensk-franska bolaget Ironwood som köpt rättigheterna till Herman Lindqvists bok om Axel von Fersen. Inspelningen väntas ske under 2009. Det ska bli spännande att se resultatet, även om den förmodligen inte kommer att bli fullt så påkostad som Guillous hjältesaga. Hursomhelst så är det glädjande att det ökande intresset för historia sätter avtryck inom populärkulturen. Man önskade dock att dessa insikter också skulle påverka de som ansvarar för fördelningen av resurser inom den akademiska världen.

Jag har alltid förundrats över de människor som tror att de är trendriktiga och modemedvetna trots att de alltid hakar på trenderna långt efter det att de har blåst över. Långt efter det att trendsättarna gått vidare till nya, fräschare marker springer de och köper förra årets kläder på MQ och Carlings. Jag menar alltså inte de som skiter i trenderna utan kör sin egen stil. De för vilka det är likgiltigt om de bär säsongens, förra säsongens eller förrförra säsongens grejor, bara det passar in i deras personliga stil. Nej, jag menar dem som verkligen tror att de är inne, hetast och trendigast, men som i själva verket bara simmar i kölvattnet på svenssontrendernas tackiga Ålandsfärja.

Ett paradexempel på denna typ av tänkande har vi kunnat iaktta i samband med årets upplaga av jättespektaklet Eurovision Song Contest. Buttricksrockarna Lordis seger förra året satte en helt ny standard för evenemanget. Samtidigt som Schlagerfestivalens popularitet nåddee nya höjder i och med att en uppsjö svenssonhårdrockare med fäbless för latexmasker anslöt sig till den redan etablerade schlagerpubliken slogs också fast att man inte längre behövde prestera seriös schlagermusik för att vinna. Faktum var att man behövde varken hålla på med schlager eller vara seriös över huvudtaget.

Fjolårets plojnummer kändes nog för många som en engångsföreteelse. Inte minst för ledande personer inom den svenska musikindustrin som självsäkert slog fast the Arks vinstchanser. Ack så fel de hade. Vilket är besynnerligt eftersom den slätstrukna mainstreammusikens förkunnare borde vara de som bättre än några andra kände till efterslentrarmentalitetens mekanismer. De borde inse att om ett plojnummer vinner det ena året, så kommer horder av plojnummer att dyka upp det andra året i hopp om att kunna återupprepa framgången.

Nu var det ju inte ett plojnummer som vann, men väl som knep åtskilliga höga placeringar, bland annat andraplatsen. Jag vill inte ens försöka summera hur många av de sjutton placeringar som föregick svensk medias gullgosse Ola Salo som i själva verket var rena jipponummer.

Nu är man dessutom upprörd över Eurovisionsschlagerfestivalen hotar att bli politiserad. Man tycker att det är fruktansvärt att de östuropeiska länderna röstar på varandra - som om inte de skandinaviska länderna gjort likadant i alla år! Hur kommer det sig att mainstreammusikens makthavare inte haft framförhållning nog att de räknat med efterslentrarmentalitetens konsekvenser. Att ett segrande pajasnummer med latexmasker skulle följas av tjogvis med pajasnummer året efter borde ha tett sig lika självklart för dem som att östutvidgningen skulle medföra samma typ av etnocentrism och chauvinism från öststaterna som den vi i väst alltid har ägnat sig åt. Alla vill tillägna sig ett vinnande koncept.

Som jag tidigare skrivit om så har Högskoleverkets omfattande utvärdering av svenska universitet och högskolor förra året medfört svidande kritik av många utbildningar. Nu kommer sammanställningen av utvärderingarna och resultatet visar att fler än var tionde svensk universitets- och högskoleutbildning håller så låg klass att examinationsrätten ifrågasätts. Av de 1 700 högskoleutbildningar som granskats har närmare 11 procent mycket allvarliga brister.

