Ombytta roller.

TIGERTANKAR

Jag tar tre, fyra steg innan jag vänder.
Aristokrat var jag i min natur.
Av stål de muskler under pälsens ränder
som med ett enda lätt fällt en tjur.
En mängd sylvassa klor, dödliga tänder.
En härskare förnedrad i en bur.
I återstoden utav mina dagar
så råder inte längre djungelns lagar.

På andra sidan gallret står en apa
och glor på mig medan den äter glass.
Hur underbart det vore att få kapa
den apans huvud med min ena tass!
Nu får den ostörd stå och glo och lapa
sin glass i eftermiddagssolens gass.
Ja, om vi mötts i djungeln var det annat!
Jag hatar den här buren så förbannat!

Ni anar inte hur mycket jag hatar
att gå här och att aldrig va i fred!
Jag hatar skötarna och de som matar,
ni anar inte hur jag låg och led.
Jag svälter ju ihjäl ifall jag ratar,
det redan döda kött jag matas med.
En jägare ska själv jaga sin föda,
för mina klor ska bytesdjuren blöda.

Förr gick jag i den soliga Bengalen
där regnskogen omkring mig växte tät
och trädkronor var taket i tronsalen
där ingen trotsade mitt majestät.
Men så kom nationalparkspersonalen
och fångade mig nesligt i ett nät.
Så fick jag fara under skam och nesa.
Upp till den kalla norden gick min resa.

Nu får jag gå här bakom detta galler,
beskådas och begapas i min bur.
Varenda kväll när skymningsmörkret faller
så drömmer jag att jag bryter mig ur
- och sen på morgonen när jag anfaller
de nakna aporna, en blodröd skur
ska skölja ifrån uppsprättade magar
då jägaren blir åter den som jagar.

Men detta galler kan jag inte bryta,
nej inte ens jag är tillräckligt stark!
Ibland så roar jag mig med att ryta
så att det skallar över denna park.
För en sekund så får vi roller byta:
då darrar aporna för sin monark!
Men oftast går jag endast tyst och vankar,
begrundar mina dystra tigertankar.

Jag tar tre, fyra steg innan jag vänder.
En förstfödd son till vår drottning Natur.
Av stål de muskler under pälsens ränder
som med ett enda slag lätt fällt en tjur.
En mängd sylvassa klor, dödliga tänder.
En härskare förnedrad i en bur.
I återstoden utav mina dagar
så råder inte längre djungelns lagar.

Lars Anders johansson

En midsommarnattsdröm.

ROSOR OCH TÖRNEN

Utanför fönstret till sovrummet hänger
det rosor - som gåvor från Gud.
Det är mot himlen som rosorna klänger.
En strävan, en kamp, utan ljud.
Och nog gör det ont sen när törnena tränger
sig genom en liljevit hud.

För flickan som ligger där vaken på sängen
har sträckt ut en skälvande hand
mot fönstret och rosornas doftande klängen
som satt hennes sinnen i brand.
En speleman sjunger en visa på ängen
om rosor som plockas ibland

En fjäril är vackrast på håll när den blänker
i solen med regnbågens glans.
En flicka är vackrast när hon inte tänker
på annat än sommar och dans.
En pojke är vackrast när kärestan dränker
de rusiga ögon i hans.

Sjung om sylvassa törnen som rispar och sårar
den hand som vill gripa dem fatt.
Rosor är längtan för skalder och dårar
och älskande som anar att
gryningens dagg på dess kronblad är tårar
från älvor i sommarens natt.

En njutning är ljuvast när den är förbjuden
och älskogens äpple är rött
som rosorna som rispade sammetshuden
när hednisk eld brann i dess kött.
En spelman kan ersätta den ende Guden
tills midsommarnatten har dött.
 
- Lars Anders Johansson

Den rike ynglingen.

GULDGOSSENS VISA

Jag lever mitt liv, jag förvaltar mitt pund,
jag ser om mitt hus i varendaste stund.
Man är sig själv närmast, det är visst och sant,
och se hur jag klarar av livet galant:
Jag investerar, placerar och spar,
förmerar mitt pund, gläds åt vad jag har!
Jag har försäkringar som täcker allt
jag råkar ut för och det tusenfalt.

