Slottet i saknadens dalar

PILGRIMSFÄRD
På förekommen anledning.

En dag i sommarvärmen
jag kavlade upp ärmen

och tog en promenad ut till en plats rätt nära här.
För i Gamla Uppsala
där blåser vindar svala
från flydda forna tider som nu icke längre är.
Varmaste dan på året
jag gick längs elljusspåret,
där joggande studenter visar på att nu är nu.
Adidasbyxor fladdrar,
studentskorna de pladdrar
om restpoäng och tentor och om sprit och kuttrasju.

Där över upplandsslätten
syns Uppsalasiluetten
med kyrkans höga tinnar och med slottets runda torn;
den gamla vasaborgen
som blickar över torgen
och gatorna uti vår stad så anrik och så forn.
I väst ett pärlband bilar
på motorvägen ilar
in emot stadens stress och hets, buller, larm och brus.
Men bilarna som fara
därborta låter bara
på det här avståndet såsom gräsets milda sus

och som trädens löv i vinden,
som smeker över kinden
en pilgrim på sin pilgrimsfärd i förfädernas hägn.
Gräsmattorna är gula,
förtorkade och fula,
nu efter flera långa veckor som gått utan regn.
Jag tänker på allt slitet
som lades ner för litet
avkastning förr i världen när bondens lott var hård.
Gudars och vädrets makter
styrde i dessa trakter
som också låg i skuggan utav sveakungens gård.

Där satt han och regerade
och oxarna roterade
på spett över en öppen eld uti hans stora hall
och kungsmjödet fick flöda
som blodströmmarna röda
rann ifrån offrens strupar i midvinteren så kall.
Från Roslagen och Birka,
från Sigtuna och cirka
tvåhundra andra ställen kommo resande till blot.
Till Frej och Tor och Oden
man upptämde sina oden,
vart nionde år och offrade sin kvot.

Ja, här låg ett hednatempel,
ett lysande exempel
på forntidsfolkets prakt och deras vilda hednatro.
Nu finns här bara gravar,
turisterna som travar
omkring med sina kameror ger inte platsen ro.
Turistgrupper passerar
mig här där jag spatserar
och väcker mig brutalt upp ur mitt dagdrömmeri.
Men på Tunåsen går fåren
som i de forna åren
och betar sakta gräset i tidlös melankoli.

- Lars Anders Johansson

RYTTARINNAN

När Ryttarinnan rider

mår hon som allra bäst,

lätt som de små sylfider

svävar hon fram till häst

emellan gröna hagar

där kor och hästar går,

med vindarna som jagar

varann i hennes hår.

När Ryttarinnan rider

förändras hennes kropp:

rak som ett järnspett skrider

hon så snart hon sitter opp.

Så stolt och rak i sadeln

på hästen, hennes vän,

som fordom krigaradeln

red ut till drabbningen.

När Ryttarinnan rider

där vilda blommor står

en fläkt från flydda tider

drar genom hennes hår.

Hon blir till en prinsessa

av outgrundlig ätt

med nyfunnen grandezza

och vederbörligt sätt.

När Ryttarinnan rider

på hästen mår hon bra

och inga våndor svider

i själen en sån dag.

Långt borta är fabriken

där hon sin utkomst får.

Nu rider hon till riken

blott Ryttarinnan når.

När Ryttarinnan vilar

sitt huvud mot min arm

och iskallt höstregn strilar

mot fönsterrutans karm

då flyktar hennes tankar

i drömmen från vår säng

till hästarna som vankar

på en blommig sommaräng.

När Ryttarinnan drömmer,

en natt då åskan går,

så händer det hon glömmer

det oväder som rår

för solens varma strålar

som silas mellan blad

på hennes ystra fålar

bland trädens kolonnad.

När Ryttarinnan vaknar

en vintermorgon kall

är det då mig hon saknar?

Nej, hästen i sitt stall!

Hon hastar ut till henne

som tuggar halm och hö

och kvarlämnad blir denne

trubadur förutan mö.

När Ryttarinnan sadlar

sin häst, så soligt blond

så är det som de adlar

varann i samförstånd.

Där nyss en sängvarm kvinna

försvann i stallet in

syns nu en ryttarinna

med rosor på sitt skinn.

Lars Anders Johansson

SOMMARFROSSA
Efter en trubadurretreat i skärgården.

Nu är det sommar och varmt men jag fryser
där jag sitter ensam i mitten av hopen,
som pratar och skrattar och umgås och hatar
varandra men låtsas som människor gör.

Jag hatar myggor som älskar att suga
mitt sjudande blod ur min stillsamma kropp,
och jag hatar värmen men kylan om vintern
är sju resor värre så jag härdar ut.

Och jag hatar solen som bländar och bränner
och jag hatar frossan när solen gått ner,
men jag älskar flickan som kryper intill mig
när hennes pojkvän är bortrest från stan.

Jag hatar folket som tagit semester
som alla andra så stället är fullt,
och jag hatar dem som har makt att bestämma
att brödfödan fordrar ett kneg och en lön.

Nu är det sommar och alla är fria
och de som har pengar kan göra nåt kul,
men jag sitter här utan pengar till strängar
och hoppas på a-kassa lagom till jul.

Lars Anders Johansson

Ode till Balthasar

Vi älskar dig ändå.

Hell dig broder Balthasar!
En vän i alla lägen!
Den gamla sortens karlakarl,
som rak i ryggen stolt och stark
ej viker ifrån vunnen mark.
Dock något våldsbenägen,
men mot de sina underbar,
en riktig vän, som ger och tar,
så skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Jag minns när vi var sexton år
och slogs mot kickersgängen
det var den tid du hade hår
och jag hade min mohikan.
Vi levde rövare på stan
och jagades av bengen.
Det var vår ungdoms glada vår
men tänk hur fort som åren går
ja, skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Ben Shermanskjortan, rutig röd
och kängorna är blanka.
Du sliter för ditt levebröd,
arbetar och betalar skatt
och om du roar dig nån natt
ska inte någon klanka
ner, som går på understöd
och aldrig lider någon nöd!
Nej, skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Din Harrington är utan fläck
och kängornas glans chockar
- ja, varje dammkorn putsas väck.
Två millimeter är ditt hår,
exakt, men jag minns som igår
de långa blonda lockar
du bar och tyckte du var fräck
ja, du var alla brudars skräck
men skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Jag minns de skador som du fick,
din tid på lasarettet.
Du snodde sjukhussprit, sa ”drick!”
Där hade vi en hemlig fest
tills jag, som var din hedersgäst
blev alldeles från vettet
och vi upptäcktes i ett kick.
Jag slängdes ut i sorgligt skick,
men skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Nu är vi äldre båda två,
vi gamla vapenbröder.
Du drack för mycket redan då
och jag var inte bättre jag.
Jag har dock bättrat mig idag
men du min vän, förblöder.
Det gör mig ont att se dig så,
men du vill inte höra på
så skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

DAGSLÄNDAN
Hon som kom och försvann.

Jag glittrar glatt i solen jag,

en slända som jag är.
Jag lever blott en enda dag,
så ta mig som jag är.
Snart stannar mina vingars slag,
men än så är jag här.
Och tar du ej din chans med mig
så kommer du att ångra dig,
ja, att du inte lekte
med sländan solen smekte.