Det bör dock understrykas att svensk högre utbildning generellt sett håller god kvalitet, även i ett internationellt perspektiv. Att en kvalitetssänkning inträffat tycks dock oomtvistligt. Anledningen: Den snabba utbyggnaden av högskolan har inte åtföljts av motsvarande resursförstärkningar.

Bristen på ekonomiska resurser har lett till att antalet undervisningstimmar per vecka har minskat och att fler studenter undervisas i allt större grupper, något som de flesta som studerar vid universitet och högskolor kan känna igen sig i. Dessutom har studenternas förkunskaper i exempelvis svenska, matematik, språk, kemi och historia sjunkit markant på senare år. Problemet går alltså till viss del att spåra till gymnasium och grundskola. jag vet inte hur många gånger jag hört sannskyldiga eldsjälar bland mina lärare vid universitetet beklaga sig över den sjunkande kunskapsnivån hos de nyanlända studenterna. Det är klart att en student har mindre med sig från sin universitetsutbildning om han/hon fått ägna större delen av utbildningen åt sådant han/hon borde ha lärt sig på gymnasiet.

Sammantaget är utbildningarna inom skola, vård och omsorg de mest kritiserade. Allra värst är psykoterapiundervisningen där fjorton av arton utbildningar inte håller måttet. Också undervisningen i olika språk får lågt betyg. Det är riktigt skrämmande i ett samhälle där allt fler, inte minst unga, mår psykiskt dåligt.

Det skanas emellertid inte idéer om hur lärosätena ska komma till rätta med situationen. Högskoleverket förespråkar profilering, samverkan och koncentration. Den nuvarande trenden, att alla små högskolor ska kunna erbjuda utbildningar inom allt är orimlig. Likaså den resursfördelning som går ut på att studenternas val av utbildning styr resurstilldelningen vilket får till följd att lärosätena försöker locka så många studenter som möjligt till sina utbildningar, och sedan se till att så många som möjligt snabbt kommer igenom utbildningarna.

"En upplevd sänkning av kravnivåerna i utbildningarna och en ökad förekomst av "mjukare" examinationsformer kan kanske också förklaras av ett resurstilldelningssystem som premierar kvantitet före kvalitet." Skriver högskoleverkets talesmän i sin debattartikel.

Jag tror att en nationell uppstramning av de högre utbildningarna är av nöden tvunget om Sverige på sikt ska ha någon högre utbildning värt namnet. Det är dags att vi slutar se på universitetsstudier som något slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är dags att vi släpper socialdemokraternas irrationella målsättning att alla ska ha en akademisk examen - fram för bra yrkesutbildningar istället! Det är dags för alla små kommuner med mindervärdeskomplex att släppa drömmarna om upphöjelse till universitetsstäder för att stället med kraft fördela utblidningarna mellan sig så att var och en kan erbjuda en så kvalitativ utbildning som möjligt inom sitt specialområde.

Det är dags att återupprätta kunskapens och bildningens anseende och att sluta låta resursfördelningen styras utifrån tillfälliga trender på arbetsmarknaden, trender som oftast blåst över när de examina delas ut. Det är dags att humanioras anseende återupprättas bredvid övriga ämnessfärer. Det är också dags att börja rekrytera studenter till utbildningar med innehåll istället för att konkurrera om bidragspengarna genom att marknadsföra kortvariga utbildningar med trendiga namn innehållandes namn som "media" och kommunikation". Framförallt är det dags för en rejäl uppstramning av grundskola och gymnasium, så att inte högskolans uppgift blir att lära ut vad studenterna för tio år sedan redan förväntades kunna som recentiorer.

Under helgen har jag vistats nere i mörkaste Småland och på grund av dröjsmål hann jag inte ta mig upp till Solna i tid till avspark för AIK:s hemmamatch mot Helsingborg.

Inte nog med att AIK bjöd på en usel prestation (igen) jag fick följa eländet via Radiosporten genom bilradion. Som om det inte vore nog med elände var det dubbelsändning eftersom Hammarby spelade SM-final i handboll mot Skövde i Globen.

