Slottet i saknadens dalar

Den kortsiktiga lobby som i kärnkraften ser lösningen på framtidens energiproblem får allt större problem med trovärdigheten. Mer och mer hårresande bevis för den bristfälliga säkerheten vid Forsmarks kärnkraftsverk radas upp hela tiden. Idag kan vi läsa i Svenska Dagbladet om hur radioaktiva partiklar hittats utanför det område där sådana skall kunna förekomma.
- Det är klart att radioaktivitet inte ska spridas inne i anläggningen. Det här kan hända men det viktigaste är ju att det aldrig når utanför det kontrollerade området, säger Claes-Inge Andersson, informationschef på kärnkraftverket.

Tycker ni att det känns övertygande och betryggande? Det är i sig barockt att kärnkraften fortfarande har så många hängivna anhängare (de är dock fler i Sverige än i något annat land) trots att vi redan sett konsekvenserna vid Harrisburg och Tjernobyl.

Endast slumpen är det som har gjort att inte också Forsmark kunnat läggas till denna dödsbringande lista av olycksplatser, menar Veckans Affärers reporter Gunnar Lindstedt i en debattartikel i Sveriges Natur.

Visst är kärnkraften inte en bidragande faktor till klimatförändringarna, men det krävs en strutsmentalitet av närmast homeriska dimensioner för att, som förespråkarna, kalla den för ett miljövänligt alternativ.

En liten tant har skrivit ett briljant inlägg om ett angeläget ämne, nämligen samtidens syn på resande. Läs det! Det är beklämmande att många svenskar, troligtvis många i hela västvärlden, som en liten tant skriver, verkar betrakta resor till andra sidan jorden som någon slags mänsklig rättighet. När miljöaspekten hos deras hämningslösa lustflygande till deras herrefolkslekar på tredje världens badstränder lyfts fram reser de genast ragg och fräser om att man inskränker deras frihet.

Jag har tidigare ondgjort mig över hur kortsynta många svenskar är. Ena sekunden ondgör man sig över klimatförändringarna och dess konsekvenser och skriver på något upprop på Aftonbladet, nästa sekund bokar man sistaminutenflyg till Thailand efter att ha läst en annons i samma tidning. Det är en dubbelmoral som kan komma att stå oss alla tämligen dyrt.

En liten tants inlägg är emellertid inte bara dystert hon tar också upp något annat som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen det långsamma resandet. I äldre tider var resandet något helt annat än vad det är idag. Eftersom de teknologiska landvinningarna inte medgav de sinnessjukt snabba transporter som vi ser som självklara idag upplevdes också resandet i det förflutna som något helt annat än vad våra dagars resenärer upplever.

Förr betraktades själva resandet som en viktig del av upplevelsen, inte som blott en transport från punkt A till punkt B som skall klaras av så snabbt och intrycksfritt som möjligt. Farkosterna inrättades också efter den synen. Se bara på de gamla Atlantångarnas storartade inetrierör, eller deras luftburna motsvarigheter de mäktiga zeppelinarna! Se på orientexpressens fantastiska tågvagnar! På den tiden hade man speciella reskläder som delvis var praktiska men också spelade en viktig roll i upprätthållandet av resandets mystik. Sådana reskläder från 1890-talet  kunde man beskåda på utställningen Gentlemannen – om män och mode på Hallwylska palatset fram till alldeles nyligen.

Ett antal trender i tiden pekar mot att det långsamma resandet är på väg tillbaka. Sådana trender är till exempel att fotvandrandet vinner fler anhängare (och då syftar jag inte på det numera urvattnade konceptet ”backpacking” vars innebörd numera tycks vara att medelklassungdomar efter studentexamen reser till thailand för att röka gräs och käka svamp tillsammans med andra svenska nittonåringar på backpackerhistels i sydostasien), att cykelsemestern verkar komma tillbaka som ett seriöst alternativ samt att kryssandet som semesterform vinner anhängare i fler ålderskategorier än seniorerna. Till exempel har medelhavets flotta av lyxkryssare växt påtagligt de senaste åren. I Packat och klart senast reste reportern med en sådan lyxkryssare och sjöng dess lov. Det skulle förvisso även jag ha gjort om jag fick åka gratis. 

