Romantiken är i ropet!
Drottningens juvelsmycke
Kungliga dramatiska teatern
regi: Staffan Roos
Det är uppenbart att det inte alltid är helt lätt att anpassa stor litteratur för teaterscenen. Precis på samma sätt som bra böcker sällan görs rättvisa vid filmatisering. Med insikt om detta valde till exempel Alfred Hitchcock att basera sina mästerverk på tämligen anonyma litterära förlagor.
Av någon outgrundlig anledning ges nu två dramatiseringar av Carl Jonas Love Almqvists romantiska berättelse Drottningens juvelsmycke samtidigt med tjugo mila mellanrum. Det är naturligtvis glädjande att Almqvist åter har hamnat i ropet och förhoppningsvis kan det leda till att en yngre publik får upp ögonen för hans författarskap.
Tyvärr är jag rädd att de som inte tidigare är bekanta med Almqvist kommer att få sina intryck av romanen förvridna av teaterföreställningarna, precis som kommande generationer av Tolkienläsare kommer att ha svårt att förtränga bilderna av Viggo Mårtenssen och Ian McKellen.
Drottningens juvelsmycke är i likhet med många av romantikens verk komplicerad till sin uppbyggnad vilket gör att anpassningsbarheten för scenen är begränsad. Till exempel börjar historien som en brevroman mellan de fyra ungdomarna som senare alla ska komma att lockas av den mystiska androgynen Tintomara. Detta blev tydligen för svårt både för Folkteatern Gävleborg som för Dramaten att gestalta.
I övrigt är Dramatens uppsättning betydligt mer trogen mot Almqvists text än Folkteaterns. Den största förtjänsten är att man faktiskt vågat låta romanens problemställningar stå i fokus också i pjäsen, istället för politiskt korrekta tillrättaläggningar som hos Folkteatern.
Det känns svårt att inte ställa de två pjäserna mot varandra och Dramatens uppsättning är den som vinner i längden, främst på grund av att man faktiskt använde kompetenta skådespelare. Längden förresten, fyra timmar blev i mastigaste laget även för Almqvists kittlande historia. Förmodligen hade pjäsen vunnit en hel del på att kortas ned. Mitt förslag är att musik- och dansinslagen kunde ha avlägsnat utan att några tårar skulle fällas.
Det är trist att dagens regissörer är så osäkra på både teaterformens och de spelade pjäsernas egna kvaliteter att man tror sig behöva "lätta upp" det hela med antingen anakronistiska inslag (som ska visa att pjäsen minsann också har med samtiden att göra) eller med meningslös buskiskomik. Inte ens Drottningens juvelsmycke gick fri från dessa företeelser, den första representerad framst av ett synnerligen malplacerat elektroniskt soundtrack och det senare av opåkallade inslag av crossdressing.
Det sistnämnda känns extra ironiskt i ett stycke som faktiskt handlar om könets betydelse manifesterat i en androgyn som i sin gestalt manifesterar själva begreppet crossdressing. Att då göra billiga komiska poänger av att hembiträdet spelas av en kille och vaktparaden av en tjej känns bara krystat. Det är som om Staffan Roos tror att dagens publik inte kommer att förmå att uppskatta pjäsen om de inte inte får dra några oreflekterade flatgarv emellanåt. Jag tror att det är att underskatta publiken.
Det vore glädjande om teaterfolket lyckades frigöra sig från det modernistiska kölvatten de alltjämt guppar i och började göra teater för att de ville förmedla något, snarare än att försöka passa in i den svårfångade postmoderna tidsanda som ingen riktigt lyckats sätta fingret på.
Slutligen känner jag mig tveksam till greppet att låta författaren själva stiga in i pjäsen som något slags ciceron. Johan Rabeus kändes dessutom obekväm med den eleganta Almqvistska prosan och stakade sig åtskilliga gånger under monologerna. Greppet medförde visserligen en hel del möjligheter till dramaturgiska förenklingar och snygga scenbyten och förvisso även en del komiska poänger.
Det är dock ett tröttsamt led i samtidens tendens till alltför biografisk läsning av klassisk skönlitteratur, där man väljer att hellre fokusera på upphovsmannen/-kvinnan än på deras verk. Det är hursomhelst glädjande att Almqvist åter står i rampljuset, låt oss hoppas att detta blir startpunkten för ett nytt uppsving för den svenska romantiken!
Kungliga dramatiska teatern
regi: Staffan Roos
Det är uppenbart att det inte alltid är helt lätt att anpassa stor litteratur för teaterscenen. Precis på samma sätt som bra böcker sällan görs rättvisa vid filmatisering. Med insikt om detta valde till exempel Alfred Hitchcock att basera sina mästerverk på tämligen anonyma litterära förlagor.
Av någon outgrundlig anledning ges nu två dramatiseringar av Carl Jonas Love Almqvists romantiska berättelse Drottningens juvelsmycke samtidigt med tjugo mila mellanrum. Det är naturligtvis glädjande att Almqvist åter har hamnat i ropet och förhoppningsvis kan det leda till att en yngre publik får upp ögonen för hans författarskap.
Tyvärr är jag rädd att de som inte tidigare är bekanta med Almqvist kommer att få sina intryck av romanen förvridna av teaterföreställningarna, precis som kommande generationer av Tolkienläsare kommer att ha svårt att förtränga bilderna av Viggo Mårtenssen och Ian McKellen.
Drottningens juvelsmycke är i likhet med många av romantikens verk komplicerad till sin uppbyggnad vilket gör att anpassningsbarheten för scenen är begränsad. Till exempel börjar historien som en brevroman mellan de fyra ungdomarna som senare alla ska komma att lockas av den mystiska androgynen Tintomara. Detta blev tydligen för svårt både för Folkteatern Gävleborg som för Dramaten att gestalta.
I övrigt är Dramatens uppsättning betydligt mer trogen mot Almqvists text än Folkteaterns. Den största förtjänsten är att man faktiskt vågat låta romanens problemställningar stå i fokus också i pjäsen, istället för politiskt korrekta tillrättaläggningar som hos Folkteatern.
Det känns svårt att inte ställa de två pjäserna mot varandra och Dramatens uppsättning är den som vinner i längden, främst på grund av att man faktiskt använde kompetenta skådespelare. Längden förresten, fyra timmar blev i mastigaste laget även för Almqvists kittlande historia. Förmodligen hade pjäsen vunnit en hel del på att kortas ned. Mitt förslag är att musik- och dansinslagen kunde ha avlägsnat utan att några tårar skulle fällas.
Det är trist att dagens regissörer är så osäkra på både teaterformens och de spelade pjäsernas egna kvaliteter att man tror sig behöva "lätta upp" det hela med antingen anakronistiska inslag (som ska visa att pjäsen minsann också har med samtiden att göra) eller med meningslös buskiskomik. Inte ens Drottningens juvelsmycke gick fri från dessa företeelser, den första representerad framst av ett synnerligen malplacerat elektroniskt soundtrack och det senare av opåkallade inslag av crossdressing.
Det sistnämnda känns extra ironiskt i ett stycke som faktiskt handlar om könets betydelse manifesterat i en androgyn som i sin gestalt manifesterar själva begreppet crossdressing. Att då göra billiga komiska poänger av att hembiträdet spelas av en kille och vaktparaden av en tjej känns bara krystat. Det är som om Staffan Roos tror att dagens publik inte kommer att förmå att uppskatta pjäsen om de inte inte får dra några oreflekterade flatgarv emellanåt. Jag tror att det är att underskatta publiken.
Det vore glädjande om teaterfolket lyckades frigöra sig från det modernistiska kölvatten de alltjämt guppar i och började göra teater för att de ville förmedla något, snarare än att försöka passa in i den svårfångade postmoderna tidsanda som ingen riktigt lyckats sätta fingret på.
Slutligen känner jag mig tveksam till greppet att låta författaren själva stiga in i pjäsen som något slags ciceron. Johan Rabeus kändes dessutom obekväm med den eleganta Almqvistska prosan och stakade sig åtskilliga gånger under monologerna. Greppet medförde visserligen en hel del möjligheter till dramaturgiska förenklingar och snygga scenbyten och förvisso även en del komiska poänger.
Det är dock ett tröttsamt led i samtidens tendens till alltför biografisk läsning av klassisk skönlitteratur, där man väljer att hellre fokusera på upphovsmannen/-kvinnan än på deras verk. Det är hursomhelst glädjande att Almqvist åter står i rampljuset, låt oss hoppas att detta blir startpunkten för ett nytt uppsving för den svenska romantiken!
Plundrarna
Häromdagen hamnade jag i samspråk med några så kallade piratpartister. Ni kanske känner igen typen: bleka och glåmiga med dålig hållning och överbetalda jobb inom IT-branchen men som trots detta (eller kanske just på grund av detta) anser sig ha rätt att stjäla frukterna av andras arbete och till och med har gått så långt att de gör politik av sitt parasittänkande.
Naturligtvis skulle även dessa exemplar ge sig på att försöka övertyga mig som upphovsman om hur mycket deras snyltande i själva verket gynnade mig. Argumentationen var den gamla vanliga. Eftersom, menade de, de stora skivbolagen utnyttjar artister och eftersom deras politik slår mot de stora skivbolagen menade de att piratpolitiken skulle gynna artisterna. Utifrån logiken "min fiendes fiende är min vän".
Nu är det ju inte riktigt så enkelt, fastslog jag. Det är sant att musikbranschen styrs av stora bolag och att artister ofta ingår för dem själva ofördelaktiga avtal med bolagen. Att utifrån detta dra slutsatsen att artistens/upphovsmannens situation skulle bli bättre av att man tog ifrån honom/henne den upphovsrätt som faktiskt är den enda garanten att han/hon får något tillbaka för sitt nedlagda arbete. I nuläget kan en artist ingå ett ofördelaktigt avtal som gör att skivbolaget tjänar mångdubbelt mer på försäljningen än vad artisten gör. Utan upphovsrätt skulle bolaget inte behöva ingå något avtal. De skulle kunna ge ut vilken musik de ville och själva kamma hem hela vinsten utan att upphovsmannen fick ett ruttet öre.
"Men vi vill ju inte avskaffa upphovsrätten", genmälde de glåmiga, "vi vill bara begränsa den till fem år. De flesta skivor säljer man inom fem år, därefter finns det ingen anledning till att inte släppa upphovsrätten fri."