Således hoppade man under större delen av sändningen mellan de två matcherna, vilket kanske är begripligt eftersom det trots allt verkar finnas de som är intresserade av handboll. Vad som dock inte ät begripligt är att man, sedan handbollsmatchen var över och det konstaterats att bajen tagit sitt sm-guld, fortsatte att rapportera från globen ("nu springer de ärevarv"), alltmedan kommentatorerna endast upprepade sådant som de sagt under matchen ("ett fantastiskt målvaktsspel") - ingen ny information tillkom överhuvudtaget. Detta trots att det återstod nästa tjugo minuter av matchen på Råsunda!

Där fick vi alltså sitta och höra kommentatorerna upprepa sig i oändlighet om en redan avslutad match på Globen alltmedan fotbollsmatchen fortfarande pågick. Riktigt, riktigt uselt radiosporten!

En glädjande anekdot från helgen utgörs dock av att jag i matsalen på Värnamo Folkhögskola som jag besökte som hastigast, fick se att någon med hjälp av en schablon målat trycket från en av AIK:s supportertröjor på väggen:

"Allmänna Idrottsklibben - Vi är överallt!"

Quod erat demonstrandum.

Det talas ofta om varningsklockor i den offentliga debatten. Det är alltid en varningsklocka inom politiken när det dyker upp någon aktör vars agenda inte stämmer överens med den egna världsbilden. En varningsklocka.

Då undrar jag om det inte borde vara en varningsklocka för kulturen att den konstnär vars verk inbringar störst summor vid försäljning just nu, efter Picasso, är Andy Warhol.

Kulturens, massproduktionens och fördumningens apostel betraktas nu som en av 1900-talets viktigaste konstnärer. Det kan iofs äga sin riktighet. Få enskilda har bidragit så mycket till smakens förflackning som just Warhol. Att det skulle vara ett argument för att punga ut astronomiska summor för hans massproducerade produkter säger nog mer om dagens konstvärld än om Warhols konstnärsskap...

Chelsea är utslaget ur Champions League och det var Liverpool som gjorde det. I semifinalen. Gårdagskvällens straffdrama på Anfield var den största rysaren sedan finalen mot Milan 2005. Vilken nu alltså kan komma att upprepas om Fergussons mannar slarvar bort returen ikväll.

Stackars lille José Mourinho får ödmjukt äta upp alla storvulna ord han utslungat i sitt "psykkrig" mot gentlemannen Raphael Benitez. Två Champions Leaguefinaler på tre år, det är inte illa pinkat Benitez! Keep it up!

Det var nog få som trodde att nye påven Benedictus XVI (eller Bengt den sextonde som den svenska namnformen borde lyda) skulle kunna tangera förre påven Johannes Paulus popularitet.

I Tyskland har emellertid Ratzinger, som han hette innan trontillträdet, fått närmast rockstjärnestatus. Mest förvånad är nog trots allt påven själv. Ratzinger, som tidigare varit professor i Tyskland och dessutom Vatikanens överste övervakare av katolska kyrkans läror, trodde aldrig, i likhet med många andra, att han skulle vinna de yngre generationernas hjärtan.

I ett allt mer sekulariserat Tyskland har antalet utträden ur kyrkan minskat. Katolska universitet redovisar stigande studerandeantal. Och kändisar som förre fotbollsstjärnan Franz Beckenbauer och skådespelaren Mario Adorf uttalar sig lyrisk om påven, skriver Tomas Lundin i Svenska Dagbladet.

Kanske är det Benedictus XVI konservativa hållning, hans djupa rötter i den traditionella katolska hållningen som lockar allt fler unga i en tid då såväl ideologier som ideologikritik mistat mycket av sin mening, när människans påverkan på planeten står allt klarare för våra ögon med sina vidsträckta konsekvenser för såväl vår som för framtida generationer. Kanske är det då inte så konstigt att den stränge Ratzinger får ett så översvallande mottagande som han möter bland Tysklands unga. Det våras för Vatikanen.