Hursomhelst så tycks det uppenbart att alltfler människor tröttnar på 1900-talets torftiga sätt att betrakta resande som blott och bort transport. Res mer, flyg mindre!

Ett vanligt grepp hos dem som försvarar människans fortsatta och hämningslösa exploatering av planeten går ut på att beskriva oss som motsätter oss detta som ”domedagsprofeter” och ”miljöapokalyptiker”. Vi tillskrivs uppfattningen att jorden står inför sin snara undergång och utifrån detta miskrediterar de sedan vår argumentation och i förlängningen hela vårt synsätt.

Visst kan jag hålla med om att klimatvarningarna ibland har fått karaktären av undergångsprofetior, i alla fall när de presenterats i media. Att klimatförändringarna kommer att leda till stora och förödande konsekvenser stor utom allt tvivel. Hur förödande är, som alltid när det handlar om att se in i framtiden, svårt att säga.

Det besynnerliga med klimatmotståndarnas argumentation är emellertid att: å ena sidan är de miljömedvetna otrovärdiga därför att de är domedagsprofeter, å andra sidan så är det först om man lyckas bevisa att jorden verkligen kommer att gå under som det är någon mening att agera.

Man får höra att ”effekterna av koldioxidutsläppen kommer nog bara att bli hälften så stora som många hävdar”. I min värld är det en fullgod anledning att agera och det med kraft. Vi måste inte invänta fullständiga bevis för det allra värsta tänkbara scenariot innan vi skrider till handling. De redan vetenskapligt belagda sanningarna räcker gott och väl.

För vidare läsning rekommenderar jag United Nations Environment Program som tar klimatförändringarna på stort allvar. Å andra sidan kanske också FN är en del i den stora världskonspirationen av domedagsprofeter och okritiska jasägare?

Det är tydligen någonting oerhört provokativt i att värna om miljön i dagens samhälle. Det kan man i och för sig förstå eftersom vi i vårt land odlar ett rättighetstänkande som går ut på att inget skall fattas oss, kosta vad det kosta vill. 

Likgiltiga flyger vi på nöjesresor tvärs över jordklotet (”man måste ju få unna sig”), eller rentav skaffar sommarstuga i Sydostasien (”Thailand är hetast just nu” slår Aftonbladet fast – stick i stäv med sin klimatkampanj).

Det kortsiktiga tänkande härskar inom de flesta områden och trots att den nya regeringen utfäst sig att finna nya energilösningar har vi inte sett mycket därav i praktisk handling. 

När jag nyligen publicerade ett inlägg om klimatmotståndarnas (jag kallar dem så i brist på bättre term) argumentation var det flera stycken som uppenbarligen blev mycket provocerade. Som sig bör när känslostyrda människor argumenterar dök snart de sedvanliga ropen om ”diktatur” och jämförelsen med jasägarna under Hitlertiden i Tyskland. Av någon anledning tycks alltid människor som saknar argument, i vilken fråga det än gäller och på vilken sida de själva än står, vilja jämföra sina motståndare med nazisterna. Är inte det en smula barockt?

Det allra mest komiska i klimatmotståndarnas emotionella argumentation är ändå när de hävdar att miljörörelsen utgör en ”majoritet som okritiskt anslutit sig till en uppfattning”. Om så vore fallet, om en majoritet omfattade åsikten att vi måste göra något åt klimatförändringarna, okritiskt eller ej – borde inte detta ha tagit sig uttryck i en radikalare miljöpolitik?