Fem år! Det kanske stämmer in på artister av typen Britney Spears vars skivor säljer under en kort period av intensiv marknadsföring i anslutning till skivsläppet. För de flesta andra artister är skivorna en viktig inkomstkälla långt efter fem år efter släppet. Det gäller såväl större som mindre artister. Bruce Springsteen, Madonna och Ulf Lundell har nog tjänat en och annan dollar/krona på skivor de släppte för länge sedan. Eller ta en liten okänd artist som ger ut sina egna skivor. Om han eller hon skulle få ett större genombrott efter några år och sälja massor av skivor skulle det innebära ett ökat intresse också för de tidigare plattorna. Om Piratpartiet fick som de ville skulle då (om genombrottet skedde fem år efter den första skivutgivningen) vem somhelst med ekonomiska resurser ge ut artistens gamla skivor på nytt utan att ett öre skulle komma upphovsmannen till del. Är detta verkligen att värna upphovsmännens intressen?
Jag är medveten om att internet medför en förändrad situation vad gäller tillgänglighet och konsumtion av kultur av alla de slag. det innebär dock inte att man genom att döpa om stöld till informationsspridning kan komma undan det faktum att man snyltar på någon annans arbete. Jag har förståelse för dem som sitter och laddar ned gratis musik över nätet. För en relativt okänd artist som mig kan det rentav vara gynnsamt att musiken sprids även om det är gratis. I förlängningen är det dock förödande för verksamheten. Det är dyrt att spela in musik, oavsett om man hyr in sig i en studio eller om man investerar i egen utrustning. Det ligger många timmars arbete bakom varje inspelning, både i form av komponerande, repetitioner och inspelning. Allt detta menar piratpartiet att upphovsmän och musiker ska göra gratis.
"Men större delen av pengarna tjänar ju ändå artisterna på konserterna."
Det är sant för många artister, men innebär ändå inte ett försvar för att allt arbete kring inspelningarna borde göras gratis eller med förlust. Jag undrar om piratpartisterna skulle vilja gå till jobbet varannan dag utan lön för att arbetsgivaren menar att pengarna tjänar de ju in på de udda dagarna.
Hittills har jag mest talat i mitt och alla andra upphovsmäns intresse. Men det finns ju faktiskt större värden som står på spel än våre inkomstmöjligheter. Om det inte går att försörja sig som kompositör/poet/författare/filmare så kommer allt färre att ha tid och möjlighet att hålla på med det. Det finns idealister som kämpar på sin fritid samtidigt som de har andra jobb för att få matpå bordet. Skulle inte ens möjligheten till en försörjning inom deras egentliga verksamhetsområde finnas skulle nog en hel del av även dessa tappa sugen. Följden skulle bli en ännu längre driven kommersialisering av kulturen där endast de stora aktörerna skulle finnas kvar på marknaden, det vill säga de som skulle kunna göra pengar på försäljning eftersom de har möjlighet till massiva marknadsföringskampanjer. Alla andra skulle trängas ännu längre ut i periferin. Men eftersom Piratpartiet tycks basera hela sin argumentation på artister av Britney Spearstypen så skulle det antagligen inte betyda någon stuörre förlust för dem.
Ytterligare ett argument som brukar föras fram av de glåmiga är alla gratisprogram och gratistjänster som finns på internet. Reklamfinansierade givetvis. Piraterna menar att så borde även kulturarbetare kunna få in sina inkomster. Jag ställer mig dock mycket tveksam till huruvida någon skulle vilja lyssna på låtar som alltid föregicks av små reklamjinglar. Lagom kul att ha i Ipoden.
Det mest ironiska med de glåmiga är att många av dem kallar sig för liberaler. Jag erinrar mig passagen i Ayn Rands Atlas Shrugged där piraten (!) Ragnar Danneskiöld som agerar något slags inverterad Robin Hood deklarerar att han kommer att förgöra alla fabriker där någon försöker tillverka den metall vars patent staten stulit från upphovsmannen Howard Rearden.
"Han kommer inte att tillverka det någonstans. Inte heller de andra plundrande kräken som tror att direktiv ger dem har rätt till din hjärna. Vem som än försöker tillverka metallen kommer att få sina ugnar sprängda, sina skeppslaster förlista, sina fabriker satta i brand - så mycket kommer att drabba den som försöker göra det att man kommer att säga att det vilar en förbannelse över verksamheten, och att det snart inte finns en arbetare i landet som vill sätta sin fot hos en tillverkare av reardenmetall." - Ayn Rand, Atlas Shrugged.
Så mycket hatade Ayn Rand inskränkningar i upphovsrätten. Hon må rotera i sin grav om hon hörde de nutida piraternas argumentation. Som när en av de glåmiga sa i teve nyligen när reporten frågade om han inte tyckte att det var något problem att den verksamhet som bedrevs på siten Studentbay var kriminell:
"Det är lätt åtgärdat. Det är bara att ändra lagen."
Naturligtvis skulle även dessa exemplar ge sig på att försöka övertyga mig som upphovsman om hur mycket deras snyltande i själva verket gynnade mig. Argumentationen var den gamla vanliga. Eftersom, menade de, de stora skivbolagen utnyttjar artister och eftersom deras politik slår mot de stora skivbolagen menade de att piratpolitiken skulle gynna artisterna. Utifrån logiken "min fiendes fiende är min vän".
Nu är det ju inte riktigt så enkelt, fastslog jag. Det är sant att musikbranschen styrs av stora bolag och att artister ofta ingår för dem själva ofördelaktiga avtal med bolagen. Att utifrån detta dra slutsatsen att artistens/upphovsmannens situation skulle bli bättre av att man tog ifrån honom/henne den upphovsrätt som faktiskt är den enda garanten att han/hon får något tillbaka för sitt nedlagda arbete. I nuläget kan en artist ingå ett ofördelaktigt avtal som gör att skivbolaget tjänar mångdubbelt mer på försäljningen än vad artisten gör. Utan upphovsrätt skulle bolaget inte behöva ingå något avtal. De skulle kunna ge ut vilken musik de ville och själva kamma hem hela vinsten utan att upphovsmannen fick ett ruttet öre.
"Men vi vill ju inte avskaffa upphovsrätten", genmälde de glåmiga, "vi vill bara begränsa den till fem år. De flesta skivor säljer man inom fem år, därefter finns det ingen anledning till att inte släppa upphovsrätten fri."
Fem år! Det kanske stämmer in på artister av typen Britney Spears vars skivor säljer under en kort period av intensiv marknadsföring i anslutning till skivsläppet. För de flesta andra artister är skivorna en viktig inkomstkälla långt efter fem år efter släppet. Det gäller såväl större som mindre artister. Bruce Springsteen, Madonna och Ulf Lundell har nog tjänat en och annan dollar/krona på skivor de släppte för länge sedan. Eller ta en liten okänd artist som ger ut sina egna skivor. Om han eller hon skulle få ett större genombrott efter några år och sälja massor av skivor skulle det innebära ett ökat intresse också för de tidigare plattorna. Om Piratpartiet fick som de ville skulle då (om genombrottet skedde fem år efter den första skivutgivningen) vem somhelst med ekonomiska resurser ge ut artistens gamla skivor på nytt utan att ett öre skulle komma upphovsmannen till del. Är detta verkligen att värna upphovsmännens intressen?
Jag är medveten om att internet medför en förändrad situation vad gäller tillgänglighet och konsumtion av kultur av alla de slag. det innebär dock inte att man genom att döpa om stöld till informationsspridning kan komma undan det faktum att man snyltar på någon annans arbete. Jag har förståelse för dem som sitter och laddar ned gratis musik över nätet. För en relativt okänd artist som mig kan det rentav vara gynnsamt att musiken sprids även om det är gratis. I förlängningen är det dock förödande för verksamheten. Det är dyrt att spela in musik, oavsett om man hyr in sig i en studio eller om man investerar i egen utrustning. Det ligger många timmars arbete bakom varje inspelning, både i form av komponerande, repetitioner och inspelning. Allt detta menar piratpartiet att upphovsmän och musiker ska göra gratis.
"Men större delen av pengarna tjänar ju ändå artisterna på konserterna."
Det är sant för många artister, men innebär ändå inte ett försvar för att allt arbete kring inspelningarna borde göras gratis eller med förlust. Jag undrar om piratpartisterna skulle vilja gå till jobbet varannan dag utan lön för att arbetsgivaren menar att pengarna tjänar de ju in på de udda dagarna.
Hittills har jag mest talat i mitt och alla andra upphovsmäns intresse. Men det finns ju faktiskt större värden som står på spel än våre inkomstmöjligheter. Om det inte går att försörja sig som kompositör/poet/författare/filmare så kommer allt färre att ha tid och möjlighet att hålla på med det. Det finns idealister som kämpar på sin fritid samtidigt som de har andra jobb för att få matpå bordet. Skulle inte ens möjligheten till en försörjning inom deras egentliga verksamhetsområde finnas skulle nog en hel del av även dessa tappa sugen. Följden skulle bli en ännu längre driven kommersialisering av kulturen där endast de stora aktörerna skulle finnas kvar på marknaden, det vill säga de som skulle kunna göra pengar på försäljning eftersom de har möjlighet till massiva marknadsföringskampanjer. Alla andra skulle trängas ännu längre ut i periferin. Men eftersom Piratpartiet tycks basera hela sin argumentation på artister av Britney Spearstypen så skulle det antagligen inte betyda någon stuörre förlust för dem.
Ytterligare ett argument som brukar föras fram av de glåmiga är alla gratisprogram och gratistjänster som finns på internet. Reklamfinansierade givetvis. Piraterna menar att så borde även kulturarbetare kunna få in sina inkomster. Jag ställer mig dock mycket tveksam till huruvida någon skulle vilja lyssna på låtar som alltid föregicks av små reklamjinglar. Lagom kul att ha i Ipoden.
Det mest ironiska med de glåmiga är att många av dem kallar sig för liberaler. Jag erinrar mig passagen i Ayn Rands Atlas Shrugged där piraten (!) Ragnar Danneskiöld som agerar något slags inverterad Robin Hood deklarerar att han kommer att förgöra alla fabriker där någon försöker tillverka den metall vars patent staten stulit från upphovsmannen Howard Rearden.
"Han kommer inte att tillverka det någonstans. Inte heller de andra plundrande kräken som tror att direktiv ger dem har rätt till din hjärna. Vem som än försöker tillverka metallen kommer att få sina ugnar sprängda, sina skeppslaster förlista, sina fabriker satta i brand - så mycket kommer att drabba den som försöker göra det att man kommer att säga att det vilar en förbannelse över verksamheten, och att det snart inte finns en arbetare i landet som vill sätta sin fot hos en tillverkare av reardenmetall." - Ayn Rand, Atlas Shrugged.
Så mycket hatade Ayn Rand inskränkningar i upphovsrätten. Hon må rotera i sin grav om hon hörde de nutida piraternas argumentation. Som när en av de glåmiga sa i teve nyligen när reporten frågade om han inte tyckte att det var något problem att den verksamhet som bedrevs på siten Studentbay var kriminell:
"Det är lätt åtgärdat. Det är bara att ändra lagen."