Historikern och debattören Åsa Linderborg romandebuterar. Det är med spänning jag ser fram emot den självbiografiska romanberättelsen "Mig äger ingen". Romanen beskriver uppväxten med en ensamstående, drickande fabriksarbetande far i 1970-talets Västerås. Det låter kanske klichéartat men boken har fått fina recensioner. Det ska bli mycket intressant att se om Linderborg är lika djärv som författarinna som hon är som samhällsdebattör.

Serieskaparen och notoriske bakåtsträvaren Joakim Lindengren släpper i dagarna de 16 första äventyren med sin hjälte Kapten Stofil i en samlingsutgåva.

Lindengren debuterade som serieskapare under tidigt åttiotal och gjorde sig från början känd för sin toaletthumor och sina grova påhopp på bland andra Siewert Öholm, bland annat i serierna om Krystmarodören och bastuspecialisten Ragnar Frunck.

Numera är det Kapten Stofil, likt Lindenngren själv en inbiten bakåtsträvare, som utgör serietecknarens flaggskepp. Kapten Stofil har givits ut sem egen serietifning sedan 1999, men nu är det alltså dags för ett samlingsalbum med de 16 första äventyren.

Slottet i saknadens dalar önskar Lindengren lycka till i sin kamp mot samtiden, och Kapten Stofil i sin kamp mot skurkar som Mamma Scan, Galne Gunnar eller Walt Disney vilka hotar mänskligheten med mördargrönsaker eller förvandlar gamla Konsumbutiker till 7-Elevenaffärer.

En fristående grupp med arkitekten Kjell Forshed i spetsen har tagit fram ett förslag på hur Slussen i Stockholm kan om gestaltas. Grundval för omgestaltningen är enligt gruppen att tunnelbanan grävs ned. Dagens tre betongbroar skämmer stadsbilden och skymmer utsikten mot Riddarholmen, menar gruppen.

Fulast och bredast är tunnelbanebron som, menar man, omotiverat dyker upp ur underjorden med fem spår på en kort sträcka. Två låga broar kan ge tillräckligt utrymme för biltrafiken. På så sätt kan också Södermalmstorg sänkas ned till samma nivå som Stadsmuseets gård, samtidigt som Sjöbergsplan förvandlas till en ö med café och park.

Gruppen backas nu upp av skönhetsrådet som skrivit till kommunstyrelsen och begärt en utredning, bland annat över tunnelbanesträckning.

Personligen tilltalas jag av förslaget som skulle kunna göra en av centrala Stockholms fulaste platser. Att gräva ned fula men nödvändiga delar av infrastrukturen under jord är tilltalande ur såväl praktiskt som estetiskt perspektiv. Föreställ er hur Stockholms innerstad skulle te sig ur trefikhänseende om man valt den Göteborgska lösningen istället för tunnelbana! I Stockholm kan spårvagnarna få utgöra ett pittoreskt komplement snarare än ett störande element i trafiken.

Hursomhelst ser förslaget om en omgestaltning av Slussen mycket lovande ut. Låt oss hoppas att det hela inte rinner ut i sanden.

Fyra av tio studenter tycker att deras högskole- /universitetsutbildningar är för slappa, rapporterar Svenska Dagbladet. De upplever att kraven och arbetsbördan är får små. Många arbetar vid sidan om studierna. För att studiemedlet är för litet, men framförallt för att de kan, för att de studier som förväntas vara heltidsstudier inte lever upp till namnet.

Att ta detta som intäkt för att skära ned på studiemedelssystemet vore en bisarr slutsats. För det första är det oerhörda skillnader mellan oliks utbildningar vad arbetsbördan anbelangar. För det andra är det inte alltid alldeles lätt att som student få ett deltidsjobb, universitetsstäderna vimlar ju av förklarliga skäl av ung arbetskraft. För det tredje så vill studenterna i fråga studera mer än vad de gör. Många väljer att istället för att arbeta vid sidan om studierna istället läsa dubbla kurser. För att spara in studiemedelsterminer till exempel.