Att vara miljömedveten idag, är liksom de senaste decennierna, att vara en ropande röst i öknen. Inte för att det inte pratas om klimathotet utan för att det bara pratas. Vi har kunskapen, om såväl hotbilden som de tänkbara åtgärderna. Ändå går allt så förbannat långsamt. Fråga bara den forskarmajoritet som varnat och varnat och varnar och varnar men vars ord står sig slätt mot varje enskilt exempel som skulle kunna tyda på ett undantag. Kanske är det att konsensus råder inom forskarvärlden som klimatmotståndarna uppfattar som så obehagligt? Det vore i så fall ganska paradoxalt eftersom de i nästa andetag ropar efter fler naturvetenskapliga belägg.

Den jasägande majoritet som klimatmotståndarna är så oroliga för utgörs i själva verket av dem själva. Visst har det sänts dokumentärfilmer på SVT, visst har Al Gore orerat på biodukarna, visst har Aftonbladet haft sina upprop och visst har den nya regeringen gjort några halvhjärtade utspel. Men Reinfeldts klimatdiskussioner med Tony Blair känns mest som spel för gallerierna så länge det hela inte omsätts i konkreta åtgärder. Det är i praktisk handling man ser var människors verkliga övertygelse ligger.

Den borgerliga miljöpolitiken fortsätter att bedröva. En interpellationsdebatt den 23 januari visade att jordbruksminister Eskil Erlandson har bestämt sig för en politik som kommer att leda till fortsatt inköp av olagligt avverkad skog. Olaglig avverkning är en kraftigt bidragande orsak till jordens avskogning och storskalig förlust av den biologiska mångfalden. I debatten gjorde Erlandsson klart att regeringen i dagsläget inte tänker stödja ett EU-förbud mot import av sådant material. Detta samtidigt som EU-kommissionen utforskar olika möjligheter för framtida bekämpning av illegal skogsavverkning, inklusive juridiska förbud mot import och försäljning.

Idag försvinner världens skogar med en fruktansvärd hastighet. Med dem försvinner ovärderliga ekosystem, arter såväl som levnadsmiljöer som närmare en miljard människor är beroende av för sitt uppehälle. Hela 40 procent av skogen i de största virkesproducerande länderna avverkas olagligt enligt OECD. FN har räknat ut att totalt cirka 13 miljoner hektar skog avverkas illegalt varje år. Det är skog som helt enkelt stjäls från länderna där den avverkas och människorna som är beroende av den. Den olagliga avverkningen sker utan någon som helst hänsyn till natur och djur. Läs mer.

Läs Eskil Erlandssons anförande i interpellationsdebatten.

Det har varit mycket dystra tongångar om klimatproblematiken här i Slottet i saknadens dalar. Allt är emellertid inte bara mörker och förtvivlan, det finns ljuspunkter. I rapporten Energy [R]evolution: A sustainable World Energy Outlook som Greenpeace International presenterade I torsdags visas hur förnyelsebar energi tillsammans med en smart energianvändning kan leverera hälften av världens energibehov 2050.

I rapporten visas hur vi under de kommande 43 åren kan minska koldioxidutsläppen med nära 50 procent parallellt med att kärnkraften fasas ut. Med en övergång till förnyelsebar energi får världen en säker energiförsörjning samtidigt som den stabila globala ekonomiska utveckling bibehålls. Med i beräkningen är den snabba ekonomiska tillväxten i länder som Kina, Indien och Afrika. 

Slutsatsen är att förnyelsebar energi och energieffektiviseringar kommer att utgöra ryggraden i världsekonomin, i utvecklingsländer såväl som i industrialiserade länder. Förnyelsebar energi har potential att 2050 tillgodose nästan 70 procent av världens elbehov och 65 procent av all uppvärmning.

Läs rapporten här! (Obs! PDF-fil!)

Det har kommit till min kännedom att man tycker att jag är inkonsekvent som å ena sidan vurmar för kollektivtrafikens bevarande och utbyggnad, främst av miljöskäl, å den andra sidan ständigt kritiserar SJ och övriga aktörer på den numera avreglerade kollektivtrafikmarknaden.