Det plågade ansiktsuttryckets konung
Charlton Heston, skådespelaren som gett lidandet ett ansikte, har gått ur tiden. Nog känns det lite sorgligt att mannen som gestaltade Ben Hur inte längre finns ibland oss. Visserligen förknippar Michael Mooregenerationen Heston mer med amerikanska vapenlagar och hans post som ordförande för NRA och förstår inte alls min känsla av saknad. Men jag måste tillstå att i min värld är det snarare en lysande skådespelare som gått ur tiden än en lobbyist.
Jag menar, vem har på vita duken lyckats se lidande ut på ett så övertygande sätt som Heston i filmer som nämnda Ben Hur, De tio budorden, El Cid, Apornas planet med flera? Mannen är det stoiska lidandet personifierat, åtminstone i dramatiserad form.
Se så han sliter vid årorna! Mannen som spelade Ben Hur har gått ur tiden.
SvD, DN, Sydsvenskan
Jag menar, vem har på vita duken lyckats se lidande ut på ett så övertygande sätt som Heston i filmer som nämnda Ben Hur, De tio budorden, El Cid, Apornas planet med flera? Mannen är det stoiska lidandet personifierat, åtminstone i dramatiserad form.
Se så han sliter vid årorna! Mannen som spelade Ben Hur har gått ur tiden.
SvD, DN, Sydsvenskan
De gör det igen!
Se så mörka och mystiska de är!
Kan ni tänka er en riktigt gotisk film av Tim Burton, med Johnny Depp i den mörka och mystiska manliga huvudrollen? Kan ni tänka er Helena Bonham Carter som hans lika mörka och mystiska motspelerska?
Jag hade livligt kunnat föreställa mig precis detta redan innan jag gick iväg och såg Sweeney Todd, kanske just därför att jag sett alltsammans förut. Tim Burtons och hustrun Helena Bonham Carters offentliga filmrelation börjar alltmer likna Colin Nutlys fäbless för att visa upp Helena Bergström i främmande karlars (Rolf Lassgård) armar. Likaså börjar Johnny Depps urvalskriterier för vilka filmer han väljer att medverka i kännas smått förutsägbara.
Det är inte det att Sweeney todd är en dålig film. den är oerhört snygg och medryckande (även om intrigen kanske är i det tunnaste laget) och de musikaliska arrangemangen storartade (även om de riktiga smash hitsen uteblir). Det är inte heller den gotiska stämningen i sig som jag vänder mig emot. jag är ju faktiskt rätt svag för gotik, både den riktiga (högmedeltida) och sentida efterapningar.
Det är bara det att detta ständiga upprepande av Tim Burtonklichéer börjar få mig att gäspa i salongen. Likaså Depps och Bonham Carters utslitna gotiska excesser. Det är som om de mutat in hela genrefältet bara åt sig själva. Tröttnar de aldrig? Å andra sidan så går ju även denna rulle hem hos de miljarder fjortisar (oaktat ålder) som dånar så snart man nämner Johnny depps namn. Så, varför skulle de ändra på ett vinnande koncept?
T. Burton: Hörru Jonny, har du lust att göra en film till?
J. Depp: Finns det någon utmanande roll där jag får visa upp mina enastående mångsidiga skådespelartalanger?
TB: Ja, det finns en roll som är som klippt och skuren för dig!
JD: Är den riktigt mörk och mystisk?
TB: Ja, riktigt riktigt mörk och mystisk är den, småbrudarna kommer att bli som galna!
JD: Får jag spela frisör dessutom?
TB: Ja, den här gången också.
JD: Jag är på!
SvD, DN, Sydsvenskan
AIK svenska mästare!
Idag besegrade AIK:s dambandylag Nässjö på Studenternas IP och säkrade därmed klubbens 15:e SM-guld i bandy, damlagets 12:e. Med 6 guld under 2000-talet är AIK:s damer överlägset bäst i Sverige. En sån här dag värmer verkliegn ett svartgult hjärta som med lite mer tillförsikt kan se fram emot den stundande fotbollssäsongen, även om försäsongens träningsmatcher inte sett särskilt lovande ut. Vi är i alla fall svenska mästare nu, om än i dambandy. Tack tjejer, bra jobbat!
Foto: www.aik.se
PS. Grattis Edsbyn till herrguldet! ds
Foto: www.aik.se
PS. Grattis Edsbyn till herrguldet! ds
En intetsägande androgyn
Tintomara
(eller "den som skriker mest vinner)
Folkteatern Gävleborg
Folkteatern i Gävle har gett sig på att sätta upp Carl Jonas Love Almqvist storslagna roman Drottningens juvelsmycke i dramatiserad form. Det är alltid vanskligt när stor litteratur dramatiseras, på samma sätt som filmatiseringar av storslagna romaner oftast är ett vågspel. Det krävs att den nya konstformen har någonting nytt att tillföra berättelsen, annars blir det platt fall.
Platt fall känns också som en passande beskrivning på Folkteaterns senaste uppsättning. Inget av den centrala problematiken i Almqvists roman framgår i dramatiseringen, och inget nytt tillkommer. Bortsett då möjligen från ett par vulgärsexuella anspelningar på nutida offertänkade där komplicerade karaktärer reduceras till agenter i ensidiga maktrelationer. Men utöver denna vaga anstrykning av politisk korrekthet hade folkteaterns uppsättning ingenting att tillföra.
Det är närmast att betrakta som ett konststycke i sig att man lyckats göra den storslagna romanfiguren Tintomara, som i två sekler tjusat och förbryllar generationer av hänförda läsare, till en så platt och intetsägande figur. Man förleds nästan att tro att de varit så nöjda med greppet att låta Tintomara gestaltas av en manlig skådespelare att de glömde bort att mannen också borde kunna skådespela. Skådespeleriet var överlag en sorglig historia.
Man frågar sig om det är skådespelarna eller regissören Björn Melander som ska hållas ansvarig för detta, men arbetsamt blev det i alla fall eftersom skrikande var det enda grepp som tillämpades för att gestalta någon form av känsloliv.
Så till föreställningens förtjänster. Scenografin var lyckad och likaså kostymerna lyckades skapa en trovärdig och suggstiv känsla för ett genom 1800-talsromantiken filtrerat 1790-tal. Scenbytena med hjälp av vridscen/vridläktare var raffinerade och effektiva. Tyvärr hjälpte inte detta för att rädda en föreställning som i andra akten alltmer antog karaktären av bygdespel i begreppets mest negativa bemärkelse. Denna upplevelse förstärktes inte minst av statister som äntrade scenen tuggandes tuggummi, eller skådespelare som så snart de inte hade några repliker tappade hela rollgestaltningen.
Eller som en i sällskapet uttryckte sig: "Peter Oscarsson, kom tillbaka - allt är förlåtet!"
Kungamord eller lustmord? Folkteatern gör gapigt bygdespel av Almqvists klassiker.
Boksvindeln
...och så var det dags för bokrean igen. Jag fattar inte att folk fortfarande går på denna förlagens och bokhandlarnas stora marknadsföringsbluff. Det är längesedan nu som man började med oskicket att trycka upp lågkvalitativa specialutgåvor till reaförsäljningen. Att tala om realisation är i det sammanhanget helt obefogat. Man kränger helt enkelt lågbudgetprodukter till lågbudgetpriser. Trots detta strömmar massorna till boklåderna under detta kaosartade och osmakliga jippo.
Som bokälskare gör det ont i själen att se dessa fula nytryck av klassiker på dåligt papper. Själv föredrar jag Bokbörsen, där är det bokrea året om!
SvD, SvD, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan
Som bokälskare gör det ont i själen att se dessa fula nytryck av klassiker på dåligt papper. Själv föredrar jag Bokbörsen, där är det bokrea året om!
SvD, SvD, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan
Likriktningen av det offentliga rummet och den blocköverskridande kultursynen
Visst är det glädjande att se att en överväldigande majoritet av de som deltagit i Svenska Dagbladets läsaromröstning om de olika alternativen för tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek röstat på alternativet "Inget av dem". Det blir alltmer tydligt hur stor diskrepensen är mellan den lilla självutnämnda elit som styr över hur vårt offentliga rum utformas och alla vi som skall vistas i det.
Precis som under andra historiska epoker då de styrande på det estetiska området benhårt höll fast vid snäva, förlegade ideal i sin strävan att upprätthålla den statsbärande estetiska ideologi, klamrar sig dagens arkitektoniska maktelit fast vid modernistiska dogmer från den sociala ingenjörskonstens barndom.
Dogmer som gör gällande att alla kopplingar till tiden innan 1900-talets totalitära ideologiers uppkomst är förkastliga. Dogmer som gör gällande att utsmyckning endast får förekomma om den rör sig på den funktionalistiska stramhetens torftiga domäner. Dogmer som gör gällande att ingen hänsyn bör tas till den omkringliggande miljön när nya modernistiska (eller postmodernistiska för den som är anhängare av detta luddiga begrepp) schabrak ska smällas upp i våra stadskärnor.
Visst är det symptomatiskt att just Arkitekturhögskolan nyligen röstades fram som Stockholms fulaste byggnad. Det sorgligaste med den vedervärdiga likriktningen som råder på arkitekturens område i Sverige är att vi kommer att få leva med den till döddagar. Allra helst som eliten väljer att kulturminnesmärka miljonprogrammets modernistiska misslyckanden. Precis som när det gäller övrig kulturpolitik (utnämnandet av Johan Stael von Holstein till kulturrådet är bara ett exempel) går alliansens politiker i de socialdemokratiska fotspåren även på arkitekturens område.
Stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund hade visserligen gärna sett en annan vinnare, men bara för att han gärna hade sett större internationella namn i arkitekttävlingen. Den estetiska torftigheten tycks han inte ha något att invända emot.
Läs för övrigt gärna om den torftiga kulturpolitiken och Stael von Holsteins inträde i Statens kulturråd hos
En liten tant
och
Johan Lundberg på Axess.se
Precis som under andra historiska epoker då de styrande på det estetiska området benhårt höll fast vid snäva, förlegade ideal i sin strävan att upprätthålla den statsbärande estetiska ideologi, klamrar sig dagens arkitektoniska maktelit fast vid modernistiska dogmer från den sociala ingenjörskonstens barndom.
Dogmer som gör gällande att alla kopplingar till tiden innan 1900-talets totalitära ideologiers uppkomst är förkastliga. Dogmer som gör gällande att utsmyckning endast får förekomma om den rör sig på den funktionalistiska stramhetens torftiga domäner. Dogmer som gör gällande att ingen hänsyn bör tas till den omkringliggande miljön när nya modernistiska (eller postmodernistiska för den som är anhängare av detta luddiga begrepp) schabrak ska smällas upp i våra stadskärnor.