Problemet ligger på utbildningarna. Många institutioner har så små medel att de inte har råd att ge sina studenter adekvat undervisning. Det säger sig själv att det inte går att klämma in lika mycket innehåll eller resa lika höga tentamenskrav på en humanistisk utbildning med två undervisningstimmar i veckan som på en naturvetenskaplig dito med undervisning åtta timmar om dagen fem dagar i veckan.

Samhället gör sig själv en otjänst när man snålar på anslagen till utbildningar. En student som tar studielån gör det som en investering för framtiden. Denna investering handlar inte bara om poäng på ett betygsdokument, vilket makthavare tycks benägna att tro. Dessa siffror måste fyllas med ett innehåll av kunskap, kunskap som inte nås utan adekvat undervisning.

Den bristfälliga undervisningen utgör ett svek mot landets unga, ambitiösa och kunskapstörstande studenter. Man tar inte dyrbara studielån för att man är arbetsovillig, man tar lån för att man vill tillgodogöra sig kunskap. Universitetet skall varken vara något slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller fabriker där man spottar ut halvbildade vuxna på arbetsmarknaden med betygsdokument vars siffror saknar motsvarighet i reell kunskap.

Det råder inga tvivel om att humaniora inte tas på allvar i Sverige. Andlagen är för små, resurserna räcker inte till och vissa institutioner hotas till och med av nedläggning, till exempel den för klassiska språk i Lund.

När nu högskoleverket presenterar sin utvärdering av erksamheten vid landets 29 grundutbildningar och 14 forskarutbildningar inom film-, konst-, teater- och musikvetenskap för flera lärosäten utstå svidande kritik.

I Halmstad kritiseras både lärartätheten och lärarnas kompetens på konstvetenskapens kandidatnivå. För Skövdes del ser HSV bland annat en risk för att kravnivån på filmvetenskapskandidaterna är för låg och på teatervetenskapen i Lund ifrågasätts även rätten att utfärda magisterexamen på grund av att det är för få lärare.

Sverige riskerar att bli ett u-land vad de humanistiska vetenskaperna anbelangar om inte situationen förändras snart. Det handlar både om markant ökade anslag (hur kommer det sig att humanister får hålla tillgodo med en lektion i veckan medan naturvetare på samma nivå åtnjuter schemalagd undervisning hela veckan?) och en förändring i synen på humanioras berättigande. Så länge som man förväntar sig att de humanistiska disciplinerna ska fungera som någon sämre sorts samhällsvetenskap, något slags experimentlaboratotium för samhällsvetenskapliga teoribildningar, är det inte konstigt om humaniorans existensberättigande ifrågasätts. Återupprätta humanioras anseende innan det är för sent!

Sveriges Television har fällts av Granskningsnämnden för sin temakväll om Fidel Castro i december förra året. Temakbällen bestod av tre dokumentärer och ett tio minuter långt studiosamtal med en debattör och en författare. Efter programmet fick Granskningsnämnden ta emot 19 anmälningar.

Nämnden konstaterar att programmet saknade balanserade inslag. Vissa kritiska synpunkter på Fidel Castro och hans regim kom i och för sig fram i temakvällens studiodel, men frågan om exempelvis mänskliga rättigheter på Kuba berördes varken i denna del eller på något annat sätt under sändningen", skriver nämnden i sitt beslut.

Kanske är det svenska mediers okritiska hållning till den kubanska diktaturen som gör att så många svenskar överhuvudtaget inte ser styrelseformens avvarter för romantiserade bilder av Che Guevara, rom och kubanska cigarrer?

Jag skrev nyligen ett inlägg om uppståndelsen kring Zack Snyders krigsfilm "300". Nu har jag dessutom kommit iväg och sett filmen och tänkte dela med mig av min egen upplevelse. Helt olikt mig själv lyckades jag dessutom komma på premiärföresatällningen, hör och häpna.