De höga tågpriserna.

Själv ser jag inget motsägelsefullt i detta, snarare konsekvens. Det är ur ett miljöperspektiv oerhört illa att SJ för den prispolitik som de gör, vilken får människor att välja alla andra färdmedel hellre än tåget. SJ resonerar på samma kortsiktigt träskalliga vis som skivindustrin: ”Folk köper mindre och mindre – vi höjer priserna!”

Jag är övertygad om att så gott som alla de som trängs i de ergonomiskt missanpassade långfärdsbussarna som talrika går i skytteltrafik från Norrland ned till huvudstaden, mycket hellre skulle ha åkt tåg om det inte hade varit för den enorma prisskillnaden.

Jag tror också att många hade föredragit att lämna bilen hemma i större utsträckning om det inte varit så bisarrt att det ofta lönar sig att åka bil en sträcka istället för tåg, till och med om man är bara en person i bilen.

Jag är även förvissad om att många av dem som på grund av okunskap eller nonchalans ignorerar det faktum att flyget släpper ut tusentals gånger så mycket växthusgaser som tåget för en motsvarande sträcka, hade haft lättare att ta till sig denna argumentation om det inte varit så att det var lika dyrt eller rentav dyrare att ta tåget.

Bekvämligheten.

Men det är inte bara de ohemula priserna som gör att folk väljer bort tåget. SJ gör sitt bästa för att skrämma bort resenärerna med alla till buds stående medel. Ett exempel var införskaffandet av de fruktansvärda X40-tågen. Ni vet ”regionaltågen” som går inom Mälardalen men också från Gävle till Linköping och mellan Stockholm och Göteborg.

X40-tågen har inneburit en avsevärd försämring av bekvämligheten (trots att priserna höjts) för majoriteten av Sveriges tågpendlare (förutom dem vars arbetsplatser pyntar för X2000). De ständigt överfulla tågen saknar utrymme för bagage, reglerbara säten och drabbas ideligen av tekniska fel som leder till ytterligare minskad komfort och förseningar.

Jag tror också att rena dumheter som förekomsten av förstaklasskupéer på X40-tågen gör att resenärerna flyr SJ.

En miljökatastrof!

Jag tycker att det är dags för SJ att stanna upp och se över hela sin verksamhet. Vill de att folk ska åka tåg är det upp till dem att se till att tåget också är ett rimligt alternativ. Inte ett opålitligt och okomfortabelt fortskaffningsmedel med samma prisnivå som flyget.

En gång i världen var det självklart att tåget var bekvämare och pålitligare än både buss och bil för längre inrikesresor. Så är det inte längre. SJ, ni slår er för bröstet som ett miljövänligt resealternativ, i själva verket är ni en miljökatastrof som skrämmer bort resenärerna till andra fortskaffningsmedel!

Regeringen Reinfeldt hycklar i miljöfrågorna. Samtidigt som man säger sig aktivt stödja EU:s förslag om att medlemsländerna tillsammans skall minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 % till år 2020 så handlar man i rakt motsatt riktning.

Saken är den att EU-kommissionen upptäckt att utdelningen av utsläppsrätter till de respektive medlemsländerna varit för riklig, varför man vänt sig till regeringarna och upplyst om att de måste minska försäljningen av utsläppsrätter för att kunna åstadkomma det gemensamt uppsatta målet om utsläppsminskningen.

Detta vägrar emellertid regeringen Reinfeldt som har protesterat i ett brev till kommissionen. Den menar att utsläppsrätterna inte ska minskas.

- Det är en märklig logik av en regering som aktivare vill använda EU för ett offensivt miljöarbete, säger Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen.

- Handeln med utsläppsrätter är det viktigaste styrmedlet som EU har i sin hand. När EU-kommissionen tar sitt uppdrag på allvar får de kritik av ett land som säger sig vara ett föregångsland på klimatområdet.