Visst är det symptomatiskt att just Arkitekturhögskolan nyligen röstades fram som Stockholms fulaste byggnad. Det sorgligaste med den vedervärdiga likriktningen som råder på arkitekturens område i Sverige är att vi kommer att få leva med den till döddagar. Allra helst som eliten väljer att kulturminnesmärka miljonprogrammets modernistiska misslyckanden. Precis som när det gäller övrig kulturpolitik (utnämnandet av Johan Stael von Holstein till kulturrådet är bara ett exempel) går alliansens politiker i de socialdemokratiska fotspåren även på arkitekturens område.
Stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund hade visserligen gärna sett en annan vinnare, men bara för att han gärna hade sett större internationella namn i arkitekttävlingen. Den estetiska torftigheten tycks han inte ha något att invända emot.
Läs för övrigt gärna om den torftiga kulturpolitiken och Stael von Holsteins inträde i Statens kulturråd hos
En liten tant
och
Johan Lundberg på Axess.se
Den oförställda glädjens apostel har gått ur tiden
Det är med sorg i hjärtat jag tar del av nyheten att Thore Skogman gått ur tiden. Denne käckhetens apostel blev dessutom bara 76 år gammal.
När man nämner Thore Skogman får de flesta något roat och smått spefullt i blicken. Thore Skogman betraktas nämligen som kanske det töntigaste Sverige har frambringat. Med dagens mått mätt är det också helt sant. Thore Skogman var käck, mest hela tiden. Och det finns få saker som är töntigare i dagens "postironiska" (har ni hört hur dumt det låter?) samhälle än att vara käck, på riktigt.
En gång i världen kunde man bli tagen på allvar även om man inte såg uttråkad och blaserad ut. När Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn kom ut 1928 höjdes den till skyarna av recensenterna och diktaren själv benämndes som en "dunderkarl". Helt utan ironi. Det skulle aldrig kunna ske idag, av flera orsaker, även om det karlavulna mansidealet består och odlas av författare som Ernst Brunner, Klas Östergren och Jan Guillou.
Thore Skogman tillhörde visserligen en annan generation än Karlfeldt men han började i alla fall verka innan ironin och underlivshumorn sopat mattan med käckheten på den offentliga arenan. Tänk vad vi skulle ha gått miste om!
Thore Skogman är den mest produktive svenske låtskrivaren i modern tid med över 1200 låtar registrerade hos STIM. Det får alla andra produktiva låtskrivare att blekna i jämförelse. Även om det rests invändningar på kvaliteten i Skogmans produktion är åtminstone kvantiteten överväldigande. Sen sticker det här och där upp ljusglimtar som blivit upphöjda till populärkulturell kanon. "Pop opp i topp" är en titel som de flesta svenskar känner till. "Dra ända in i Hälsningland", "Tre dar i buren", "Surströmmingspolkan" och "Plättlaggen" är andra hits. För att då inte tala om "Tio tusen röda rosor" som faktiskt för en gångs skull inte är en käck visa. Undertecknad minns annars med särskild värme "AIK-visan", inspelad med dragspelsackompanjemang någon gång under 70-talet. Även om de flesta av låtarna kanske inte håller så hög konstnärlig nivå så gör titlarna det onekligen, eller vad säger ni om en låttitel som "Jag fikar efter kaffe"?
Det känns som att det är mer än en folkkär låtskrivare och artist som har gått hädan nu när Thore Skogman insomnat på Gävle lasarett. kanske var han den siste representanten för den ärliga och uppriktiga käckheten, en käckhet befriad från pretentioner och skitnödiga poser. En oförställd glädje.
Förra året gav Uppsala stadsteater en trevlig föreställning med skådespelaren Nicholas Olsson berättade om sin långa och komplicerade relation till Thore Skogman. Hur han som åttaåring sett Skogman på teve och blivit frälst, men hur han alltifrån den tidiga ungdomen, då man är tvungen att visa sig häftig inför sina jämnåriga, varit tvungen att förneka denne sin idol. Ända tills han i vuxen ålder kände sig mogen och kliva fram och öppet erkänna sin beundran.
Förmodligen mainifesterar Olssons tidigare skamkänslor något som finns hos de flesta av oss - en inneboende önskan att få leva ut en äkta glädje, en oförställd käckhet som vi dagligen kämpar med att tränga undan. En önskan att få vara Thore Skogman.
När man nämner Thore Skogman får de flesta något roat och smått spefullt i blicken. Thore Skogman betraktas nämligen som kanske det töntigaste Sverige har frambringat. Med dagens mått mätt är det också helt sant. Thore Skogman var käck, mest hela tiden. Och det finns få saker som är töntigare i dagens "postironiska" (har ni hört hur dumt det låter?) samhälle än att vara käck, på riktigt.
En gång i världen kunde man bli tagen på allvar även om man inte såg uttråkad och blaserad ut. När Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn kom ut 1928 höjdes den till skyarna av recensenterna och diktaren själv benämndes som en "dunderkarl". Helt utan ironi. Det skulle aldrig kunna ske idag, av flera orsaker, även om det karlavulna mansidealet består och odlas av författare som Ernst Brunner, Klas Östergren och Jan Guillou.
Thore Skogman tillhörde visserligen en annan generation än Karlfeldt men han började i alla fall verka innan ironin och underlivshumorn sopat mattan med käckheten på den offentliga arenan. Tänk vad vi skulle ha gått miste om!
Thore Skogman är den mest produktive svenske låtskrivaren i modern tid med över 1200 låtar registrerade hos STIM. Det får alla andra produktiva låtskrivare att blekna i jämförelse. Även om det rests invändningar på kvaliteten i Skogmans produktion är åtminstone kvantiteten överväldigande. Sen sticker det här och där upp ljusglimtar som blivit upphöjda till populärkulturell kanon. "Pop opp i topp" är en titel som de flesta svenskar känner till. "Dra ända in i Hälsningland", "Tre dar i buren", "Surströmmingspolkan" och "Plättlaggen" är andra hits. För att då inte tala om "Tio tusen röda rosor" som faktiskt för en gångs skull inte är en käck visa. Undertecknad minns annars med särskild värme "AIK-visan", inspelad med dragspelsackompanjemang någon gång under 70-talet. Även om de flesta av låtarna kanske inte håller så hög konstnärlig nivå så gör titlarna det onekligen, eller vad säger ni om en låttitel som "Jag fikar efter kaffe"?
Det känns som att det är mer än en folkkär låtskrivare och artist som har gått hädan nu när Thore Skogman insomnat på Gävle lasarett. kanske var han den siste representanten för den ärliga och uppriktiga käckheten, en käckhet befriad från pretentioner och skitnödiga poser. En oförställd glädje.
Förra året gav Uppsala stadsteater en trevlig föreställning med skådespelaren Nicholas Olsson berättade om sin långa och komplicerade relation till Thore Skogman. Hur han som åttaåring sett Skogman på teve och blivit frälst, men hur han alltifrån den tidiga ungdomen, då man är tvungen att visa sig häftig inför sina jämnåriga, varit tvungen att förneka denne sin idol. Ända tills han i vuxen ålder kände sig mogen och kliva fram och öppet erkänna sin beundran.
Förmodligen mainifesterar Olssons tidigare skamkänslor något som finns hos de flesta av oss - en inneboende önskan att få leva ut en äkta glädje, en oförställd käckhet som vi dagligen kämpar med att tränga undan. En önskan att få vara Thore Skogman.
Smaklösheten breder ut sig inom ridsporten
I helgen är det Stockholm International Horse Show på Globen. Tre dagar av tävlingar, uppvisningar, show och mycket annat. Det är hästar av alla slag som står i centrum och kring dessa samlas en mångtusenhövdad tämligen heterogen skara. Där syns dressyr- och hoppningsfolket i barbourjackor och kepsar, där syns cowboys i chaps och hatt, där syns islandshästmänniskor i fleecetröjor, omvarandra.
Årets tema är islandshästar och många av programpunkterna kretsar således kring dessa sympatiska djur. Tyvärr missade jag matinéprogrammet där de flesta sådana inslag. Galapremiären på fredagskvällen var fullmatad med showinslag, även om hoppningstävlingen kanske blev i utdragnaste laget.
Något jag ofta slås av i samband med ridsport i allmänhet och i synnerhet större evenemang av det här slaget är den förflackande kommersialiseringen. Missförstå mig inte, jag är inte emot sponsringsverksamhet av princip, jag tycker bara att det borde kunna genomföras med lite mer stil och finess. Ridsporten håller på att bli lika whitetrashsunkig som ishockeyn tyvärr har blivit. Plastiga reklamskyltar överallt, bilar som exponeras på läktarna till taktfast dunkande technomusik. Varje enskilt inslag i programmet är döpt efter det företag som sponsrar det - Suzuki cup andas verkligen ridsport eller hur?
I år hade dessutom det klassiska humorinslaget maskeradhoppningen fått byta namn till HM Fancy Dress Show. Eländet blev inte bättre av att kändiskåtheten medfört att årets stilpanel bestod av bland andra Mark Levengood och han den där bloggaren som drev en hemsida om kroglivet kring ett torg i Stockholm och senare gjorde bort sig i Aftonbladet. Ni kan gissa hur mycket det tillförde.
Höjdpunkten i fredagens program var utan tvekan den franske dressören Jean Francois Pignon som genomförde en makalös uppvisning med sex stycken hästar av varierande storlek. Publiken var andlös när han fick dem alla att ligga blixt stilla på marken i formation. Jag kan inte erinra mig att jag sett något liknande tidigare. Överlag var det en trevlig tillställning med det är bedrövande att smaklösheten för varje år breder ut sig alltmer.
Jean Francois Pignon gästade Stockholm International Horse show 2007.
Det allra värsta
Barnahandlerskan av tysk-franska författarinnan Gabrielle Wittkop är en motbjudande bok. Den skildrar livet på en barnbordell i franska revolutionens Paris. De hundra sidorna är fullspäckade med fasansfulla övergrepp av sexuell natur, liderliga adelsmän, dvärgar, hermafroditer och mitt i alltihop själavste markis de Sade. de Sade inte bara medverkar som romanfigur, hans ande svävar över hela berättelsen som såväl till form som innehåll påminner mycket mer om den franske sjuttonhundratalsförfattaren än Wittkopfs debutroman Nekrofilen. På gott och ont. Den inramande metaberättlsen i form av breven från huvudpersonen Marguerite till hennes kollega i orleans känns stundtals lite påklistrad och den karga, de Sadeinspirerade stilen har inte samma tjuskraft som Nekrofilens poetiska stil.
Stundtals kommer Barnahandlerskan så nära sin förebild att det nästan andas plagiat. De groteska scenerna känns utstuderade på ett helt annat sätt än den upprepningens frenesi som ofta möter hos de Sade. Vad Wittkop vill säga med Barnhandlerskan känn dunkelt, mer än att ge en amoralisk skildring i de sades anda av det liderliga 1700-tal hon intresserade sig så intensivt för. Barnahandlerskan är helt klart läsvärd men inte alls lika storartat motbjudande och groteskt snuskig som föregångaren Nekrofilen. En applåd till förlaget Vertigo som fortsätter med sin kulturgärning att ge ut denna typ av giftskåpslitteratur på svenska.