Rustad med insikten om att man för att ha behållning av "300" bör ta fasta på Zack Snyders utfästelse om att filmen inte utgör något historiskt drama, varför man heller inte bör bedöma den som sådant. "300" är en actionfilm, kort och gott. Som actionfilm funkar den också, den  är våldsam, stiliserat snygg och fartfylld.

Att bygga en film på en serietidning kan vara riskabelt men i "300" funkar det absolut, troligtvis därför att man valt att följa förlagans upplägg så minituöst. Ruta för ruta har serietidningen återskapats i filmform och berättarrösten som för handlingen framåt följer den typ av berättande som ledsagar rutorna i den tecknade serien.

Filmen är varken historiskt eller politiskt korrekt. Snyder idealiserar militärstaten Sparta, liksom serieförlagan, Aten framställs istället som ett ställe för filosofer, byråkrater och "pojkälskare". Det är inte utan att det kan kännas lite skönt idag med en actionfilm där allt är uppdelat i svart och vitt, men utan hollywoods stereotypa moralkakor. Här har man behållit stereotyperna men lämnat moralen därhän, liksom man har behållit våldet och musklerna men lämnat den historiska korrektheten.

Den som vill se testosteronstinna män i läderhotpants vältra likberg över outsägligt ondskefulla persiska elitsoldater bör genast skynda åstad till närmaste biografsalong för att se Snyders skildring av slaget vid Thermopyle.

Ibland känns det nästan som att media och gemene man (gemena män?) förvntar sig att kändisar på något sätt skall vara moraliskt högre stående än alla ossa andra, att de ska vara befriade från alla de små och futtiga känslor som anfäktar oss i våra gråa och vardagliga små liv, långt borta från Hollywood eller de stora scenerna.

Därför är det lite befriande att läsa om när någon av dessa ouppnåeliga storheter bekänner dessa låga och futtiga känslor, liksom visar lite mänsklighet och kommer ner på samma futtiga nivå som ossa andra. Nu erkänner John Travolta att han stundtals känner avundsjuka mot sina kollegor.

Man kan förvisso ifrågasätta vad det finns för nyhetsvärde i en sådan bekännelse, men något trivsamt finns det ändå över den. Främst är det Tom Hanks Travolta är avundsjuk på. Han menar att hans största missar under karriären har varit att säga nej till filmroller, som senare blivit framgångar för Tom Hanks.

- Jag skulle inte vilja byta min karriär mot någon annans än Tom Hanks, bekänner John Travolta för World Entertainment News Network.

John Travolta erbjöds bland annat de roller som Hanks kom att spela i "Forrets Gump" och "Den gröna milen".

Nu rör jag mig kanske inte riktigt på samma nivå och i samma kretsar som John Travolta men jag måste ändå tillstå att mina egna erfarenheter av artistvärlden snarast har givit vid handen att den är ännu mer präglad av småskuren avundsjuka och missunnsahet än den gemena vardagen bland kreti och pleti är, alltså rakt motsatt det förhållande som framställs i medierna. Fan tro't.

Den som vill pryda sitt hem med en riktigt klassisk akvarell signerad Nils Dardel bör söka sig till Bukowskis kommande auktion. Nils Dardels akvarell är signerad 1918. Den målades före oljemålningen med samma namn som hänger på Moderna museet i Stockholm. Senast tavlan såldes var 1988 och då gick den för 13 miljoner kronor vilket ansågs sensationellt av samtiden.

Den förestående auktionen av modern konst är den värdemässigt största som Bukowski hittills har arrangerat. Utropspriserna ligger på sammanlagt 62 miljoner kronor. "Den döende dandyn" är det enda konstverk i auktionskatalogen som inte fått ett utropspris. Andra kända konstnärer vars verk auktioneras ut är Marc Chagall, Salvador Dalí, Joan Miró och Pablo Picasso.