Sveriges Radio Ekots reportage.

Den finska staten agerar just nu i strid med sina egna tidigare fattade beslut och dessutom EU:s gemensamma målsättning när de avverkar över 500 år gammal urskogskog, nyckelbiotop för en rad känsliga arter. Skogsområdet i finska Lappland, som är det största orörda gammelskogsområdet som finns kvar i Finland, anses dessutom enligt finsk tradition rymma jultomtens hem och verkstad.

Den finska miljörörelsen genomför aktioner för att förmå statsägda skogsbolaget Metsähallitus att upphöra med avverkningen, som dessutom strider mot EU:s strävanden att bevara känsliga naturtyper som hotas av förstörelse.

Jag hoppas för övrigt att ni alla hjälper till att bevara den svenska gammelskogen genom att dagligen besöka hemsidan Ett klick för skogen. Det är en investering som inte kostar er något.

Aftonbladet rapporterar att för första gången i modern tid lyckats utrota en större däggdjursart. Det rör sig om den kinesiska baijidelfinen som har levt i Yangtzefloden i 25 miljoner år. Ett forskarlag sökte i sex veckor efter överlevande individer innan man slutligen tvingades förklara arten utrotad. Orsakerna till det totala utplånandet uppges vara olagligt fiske, kollision med båtar och förstörelse av delfinens naturliga miljö. 

Är inte civilisationens framåtskridande fantastiskt?

Samma tidning meddelar att den svenska kvoten av sill och skarpsill redan är uppfiskad i Östersjön. Jag hoppas att detta inte kommer att leda till att folk köper mer av andra utsatta arter som torsk och lax. Tänk innan ni handlar – utplånade fiskpopulationer kan inte återplanteras!

För övrigt kan sillen från Hambergs fisk här i Uppsala varmt rekommenderas, om det finns någon kvar vill säga.

Greenpeace publicerade i förra veckan en rapport om den nordiska energifrågan. Bakom rapporten – Ett nordiskt energiscenario – ligger den kända danska energiforskaren Klaus Illum som under fem år jobbat med den på uppdrag av Greenpeace.

Med hjälp av ett avancerat dataprogram som simulerar energisystemet i Norden har Illum räknat fram att Nordens koldioxidutsläpp kan minska med 67 procent till 2030 jämfört med 1990. Detta dessutom utan att vi behöver uppfinna någon ny teknik, utan att vi behöver bygga ut vattenkraften eller importera mer utländsk kol, gas och kärnkraftsel (vi kan tvärtom minska dagens import). Dessutom, som pricken över i - utan att det kostar mer än att fortsätta som idag med kärnkraft och fossila bränslen. 

Lösningen är att effektivisera energianvändningen. Stora mängder energi kan sparas om vi går över från att värma upp våra bostäder med el till att istället värma upp dem med hjälp av fjärrvärme och värmepumpar samtidigt som vi isolerar dem bättre.

Rapporten visar också att det finns mycket att vinna på att betrakta Norden som en enda energimarknad. Till exempel kan vi använda överflödig norsk vattenkraft (som blir överflödig när vi effektiviserat energianvändningen) till att avveckla danska kolkraftverk.

Det fantastiska är just att denna stora minskning av utsläppen kan göras utan att vi vare sig behöver bygga ut kärnkraften eller vattenkraften och inte nog med det: det kommer inte att bli dyrare än vad det skulle vara för oss att bara fortsätta på den redan inslagna vägen.

Borde inte detta vara en signal stark nog att väcka även de dessvärre inflytelserika grupper i samhället som likt strutsen valt att stoppa sina huvuden i sanden och förneka konsekvenserna av mänsklighetens miljöpåverkan.

Rapporten talar ett språk som till och med de mest likgiltiga i frågan om jordens och mänsklighetens fortlevnad borde förstå: lönsamhetens! Det är in ett långsiktigt perspektiv mer ekonomiskt lönsamt att byta till energisparande åtgärder och förnybara bränslen.