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop handlar om övergrepp på barn. Det är svårt att tänka sig ett mer frånstötande och tabubelagt ämne.
Stundtals kommer Barnahandlerskan så nära sin förebild att det nästan andas plagiat. De groteska scenerna känns utstuderade på ett helt annat sätt än den upprepningens frenesi som ofta möter hos de Sade. Vad Wittkop vill säga med Barnhandlerskan känn dunkelt, mer än att ge en amoralisk skildring i de sades anda av det liderliga 1700-tal hon intresserade sig så intensivt för. Barnahandlerskan är helt klart läsvärd men inte alls lika storartat motbjudande och groteskt snuskig som föregångaren Nekrofilen. En applåd till förlaget Vertigo som fortsätter med sin kulturgärning att ge ut denna typ av giftskåpslitteratur på svenska.
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop handlar om övergrepp på barn. Det är svårt att tänka sig ett mer frånstötande och tabubelagt ämne.
Bliv vid din läst
Jag läste nyligen lundaprofessorns i historia Dick Harrisson debutroman Ofärd. Som tidigare anhängare av Harrissons lättsmälta populärhistoriska framställningar ångrade jag snart att jag gett mig i kast med förstlingsverket inom det skönlitterära fältet.
Jag hade tidigare läst en del recensioner av Ofärd och studsade, med utgångspunkt från min positiva inställning till författaren, inför de bistra omdömen som levererades. Vissa var rent hårresande elaka. Så illa kan det väl inte vara, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men det kunde det.
Professorns penna som flyter fram så fjäderlätt i de stora fackböckerna om Digerdöden, tolvhundratalet, korstågen, med mera, tycks förlora allt liv och all lätthet när den lämnar fackstoffet bakom sig för romanens friare formspråk. Den tämligen platta utvecklingsromanen, som markant går i Heidenstams, Frans G. Bengtssons och Jan Fridegårds fotspår är till skillnad från dessas historiska romaner ett stilistiskt haveri. Harrisson lägger sig till med ett arkaiserande språkbruk som han inte alls behärskar och dessutom på ett högtravande maner som får den tunna historien att bli både pretentiös och pinsam.
Jag anstränger mig för att inte låta detta misslyckade försök till skönlitteratur svärta ned min bild av de tidigare verk från Harrissons penna som jag haft stor behållning av. Men det är svårt. Det mänskliga minnets benhårda mekanismer sätter alltid den senaste och den starkaste upplevelsen i första rummet vilket gör det svårt att förhindra att också de tidigare böckerna får färg av romanhaveriet. Nog kändes det ibland som att det kanske gått lite väl fort även när han skrev även Gud vill det och Jarlens sekel? Och hade han inte lite problem med tempus även i de böckerna? En orättvis bedömningshorisont helt klart, men svår att undvika.
Jag tror att anledningen till att en uppburen och framgångsrik författare som Dick Harrisson väljer att ta sig vatten över huvudet är ett generellt samtidsfenomen. Det finns en blott alltför utbredd föreställning i samtiden som gör gällande att den som lyckats på ett område förutsätts vara bra på alla andra också. Samma mekanism som får historieprofessorer att tro sig vara lika lyckade romanförfattare har fått författare och journalister att tro att de är historiker.
Ironiskt nog var det just Harrisson som i en tevesoffa levererade den elegantaste sågningen av Ernst Brunners anspråk på historisk ackuratess när dennes extremt tendentiösa framställning om Karl XII debatterades i medierna. På frågan om Brunners trovärdighet svarade Harrisson smidigt någonting i stil med att ?Brunner är en skönlitterär författare, inte en historiker, och behöver inte hålla sig till samma strikta regler om källkritik som en historiker av facket behöver.?
Samma resonemang, fast omvänt, hade med framgång kunnat tillämpas på lundaprofessorn själv: Harrisson är fackhistoriker inte romanförfattare, han behöver inte behärska de stilistiska medel som krävs av en lyckad romanförfattare. Det handlar om en brist på insikt om de egna begränsningarna som även möter hos journalisten och samhällsdebattören som helt plötsligt dyker upp i full korsriddarmundering och skådespelaren Peter Stormare när han försökte sig på en karriär som rockstjärna.
Å andra sidan lever vi i en tid när försäljningsstatistiken är avgörande för en författares storhet. En tid då Liza Marklund omtalats som en av ?Sveriges största författare? och kioskvältare som JK Rowling och Paolo Coehlo nästlat sig in på kultursidorna. Ofärd har även den rusat högt upp på försäljningslistorna, den usla kritiken till trots. Kan författaren bara svälja stoltheten skrattar han nog hela vägen till banken.
Kanske vill man ibland muttra något om att skomakaren bör bli vid sin läst när man ser dessa självutnämnda renässansmänniskor slunga fler bollar i luften än vad de kan hantera. Det gäller naturligtvis att känna sina begränsningar, men det gäller också att våga prova någonting nytt, att våga kasta sig ut i det okända. Frågan är dock om man bör göra det i offentligheten.
De som verkligen bär skulden till pinsamheter likt Ofärd är den okritiska omgivning som inte säger ifrån i tid. Som låter sig tjusas av storhetens framgångar på andra områden och därför applåderar vadhelst nytt projekt de griper sig an. Kanske skulle Harrisson och Guillou, Stormare och Brunner istället ha behövt någon som likt slaven på den romerske kejsarens triumfvagn påminde dem om deras dödlighet.
Jag hade tidigare läst en del recensioner av Ofärd och studsade, med utgångspunkt från min positiva inställning till författaren, inför de bistra omdömen som levererades. Vissa var rent hårresande elaka. Så illa kan det väl inte vara, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men det kunde det.
Professorns penna som flyter fram så fjäderlätt i de stora fackböckerna om Digerdöden, tolvhundratalet, korstågen, med mera, tycks förlora allt liv och all lätthet när den lämnar fackstoffet bakom sig för romanens friare formspråk. Den tämligen platta utvecklingsromanen, som markant går i Heidenstams, Frans G. Bengtssons och Jan Fridegårds fotspår är till skillnad från dessas historiska romaner ett stilistiskt haveri. Harrisson lägger sig till med ett arkaiserande språkbruk som han inte alls behärskar och dessutom på ett högtravande maner som får den tunna historien att bli både pretentiös och pinsam.
Jag anstränger mig för att inte låta detta misslyckade försök till skönlitteratur svärta ned min bild av de tidigare verk från Harrissons penna som jag haft stor behållning av. Men det är svårt. Det mänskliga minnets benhårda mekanismer sätter alltid den senaste och den starkaste upplevelsen i första rummet vilket gör det svårt att förhindra att också de tidigare böckerna får färg av romanhaveriet. Nog kändes det ibland som att det kanske gått lite väl fort även när han skrev även Gud vill det och Jarlens sekel? Och hade han inte lite problem med tempus även i de böckerna? En orättvis bedömningshorisont helt klart, men svår att undvika.
Jag tror att anledningen till att en uppburen och framgångsrik författare som Dick Harrisson väljer att ta sig vatten över huvudet är ett generellt samtidsfenomen. Det finns en blott alltför utbredd föreställning i samtiden som gör gällande att den som lyckats på ett område förutsätts vara bra på alla andra också. Samma mekanism som får historieprofessorer att tro sig vara lika lyckade romanförfattare har fått författare och journalister att tro att de är historiker.
Ironiskt nog var det just Harrisson som i en tevesoffa levererade den elegantaste sågningen av Ernst Brunners anspråk på historisk ackuratess när dennes extremt tendentiösa framställning om Karl XII debatterades i medierna. På frågan om Brunners trovärdighet svarade Harrisson smidigt någonting i stil med att ?Brunner är en skönlitterär författare, inte en historiker, och behöver inte hålla sig till samma strikta regler om källkritik som en historiker av facket behöver.?
Samma resonemang, fast omvänt, hade med framgång kunnat tillämpas på lundaprofessorn själv: Harrisson är fackhistoriker inte romanförfattare, han behöver inte behärska de stilistiska medel som krävs av en lyckad romanförfattare. Det handlar om en brist på insikt om de egna begränsningarna som även möter hos journalisten och samhällsdebattören som helt plötsligt dyker upp i full korsriddarmundering och skådespelaren Peter Stormare när han försökte sig på en karriär som rockstjärna.
Å andra sidan lever vi i en tid när försäljningsstatistiken är avgörande för en författares storhet. En tid då Liza Marklund omtalats som en av ?Sveriges största författare? och kioskvältare som JK Rowling och Paolo Coehlo nästlat sig in på kultursidorna. Ofärd har även den rusat högt upp på försäljningslistorna, den usla kritiken till trots. Kan författaren bara svälja stoltheten skrattar han nog hela vägen till banken.
Kanske vill man ibland muttra något om att skomakaren bör bli vid sin läst när man ser dessa självutnämnda renässansmänniskor slunga fler bollar i luften än vad de kan hantera. Det gäller naturligtvis att känna sina begränsningar, men det gäller också att våga prova någonting nytt, att våga kasta sig ut i det okända. Frågan är dock om man bör göra det i offentligheten.
De som verkligen bär skulden till pinsamheter likt Ofärd är den okritiska omgivning som inte säger ifrån i tid. Som låter sig tjusas av storhetens framgångar på andra områden och därför applåderar vadhelst nytt projekt de griper sig an. Kanske skulle Harrisson och Guillou, Stormare och Brunner istället ha behövt någon som likt slaven på den romerske kejsarens triumfvagn påminde dem om deras dödlighet.
Det ljuva 80-talets effekt på recensenter.
This is England.
Regi: Shane Meadows
"Mästerverk" har den kallats av recensenterna, filmen som SF kategoriserar i den, får man förmoda, smala genren "80-tals skinnskalledrama". This is England heter filmen som spelats in med en begränsad budget och som nu rosas av kritiker världen över.
Eftersom skinnskallekulturen är ett missförstått och omdebbaterat fenomen, som mer än en gång framställts på besynnerligt vis i film - till exempel den riktigt usla American history X om amerikanska nynazister, såg jag fram emot denna engelska rulle. Engelsmännen brukar vara de bästa på att skildra sina egna subkulturer, oavsett om det handlar om skinnskallar, punkare eller fotbollshuliganer.
Visst var This is England sevärd, men det mästerverk som kritikerna hyllat lyste med sin frånvaro. Den ger visserligen en ganska trovärdig bild av det tidiga åttiotalets skinnskallekultur, med dess olika fraktioner, både de så kallade originalskinsen och de rasistiska skinnskallar med anknytning till National Front som började dyka upp
vid tidpunkten. Som pedagogiskt upplagd lektion med syfte att bibringa människor insikten om att alla skinnskallar inte är rasister kanske den funkar.