Så har jag sett de två första avsnitten i Sveriges televisions dokumentärproduktion Planeten. Planeten är en del i det massiva uppsving för klimatfrågan som jag redan har skrivit en hel del om. Det rör sig om sanningar som inte kan sägas för många gånger – åtminstone inte innan de övervunnit den skeptikernas opinion som upprätthåller det slit- och slängbaserade konsumtionssamhälle vars verkningar dagligen och stundligen förvärrar planetens ohälsa.

Särskilt obehagliga att konfronteras med var utsikterna av att Kina, som idag är världens snabbast växande ekonomi, inom kort kommer att kunna tillägna sig en västerländsk levnadsstandard – och vad detta skulle innebära i ett miljöperspektiv om också kineserna ska göra om alla de ur ett ekologiskt/klimatologiskt perspektiv förödande misstag som vi i västerlandet gjort under snart ett århundrade.

Jag har således inte något att invända mot vad som sägs i de första avsnitten i serien. Jag tänkte dock dröja något lite vid hur man säger det.

Det tycks gå en trend inom dokumentärfilmsvärlden, och inte minst inom den miljöorienterade dokumentärfilmen, att man uppläggsmässigt närmar sig musikvideons hetsiga koncept. Det ska vara ett högt tempo med snabba klipp stup i ett och tvära kast mellan vitt skilda angreppspunkter på ämnet.

Just dessa tvära kast och snabba klipp upplevde jag som en svaghet i det första avsnittet av planeten. Särskilt de snabba bytena från ett tema till ett annat utan någon som helst förklarande övergång. Jag misstänker att tanken är att man skall gripas av en känsla av att allting hänger ihop, utan att filmmakarna ska behöva förklara det närmare. Jag är övertygad om att filmen skulle ha vunnit på om man var tydligare med varför man hoppade från ett ämne till ett annat.

Ett så mossigt och gammalmodigt grepp som en berättarröst skulle ha kunnat hjälpa upp filmen vad tydligheten anbelangar – men då finns naturligtvis risken att den hippa rockvideokänslan går förlorad.

Jag tror också att filmen i sin helhet skulle ha vunnit på ett något lägre temp. Inte så att jag menar att man nödvändigtvis borde ha minskat mängden information som klämts in på de 52 minuterna, utan snarare att man genom en lägre klippfrekvens kunnat skapa illusionen om ett lägre tempo och en tydligare kontinuitet.

Mitt helhetsomdöme om det första avsnittet av Planeten blir emellertid klart godkänt, ett betyg som emellertid hjälps upp av frågans egen dignitet och relevans.

Igår inleddes Förenta Nationernas Klimatkonferens i Nairobi, Kenya. FN:s generalsekreterare Kofi Annan gick tydligt ut med sin och FN:s ståndpunkt i klimatfrågan och manade världens ledare att handla och det snabbt, meddelar Aftonbladet. 

Några utdrag ur talet:

Klimatförändringen är inte bara, som många tror, en sak som berör miljön.
Det är ett hot som omfattar allting.
Ett hot mot hälsan, eftersom en varmare värld också är en värld där infektionssjukdomar som malaria och gula febern kommer att spridas mer och snabbare.
Det hotar livsmedelsförsörjningen, eftersom högre temperaturer och längre torrperioder ödelägger jordbruksområden och gör det omöjligt att odla.

Klimatförändringen är också ett hot mot freden och säkerheten.
Om mönstret för regnperioderna förändras så ökar kampen om världens resurser. Detta kan öka spänningar och folkförflyttningar som kan bli farliga, speciellt i instabila länder eller regioner.

Detta är inte sicence fiction. Detta är rimliga scenarion som bygger på tydliga och vetenskapliga rön.

Ett fåtal envisa skeptiker fortsätter att förneka att den globala uppvärmningen äger rum och försöker så tvivel.

De ska tas för vad de är: i otakt och utan argument.

Så, sluta förneka. Låt ingen säga att vi inte har råd att handla. Det är alltmer tydligt att det kommer att kosta oerhört mycket mindre att skära ner på utsläppen nu än att ta konsekvenserna senare.

Och låt det vara slut med pratet om att vi ska vänta tills vi vet mer.

Vi vet redan att en ekonomi som bygger på stora utsläpp är ett experiment bortom kontroll med världsklimatet.

I verkligheten så är vetenskapen inte bara alltmer överens utan också allt mer oroande.

Många vetenskapsmän kända för sin försiktiga inställning säger nu att den globala uppmärmingen håller på att närma sig den punkt när det inte längre finns någon återvändo.

Eftersom miljöorganisationerna misskrediteras av den såkallade ”skeptiska” lobbyn borde väl åtminstone Förenta nationerna, en organisation som den överväldigande majoriteten av världens nationer och folk sluter upp bakom, vara en trovärdigare informatör? 

Ni som kallar er skeptiker och hävdar att klimatfrågan är en bluff, eller försöker göra den till en fråga om höger och vänster, lyssna åtminstone på Annan – om ingen annan.

Talet i sin helhet kan läsas här.

Den senaste tiden har den viktiga klimatfrågan hamnat alltmer i fokus hos alltfler människor. Framförallt eftersom den åtnjutit mer medialt utrymme än den någonsin fått sedan dess orsaker och konsekvenser blev fullt ut kända någon gång på sjuttiotalet. Mycket av detta ökade fokus har kommit i kölvattnen på An inconvenient truth, filmen om Al Gores kamp för klimatfrågornas uppmärksammande.

Klimatfrågan har alltså gått från att vara något obskyrt och abstrakt endast uppmärksammat av hemtovade tomtar med hög töntfaktor till att bli något höggradigt trendigt.

Att något är höggradigt trendigt märker man på att Aftonbladet kampanjar för det. Under en tid nu har bröstcancer åtnjutit denna trendstatus men nu har som sagt klimatfrågan intagit dess plats.

Jag är ambivalent inför Aftonbladets kampanjande. Å ena sidan tycker jag att det är jättebra att en så här viktig fråga äntligen får det mediala utrymme som den förtjänar och att det är en så pass inflytelserik jättetidning som Aftonbladet som gör det. 

Å andra sidan känns Aftonbladets klimatkampanj bara som en i raden av alla ”goda” frågor som tidningen kampanjat för när vindarna blåst i riktning mot en speciell fråga. Nyligen var det bröstcancer, men vi har också sett tsunamioffren eller hemlösa hundar som föremål för Aftonbladets kampanjande.

Jag vill på intet sätt förringa de enskilda frågorna, men jag är rädd att detta trendkänsliga kampanjande som sker några veckor i taget riskerar att göra klimatfrågan till något tillfälligt och temporärt – till ett i raden av alla ”upprop” som läsarna kan skriva under för att lätta sina samveten. 

Klimatfrågon är inte (inte cancern heller för den delen). Något som kan hanteras så lättvindigt. Det räcker inte med ett upprop, en insamling eller en tillfällig kampanj för att lätta några tusen själars samvete, Klimatfrågan handlar om snabba och drastiska förändringar i vår dagliga livsstil världen över – främst i västvärlden.

Jag hoppas att Aftonbladets kampanj inte är bara ännu en i raden av tillfälliga satsningar för att visa hur god nämnda tidning är utan att den är ett led i en långsiktig linje för att förändra vår syn och vårt tänkande i den fråga som kan vara den viktigaste vi har ställts inför hittills.

Överraska oss Aftonbladet och fortsätt att driva en stenhård och kompromisslös linje i klimatfrågan! Den är värd det.

En stor eloge också till alla som deltagit i manifestationerna runt om i världen i helgen.