I övrigt är This is England tråkigt förutsägbar. Trots en hel del riktigt bra skådespelarprestationer, som Stephen Graham som spelar National Front-skinnskallen Combo, filmens "bad guy", håller inte historien ihop på grund av ett oerhört torftigt manus. Annars är det förmodligen den enorma åttiotalsnostaligi som breder ut sig bland de sjuttiotalister som tronar på kultur- och nöjesredaktionerna som gjort att This is England höjts till skyarna. Filmen inleds och avslutas med filmklipp från Falklandskriget och på Margareth Thatcher, Prince Charles och Diana, lite fotbollsvåld och andra typiska 80-talsfenomen. Det känns nästan utstuderat när man spär på med alla klichéer för att ringa in den tidstypiska stämningen. This is England är emellertid ljusår bättre än den svenska 80-talsnostalgirullen Tjenare kungen från 2005 som dock också vann många på sjuttiotalet födda recensenters hjärtan.
Falklandskriget spelar en stor roll i filmen eftersom huvudpersonen Shauns pappa omkommit i kriget, något som är av central betydelse i handlingen. Kriget utgör också bakgrund till den retorik som den rasistiske skinnskallen Combo och hans ledare i national front använder för att vinna över de övriga skinnskallarna för sina syften. En märklig miss är att regissören Shane Meadows valt att förlägga filmens handling till 1983 medan kriget i själva verket utspelade sig mellan den 19 mars och 14 juni 1982.
Någon riktig poäng har väl inte filmen annat än som ett försök att visa att det minsann finns snälla skinnskallar också. Slutscenen där miniskinnskallen Shaun slänger den engelska flaggan ut i havet får väl tolkas som en känga åt både det rasistiska National Front och åt Thatchers nationalistiska retorik i samband med Falklandskriget.
Om jag skulle hålla på med betygsättning skulle This is England få något slags medelbetyg, typ tre av fem, mest tackvare de stundtals gripande skådespelarprestationen. Något mästerverk är det dock inte frågan om, vilket jag antar har framgått. Dock är det trevligt med filmer som vågar problematisera skinnskallekulturen mer än att framställa alla dess medlemmar som rasistiska våldsverkare av typen i American history X. Jag hoppas trots allt att många går och ser This is England så att mina bekanta i skinnskalleleden kan få slippa ifrån någr av alla de förutfattade meningar de ideligen stöter på i vardagen, från samhällets representanter, vänsteraktivister och gemene man på gatan.
För den som vill se bättre filmer om skinnskallar och skinnskallekultur rekommenderas den australiensiska Romper Stomper från 1992. Det är Russel Crowes genombrottsfilm och handlar i och för sig om rasistiska skinnskallar men är ett riktigt litet mästerverk. Jag kan också rekommendera den skotska 16 years of alcohol från 2003, som handlar om en vålds- ocjh alkoholberoende skinnskalle i Edinburgh som kämnpar för att slippa ifrån en destruktiv livsstil. I 16 years of alcohol är rasismtematiken helt frånvarande och skinnskallarna lyssnar bara på ska, soul och reggae, en del av kulturen som är klart underrepresenterad i framställningarna.
Regi: Shane Meadows
"Mästerverk" har den kallats av recensenterna, filmen som SF kategoriserar i den, får man förmoda, smala genren "80-tals skinnskalledrama". This is England heter filmen som spelats in med en begränsad budget och som nu rosas av kritiker världen över.
Eftersom skinnskallekulturen är ett missförstått och omdebbaterat fenomen, som mer än en gång framställts på besynnerligt vis i film - till exempel den riktigt usla American history X om amerikanska nynazister, såg jag fram emot denna engelska rulle. Engelsmännen brukar vara de bästa på att skildra sina egna subkulturer, oavsett om det handlar om skinnskallar, punkare eller fotbollshuliganer.
Visst var This is England sevärd, men det mästerverk som kritikerna hyllat lyste med sin frånvaro. Den ger visserligen en ganska trovärdig bild av det tidiga åttiotalets skinnskallekultur, med dess olika fraktioner, både de så kallade originalskinsen och de rasistiska skinnskallar med anknytning till National Front som började dyka upp
vid tidpunkten. Som pedagogiskt upplagd lektion med syfte att bibringa människor insikten om att alla skinnskallar inte är rasister kanske den funkar.
I övrigt är This is England tråkigt förutsägbar. Trots en hel del riktigt bra skådespelarprestationer, som Stephen Graham som spelar National Front-skinnskallen Combo, filmens "bad guy", håller inte historien ihop på grund av ett oerhört torftigt manus. Annars är det förmodligen den enorma åttiotalsnostaligi som breder ut sig bland de sjuttiotalister som tronar på kultur- och nöjesredaktionerna som gjort att This is England höjts till skyarna. Filmen inleds och avslutas med filmklipp från Falklandskriget och på Margareth Thatcher, Prince Charles och Diana, lite fotbollsvåld och andra typiska 80-talsfenomen. Det känns nästan utstuderat när man spär på med alla klichéer för att ringa in den tidstypiska stämningen. This is England är emellertid ljusår bättre än den svenska 80-talsnostalgirullen Tjenare kungen från 2005 som dock också vann många på sjuttiotalet födda recensenters hjärtan.
Falklandskriget spelar en stor roll i filmen eftersom huvudpersonen Shauns pappa omkommit i kriget, något som är av central betydelse i handlingen. Kriget utgör också bakgrund till den retorik som den rasistiske skinnskallen Combo och hans ledare i national front använder för att vinna över de övriga skinnskallarna för sina syften. En märklig miss är att regissören Shane Meadows valt att förlägga filmens handling till 1983 medan kriget i själva verket utspelade sig mellan den 19 mars och 14 juni 1982.
Någon riktig poäng har väl inte filmen annat än som ett försök att visa att det minsann finns snälla skinnskallar också. Slutscenen där miniskinnskallen Shaun slänger den engelska flaggan ut i havet får väl tolkas som en känga åt både det rasistiska National Front och åt Thatchers nationalistiska retorik i samband med Falklandskriget.
Om jag skulle hålla på med betygsättning skulle This is England få något slags medelbetyg, typ tre av fem, mest tackvare de stundtals gripande skådespelarprestationen. Något mästerverk är det dock inte frågan om, vilket jag antar har framgått. Dock är det trevligt med filmer som vågar problematisera skinnskallekulturen mer än att framställa alla dess medlemmar som rasistiska våldsverkare av typen i American history X. Jag hoppas trots allt att många går och ser This is England så att mina bekanta i skinnskalleleden kan få slippa ifrån någr av alla de förutfattade meningar de ideligen stöter på i vardagen, från samhällets representanter, vänsteraktivister och gemene man på gatan.
För den som vill se bättre filmer om skinnskallar och skinnskallekultur rekommenderas den australiensiska Romper Stomper från 1992. Det är Russel Crowes genombrottsfilm och handlar i och för sig om rasistiska skinnskallar men är ett riktigt litet mästerverk. Jag kan också rekommendera den skotska 16 years of alcohol från 2003, som handlar om en vålds- ocjh alkoholberoende skinnskalle i Edinburgh som kämnpar för att slippa ifrån en destruktiv livsstil. I 16 years of alcohol är rasismtematiken helt frånvarande och skinnskallarna lyssnar bara på ska, soul och reggae, en del av kulturen som är klart underrepresenterad i framställningarna.
Två giganter har lämnat oss.
Slottet i saknadens dalar noterar med bedrövelse att ytterligare två av våra stora kulturella giganter har kilat vidare till de sälla jaktmarkerna.
I torsdags avled poeten, dramatikern och författaren Lars Forsell vid en ålder av 79 år och lämnade därmed ett stort tomrum bakom sig, såväl inom Svenska Akademien där han vid sin bortgång var den ledamot som suttit längst på sin stol och inom svenskt kulturliv i allmänhet där personligheter med Forsells bildning och bredd numera lyser med sin frånvaro.
I natt avled Ingmar Bergman - Sveriges störste och en av världens främsta regissörer, i sin sommarbostad på Fårö. Bergmans storhet kan knappast överskattas - hans livsverk är ett monument som reser sig högt över större delen av såväl den svenska som den internationella scenkonsten. Hans bertydelse för svensk dramatik är svår att överskatta.
Att stora män (och kvinnor) blir gamla och går hädan är naturligftvis tingens ordning och inget att förfäras över i sig, även om det är med sorg i sinnet vi tar farväl av kulturpersonligheter av Forsells och Bergmans kaliber. Det är emellertid inte utan en känsla av tröstlöshet man blickar ut över dagens svenska kulturliv på jakt efter personligheter med nämnda giganters spännvidd.
Jag undrar om vilka det är av de kulturpersonligheter som idag står på höjden av sin yrkesverksamhet, när de om förhoppningsvis många år från nu kommer att lämna samma tomrum efter sig som Forsell, Bergman och den ävenså nyligen avlidne Povel Ramel. Det känns onekligen svårt att komma på någon. Kanske är det en hel epok som nu håller på att gå i graven.
Lars Forsell, vila i frid.
Ingmar Bergman likaså.
I torsdags avled poeten, dramatikern och författaren Lars Forsell vid en ålder av 79 år och lämnade därmed ett stort tomrum bakom sig, såväl inom Svenska Akademien där han vid sin bortgång var den ledamot som suttit längst på sin stol och inom svenskt kulturliv i allmänhet där personligheter med Forsells bildning och bredd numera lyser med sin frånvaro.
I natt avled Ingmar Bergman - Sveriges störste och en av världens främsta regissörer, i sin sommarbostad på Fårö. Bergmans storhet kan knappast överskattas - hans livsverk är ett monument som reser sig högt över större delen av såväl den svenska som den internationella scenkonsten. Hans bertydelse för svensk dramatik är svår att överskatta.
Att stora män (och kvinnor) blir gamla och går hädan är naturligftvis tingens ordning och inget att förfäras över i sig, även om det är med sorg i sinnet vi tar farväl av kulturpersonligheter av Forsells och Bergmans kaliber. Det är emellertid inte utan en känsla av tröstlöshet man blickar ut över dagens svenska kulturliv på jakt efter personligheter med nämnda giganters spännvidd.
Jag undrar om vilka det är av de kulturpersonligheter som idag står på höjden av sin yrkesverksamhet, när de om förhoppningsvis många år från nu kommer att lämna samma tomrum efter sig som Forsell, Bergman och den ävenså nyligen avlidne Povel Ramel. Det känns onekligen svårt att komma på någon. Kanske är det en hel epok som nu håller på att gå i graven.
Lars Forsell, vila i frid.
Ingmar Bergman likaså.
JK Rowling och det lättsmältas evangelium.
Jag har, mer eller mindre frivilligt, tagit mig igenom samtliga Harry Potterfilmer. Jag skulle inte sträcka mig så långt som att säga att de var dåliga, som barnfilmer är de helt klart medelmåttiga. Jag funderade om jag överhuvudtaget skulle skriva ett inlägg om detta, eftersom man, oavsett om man stämmer in i hyllningskören eller om man anlägger ett kritiskt perspektiv bidrar till den enorma uppmärksamheten kring JK Rowlings kioskvältare.
"Åt den som har skall varda givet" står det i Bibeln och uppenbarligen stämmer det. Den som har den massiva marknadsföringskapacitet som Rowlings förläggare uppenbarligen har åtnjuter dessutom spaltmeter av gratismarknadsföring genom att så gott som samtliga etablerade medier faller till föga och lyfter fram böckerna/filmerna på ett sätt som inte ens den mest påkostade marknadsföring skulle kunna åstadkomma. Till slut har fenomenet blivit så utbett att bloggare som undertecknad som känner sig påfallande oberörd av böckerna/filmerna i sig tycker att det är ett angeläget ämne att skriva om.
Det finns ett utbrett hat mot Harry Potter och hans skapare, ett hat som känns både barnsligt och omotiverat. Däremot förstår jag den frustration som många känner, oavsett om det är inom fantasy- och science fictionkretsar eller bland folk i gemen, över att dessa oansenliga röner såna försäljningsmässiga framgångar. Det finns ju trots allt så oerhört mycket bättre litteratur än Harry Potter och "livet är för kort för att slösas bort på att läsa dåliga böcker" som litteraturkritikern Harold Bloom så träffande har formulerat det.
Jag tänker inte som så många frånkänna JK Rowling hennes talang. Hon är begåvad helt klart, däremot kan det vara intressant att försöka ringa in vari denna begåvning består. Hon är inte särskilt språkligt driven, hon är ingen mästare på att skapa karaktärer och absolut inte någon mästarinna på att skapa intriger. Hon är på intet sätt nyskapande. Vari består då den talang som (tillsammans med massiv marknadsföring tagit henne på ett segertåg över världens bokahndelsdiskar och biografsalonger?
Rowlings talang består i en oslagbar förmåga att använda sig av klichéer. Detta ska inte läsas som något negativt, att på ett övertygande sätt använda sig av välkända stereotyper är svårt, men Rowling lyckas. Hon använder sig av klichéer från ett vitt spektra av genrer och får oss att känna igenkänningens glädje utan att hela tiden känna att vi har läst böckerna förut. problemet med Rowlings böcker är att bakom klichéerna finns intet. Intrigerna rasar som korthus vid närmare påseende, bakgrundshistorierna känns som nödlösningar, karaktärsteckningarna är platta (möjligen med undantag av läraren Severus Snape) och sensmoralen snusförnuftigt intetsägande. Jag associerar till Rowlings fantasyförfattarkollega och landsman Terry Pratchett som också arbetar med att stapla klichéer på varandra. pratchett lyckas emellertid, på något bisarrt sätt med att få sin märkliga värld att hänga ihop (kanske eftersom den egentligen inte alls gör det) och framförallt lyckas han med klichéernas hjälp skapa stor humor.
Harry Potters framgångar är helt enkelt ett bevis på att det lättsmälta och lättillgängliga är ett framgångskoncept. Precis som att det är lättare att grabba tag i Per Gessles skiva "En händig man" på bensinstationen än att ge sig ut i det okända och leta efter ny spännande musik så är det enklare att köpa en Harry Potterbok, som det skrivs om i alla tidningar, än att försöka leta efter något som kanske skulle göra att man fick ut mer av de timmar som det trots allt tar att läsa boken/se filmerna.
Slutligen vill jag bara beklaga mig över ett tröttsamt fenomen som jag stött på i samband med Harry Potterhysterin. Potterfansen liknar på många sätt en religiös sekt, lite som alla de som gjort till sin livsuppgift att försvara skribenter som Linda Skugge i alla väder. Hursomhelst, dessa frälsta Potteranhängares främsta argument mot vilken kritik det vara månde som riktas mot böckerna/filmerna är: "Läs böckerna så förstår ni!" När man sedan gjort slag i saken och läst en bok heter det "Määh, den första boken är inte riktigt lika bra som de andra, läs resten så förståår du!"
Jag har läst en bok och sett fem filmer och är mindre övertygad om Potters och Rowlings storhet nu än när jag började, det får räcka.
"Åt den som har skall varda givet" står det i Bibeln och uppenbarligen stämmer det. Den som har den massiva marknadsföringskapacitet som Rowlings förläggare uppenbarligen har åtnjuter dessutom spaltmeter av gratismarknadsföring genom att så gott som samtliga etablerade medier faller till föga och lyfter fram böckerna/filmerna på ett sätt som inte ens den mest påkostade marknadsföring skulle kunna åstadkomma. Till slut har fenomenet blivit så utbett att bloggare som undertecknad som känner sig påfallande oberörd av böckerna/filmerna i sig tycker att det är ett angeläget ämne att skriva om.
Det finns ett utbrett hat mot Harry Potter och hans skapare, ett hat som känns både barnsligt och omotiverat. Däremot förstår jag den frustration som många känner, oavsett om det är inom fantasy- och science fictionkretsar eller bland folk i gemen, över att dessa oansenliga röner såna försäljningsmässiga framgångar. Det finns ju trots allt så oerhört mycket bättre litteratur än Harry Potter och "livet är för kort för att slösas bort på att läsa dåliga böcker" som litteraturkritikern Harold Bloom så träffande har formulerat det.
Jag tänker inte som så många frånkänna JK Rowling hennes talang. Hon är begåvad helt klart, däremot kan det vara intressant att försöka ringa in vari denna begåvning består. Hon är inte särskilt språkligt driven, hon är ingen mästare på att skapa karaktärer och absolut inte någon mästarinna på att skapa intriger. Hon är på intet sätt nyskapande. Vari består då den talang som (tillsammans med massiv marknadsföring tagit henne på ett segertåg över världens bokahndelsdiskar och biografsalonger?
Rowlings talang består i en oslagbar förmåga att använda sig av klichéer. Detta ska inte läsas som något negativt, att på ett övertygande sätt använda sig av välkända stereotyper är svårt, men Rowling lyckas. Hon använder sig av klichéer från ett vitt spektra av genrer och får oss att känna igenkänningens glädje utan att hela tiden känna att vi har läst böckerna förut. problemet med Rowlings böcker är att bakom klichéerna finns intet. Intrigerna rasar som korthus vid närmare påseende, bakgrundshistorierna känns som nödlösningar, karaktärsteckningarna är platta (möjligen med undantag av läraren Severus Snape) och sensmoralen snusförnuftigt intetsägande. Jag associerar till Rowlings fantasyförfattarkollega och landsman Terry Pratchett som också arbetar med att stapla klichéer på varandra. pratchett lyckas emellertid, på något bisarrt sätt med att få sin märkliga värld att hänga ihop (kanske eftersom den egentligen inte alls gör det) och framförallt lyckas han med klichéernas hjälp skapa stor humor.
Harry Potters framgångar är helt enkelt ett bevis på att det lättsmälta och lättillgängliga är ett framgångskoncept. Precis som att det är lättare att grabba tag i Per Gessles skiva "En händig man" på bensinstationen än att ge sig ut i det okända och leta efter ny spännande musik så är det enklare att köpa en Harry Potterbok, som det skrivs om i alla tidningar, än att försöka leta efter något som kanske skulle göra att man fick ut mer av de timmar som det trots allt tar att läsa boken/se filmerna.
Slutligen vill jag bara beklaga mig över ett tröttsamt fenomen som jag stött på i samband med Harry Potterhysterin. Potterfansen liknar på många sätt en religiös sekt, lite som alla de som gjort till sin livsuppgift att försvara skribenter som Linda Skugge i alla väder. Hursomhelst, dessa frälsta Potteranhängares främsta argument mot vilken kritik det vara månde som riktas mot böckerna/filmerna är: "Läs böckerna så förstår ni!" När man sedan gjort slag i saken och läst en bok heter det "Määh, den första boken är inte riktigt lika bra som de andra, läs resten så förståår du!"
Jag har läst en bok och sett fem filmer och är mindre övertygad om Potters och Rowlings storhet nu än när jag började, det får räcka.
Ibland så kan det blåsa kalla stormar...
Vilket mörker. Elfsborg med den tacofrossande slyngeln Anders Svensson i serieledning och Gnaget nedflyttade till elte plats i tabellen. Inte blir det bättre av att det var en gammal gnagare som gjorde de gulsvarta kopiornas ledningsmål. Stefan Ishizaki hade i alla fall den goda smaken att inte göra någon provokativ målgest sedan han nätat med en lobb över Daniel Örlundh. Halva allsvenskan har förflutit och det ser allt mörkare ut för Gnagets räkning. Argentinska värvningar till trots.
Ibland så kan det blåsa kalla stormar
ibland kan himlen vara ganska grå.
men när det gäller laget som vi älskar
så skiner solen snart på oss ändå.
Åh vi 'e AIK
Ibland så kan det blåsa kalla stormar
ibland kan himlen vara ganska grå.
men när det gäller laget som vi älskar
så skiner solen snart på oss ändå.
Åh vi 'e AIK
Den förytligade tillvaron.
"Hur än människan försöker fly de existentiella grundfrågorna, hinner de till slut ändå ikapp henne. Ingen kan påstå att frågor som rör liv, död, gott, ont, skuld och försoning är henne likgiltiga. Tillvaron har tyvärr förytligats och tömts på livets djupdimensioner."
Så skriver Svenska Dagbladet i en uppföljningsartikel till sin serie om nyandlighet. Kanske är det sökandet efter dessa djupdimensioner som fått medlemmarna i den nya kriminella gruppering som polisen ådagalagt i Stockholm att ansluta sig till djävulsdyrkan!
Skämt åsido, känns det inte symptomatiskt för det offentliga Sveriges normupplösande hållning i de flesta frågor att satanister nu gör sitt intåg på den kriminella arenan, likväl som att svensson söker sig till nyandligheten.
Samtidigt som man drabbas av moralpanik över slagsmål som inträffar i anslutning till idrottsevenemang och högljutt gormar efter kollektiva bestraffningar så är det oerhört problematiskt att diskutera det hedersrelaterade våld som utgör verklighet för en stor mängd kvinnor i Sverige.
Istället för att ta tag i de verkliga samhällsproblemen ägnar vi oss åt att strida över namnen på glassar. Tillvaron har i sanning förytligats och tömts på livets djupdimensioner.
Så skriver Svenska Dagbladet i en uppföljningsartikel till sin serie om nyandlighet. Kanske är det sökandet efter dessa djupdimensioner som fått medlemmarna i den nya kriminella gruppering som polisen ådagalagt i Stockholm att ansluta sig till djävulsdyrkan!
Skämt åsido, känns det inte symptomatiskt för det offentliga Sveriges normupplösande hållning i de flesta frågor att satanister nu gör sitt intåg på den kriminella arenan, likväl som att svensson söker sig till nyandligheten.
Samtidigt som man drabbas av moralpanik över slagsmål som inträffar i anslutning till idrottsevenemang och högljutt gormar efter kollektiva bestraffningar så är det oerhört problematiskt att diskutera det hedersrelaterade våld som utgör verklighet för en stor mängd kvinnor i Sverige.
Istället för att ta tag i de verkliga samhällsproblemen ägnar vi oss åt att strida över namnen på glassar. Tillvaron har i sanning förytligats och tömts på livets djupdimensioner.
Var och en sin egen polis!
Att moderater generellt sätt är mot statlig inblandning är ju allom bekant, men ibland tar sig denna privatiseringsvurm närmast löjliga uttryck. Polisstyrelsens ordförande Kristina Alvendal vill nu att privata intresseföreningar, i det här fallet idrottsföreningar, skall bedriva egen rättsskipning. Häpnadsveckande med tanke på att moderaterna faktiskt är det parti som vill ge mest resurser åt just polisen.
Kan man lita på en rättsstat där man när polisen inte klarar av sina arbetsuppgifter förväntar sig att föreningslivet skall sköta detta åt dem? Inom hur många andra områden i samhället skulle man acceptera att själva tvingas axla det polisiära asvaret?
Människor som är ointresserade av fotboll och inte förstår sig på supporterkultur drabbas titt som tätt av moralpanik när de läser tidningarnas sensationsartiklar om det fotbollsrelaterade våldet. Liksom journalisterna gör de misstaget att blanda ihop olika typer av supportervåld och fram träder en diffus bild av Fotbollshuliganen med stort F, som uppenbarligen utgör ett av våra allra största samhällsproblem.
Dessa människor som är ointresserade av fotboll och inte förstår sig på supporterkultur är också generellt sätt förespråkare för "hårdare tag" och kollektiva bestraffningar. Man tycker det är bra att "klubbarna straffas" med spel för tomma läktare, trots att den överväldigande majoriteten i alla klubbar aldrig är inblandade i några våldsamheter.
Vidare har man en ytterst skev föreställning om hur våldet ser ut och vilka som utövar det. "De som slåss är överhuvudtaget inte intresserade av fotboll" hävdar man självsäkert - om så vore fallet, vad är poängen med att stänga av dem från amtcherna? Det är för övrigt väldigt sällan det blir några våldsamheter inne på arenorna.
Naturligtvis är fotbollsligsiterna intresserade av fotboll. hade de inte varit det hade de sökt sig till någon av alla de andra grupperingar i samhället som med förkärlek ägnar sig åt våld - kanske som maskerade AFA-aktivsiter eller så hade de sökt in på polishögskolan.
Det jag frågar mig nu är vem det i själva verket är Kristina Alvendal vill stänga av i hela tio år från arenorna? Är det Pelle som är aktiv inom en så kallad firma och åtskilliga gånger per säsong deltar i organsierade slagsmål långt borta från arenorna? Är det Jocke som annars aldrig involverat sig i våldsamheter men som i ett adrenalinrus kastar en flaska mot kravallpolisen som nyss misshandlat hans kompis med teleskopbatonger i biljettkön? Är det familjefadern Bosse som fått några öl för mycket och slagit en motståndarsupporter på truten efter att ha fått utstå smädelser i minst en kvart?
Det finns lagar som beivrar misshandel i det här landet, räcker inte det? Varför tycker människor som inte bryr sig om fotboll att det är så mycket värre att misshandel sker i samband med ett idrottsevenemang?
En sista fråga bara: Om nu klubbarna axlar det polisiära ansvaret, kommer vi då att slippa se våldskåta och adrenalinstinna rambosnutar utanför arenorna vid varje så kallad högriskmatch?
Magnus har skrivit tänkvärt om Alvendals förslag, trots att han är bajare. =)
Kan man lita på en rättsstat där man när polisen inte klarar av sina arbetsuppgifter förväntar sig att föreningslivet skall sköta detta åt dem? Inom hur många andra områden i samhället skulle man acceptera att själva tvingas axla det polisiära asvaret?
Människor som är ointresserade av fotboll och inte förstår sig på supporterkultur drabbas titt som tätt av moralpanik när de läser tidningarnas sensationsartiklar om det fotbollsrelaterade våldet. Liksom journalisterna gör de misstaget att blanda ihop olika typer av supportervåld och fram träder en diffus bild av Fotbollshuliganen med stort F, som uppenbarligen utgör ett av våra allra största samhällsproblem.
Dessa människor som är ointresserade av fotboll och inte förstår sig på supporterkultur är också generellt sätt förespråkare för "hårdare tag" och kollektiva bestraffningar. Man tycker det är bra att "klubbarna straffas" med spel för tomma läktare, trots att den överväldigande majoriteten i alla klubbar aldrig är inblandade i några våldsamheter.
Vidare har man en ytterst skev föreställning om hur våldet ser ut och vilka som utövar det. "De som slåss är överhuvudtaget inte intresserade av fotboll" hävdar man självsäkert - om så vore fallet, vad är poängen med att stänga av dem från amtcherna? Det är för övrigt väldigt sällan det blir några våldsamheter inne på arenorna.
Naturligtvis är fotbollsligsiterna intresserade av fotboll. hade de inte varit det hade de sökt sig till någon av alla de andra grupperingar i samhället som med förkärlek ägnar sig åt våld - kanske som maskerade AFA-aktivsiter eller så hade de sökt in på polishögskolan.
Det jag frågar mig nu är vem det i själva verket är Kristina Alvendal vill stänga av i hela tio år från arenorna? Är det Pelle som är aktiv inom en så kallad firma och åtskilliga gånger per säsong deltar i organsierade slagsmål långt borta från arenorna? Är det Jocke som annars aldrig involverat sig i våldsamheter men som i ett adrenalinrus kastar en flaska mot kravallpolisen som nyss misshandlat hans kompis med teleskopbatonger i biljettkön? Är det familjefadern Bosse som fått några öl för mycket och slagit en motståndarsupporter på truten efter att ha fått utstå smädelser i minst en kvart?
Det finns lagar som beivrar misshandel i det här landet, räcker inte det? Varför tycker människor som inte bryr sig om fotboll att det är så mycket värre att misshandel sker i samband med ett idrottsevenemang?
En sista fråga bara: Om nu klubbarna axlar det polisiära ansvaret, kommer vi då att slippa se våldskåta och adrenalinstinna rambosnutar utanför arenorna vid varje så kallad högriskmatch?
Magnus har skrivit tänkvärt om Alvendals förslag, trots att han är bajare. =)
Att passa in i ramen.
På Svenska Dagbladets kultursida kan man idag läsa en lång intervju med författardebutanten Åsa Linderborg, sedan tidigare namnkunnig som historiker och debattör. Linderborg debuterade nyligen med romanen Mig äger ingen som handlar om hennes egen uppväxt i Västerås.
Romanen har fått väldigt fina recensioner och står i väntelistan här hemma hos mig. Förvisso i celebert sällskap - Per I. Gedins Heidenstambiografi från förra året står först på tur.
I intervjun berättar Linderborg att hon, samtidigt som hon gläds åt att hennes bok fått så fina recensioner så stör det henne att folk uppfattar det som att hon växt upp i misär. Att människor bortser från alla positiva aspekter av hennes barndom som enligt henne också framskymtar i boken. Jag förstår hennes frustration. Varför är det så att männsikor oftast bara kan hantera en aspekt av ett sammanstt fenomen: en människa är antingen lycklig eller olycklig, antingen lyckad eller misslyckad. Mer komplexa och sammansatta figurer måste tvingas in i endera mallen. Annars orkar man helt enkelt inte hantera dem.
Romanen har fått väldigt fina recensioner och står i väntelistan här hemma hos mig. Förvisso i celebert sällskap - Per I. Gedins Heidenstambiografi från förra året står först på tur.
I intervjun berättar Linderborg att hon, samtidigt som hon gläds åt att hennes bok fått så fina recensioner så stör det henne att folk uppfattar det som att hon växt upp i misär. Att människor bortser från alla positiva aspekter av hennes barndom som enligt henne också framskymtar i boken. Jag förstår hennes frustration. Varför är det så att männsikor oftast bara kan hantera en aspekt av ett sammanstt fenomen: en människa är antingen lycklig eller olycklig, antingen lyckad eller misslyckad. Mer komplexa och sammansatta figurer måste tvingas in i endera mallen. Annars orkar man helt enkelt inte hantera dem.
Mindre motbjudande Michael Moore?
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore. Eller, rättare sagt: jag är kluven i min inställning till honom. Jag tycker att det är bra att han tar upp och belyser angelägna ämnen, och att han faktiskt yckats med att väcka opinion i kontroversiella frågor. Däremot har jag oerhört svårt för hans gapiga, vulgäramerikanska framtoning. Jag repellerades starkt av scenen i "Bowling for Columbine" när Moore hämningslöst förföljer den åldrade Charlton Heston med fotografier på ett av Columbineoffren.
Av dessa anledningar blir jag nyfiken på moores senatse film, "Sicko" som är ett utfall mot det amerikanska sjukvårdystemet. jag blir nyfiken därför att Morre själv påstår att han ville testa en lite lugnare, mindre konfrontativ stil i den här filmen. att han är trött på skrik och bråk, lite trött på att vara en "ställföreträdande buse som publiken hejar på".
Jag tror att det kan var en framgångsrik strategi. däremot är jag tveksam till om han verkligen bytt framtoning, med tanke på att uppståndelsen kring filmen, som nu är på filmfestivalen i Cannes, handlat om en resa till Kuba, för vilken Moore nu är under utredning för brott mot den amerikanska handels- och reseembargot mot Kuba.
Av dessa anledningar blir jag nyfiken på moores senatse film, "Sicko" som är ett utfall mot det amerikanska sjukvårdystemet. jag blir nyfiken därför att Morre själv påstår att han ville testa en lite lugnare, mindre konfrontativ stil i den här filmen. att han är trött på skrik och bråk, lite trött på att vara en "ställföreträdande buse som publiken hejar på".
Jag tror att det kan var en framgångsrik strategi. däremot är jag tveksam till om han verkligen bytt framtoning, med tanke på att uppståndelsen kring filmen, som nu är på filmfestivalen i Cannes, handlat om en resa till Kuba, för vilken Moore nu är under utredning för brott mot den amerikanska handels- och reseembargot mot Kuba.