Jag har det bra, men det var inte lätt!
Visst har jag slitit i anletets svett:
Jag har riskerat ett stort kapital.
Min ångest var äkta om än kameral.
Jag tänkte den tiden jag hade det kärvt
med fasa på de miljoner jag ärvt.
Konjunkturerna svängde och nu är allt bra,
lyckan ler mot en guldgosse som jag!

Gud hjälper alla dem som hjälper sig
själva och ger dem en guldkantad stig.
Världen är öppen och löftesrik för
den som är funtad till entreprenör.
Sådan är jag och sån var min far,
jag tackar honom för allt som jag har.
Han lärde mig hur man förvaltar sitt pund.
Han gav mig en stadig finansiell grund.

Till dig som lever i smuts och misär
och går och gnäller om hur sakerna är,
dig ska jag säga hur det ligger till:
Man kan vad som helst om man bara vill!
När du en dröm så uppfylls den snart
om du kavlar upp ärmarna och sätter fart!
Jag föddes som son till en mångmiljonär,
se på mig nu: nu är jag miljardär!

Lars Anders Johanssson

Vaggvisa.

BLACK BEAUTY

Hon har tvåhundra hästar, min skönhet så blank
som jag nyligen köpt och för rediga pengar.
Tänk att jag som för blott något år sen var pank
nu tar ut såna dyrbara svängar!

Nedsjunken i sätet, så skinnklätt och skönt,
lutad tillbaka jag fingrar på ratten.
Panelerna blinkar mot mig rött och grönt
när jag sporrar min hingst genom natten.

Invid mig står granar i strängt majestät
och vägen är tömd ifrån bilar
där den ringlar fram genom barrskogen tät
där blott jag och Black Beauty nu ilar.

Jag vyssas till ro av cylindrarnas sus
och av AC:ns smått sövande sånger
som knappt förmår dränka den granskogens brus
här längs vägen jag kört många gånger.

Bredvid mig passerar nu tallar revy
- dessa resar så lika till formen.
I kronorna rasar en rasslande by
som bebådar den nalkande stormen.

Där ute hörs vinden, här inne är lugnt
och jag sjunker helt sakta mot ratten.
Som spädbarnet somnar, helt hjälplöst och tungt
styr jag lugnt mot den eviga natten.

Lars Anders Johansson

Sorgligt slutade den sagan.

TRÄSKMARKEN

I en träskmark vandrar barden;

farlig stig, blott dårar tar den.

Mörka tuvor, svarta vatten,

sumpgas, irrbloss uti natten

villar barden på hans stig;

Skuttar, hoppar, snabb och vig

från en tuva till en tuva.

Ugglors skepnader som ruva

han i mörka mossen anar

när han sig i mörkret banar,

mellan tuvorna som svikta

för hans kroppstyngd när han sikta

sina steg med vaksam möda

mellan gyttjepölar röda.

Om han trampar snett i valsen

smutsig gyttja upp till halsen

får vår bard, hans klagorop

hörs av ingen, varje grop

av gyttja synes bottenlös.

Varje grästuva är lös

där han över mossen flykta.

Mister barden blott sin lykta

hittar han nog aldrig vägen

och hans vandring blir en sägen

som man skrämmer barnen med:

"Gå ni ej till mossen ned

där finns gyttjegropar som

inte har nå'n botten. Om,

trots att jag er det förbjuder

ni går dit så hör, där ljuder

vilsne bardens ve och klagan.

Sorgligt slutade den sagan."

Lars Anders Johansson

Exil

Themistokles

När jag var liten fanns det alltid dom
som satte sig till doms över oss andra,
och det var alltid samma killar som
gentemot vuxenvärlden skyddade varandra.
Ja de var kungarna på våran gård
som tryckte ned dem som var små och svaga
och även om jag kanske inte själv ska klaga

var stämningen ibland oss andra också hård. 

Ibland så händer det sig att jag får
en anledning att resa dit, tillbaka
till staden som sett mina ungdomsår
och all den beska brygd som jag fått smaka.
Till staden där varenda liten sten
i varje husfasad har sin historia
där vann jag mina sporrar och min gloria
och mina bockfötter, mitt rykte som obscen. 

Ja det var där jag lärde mig att slåss
- jag lärde givetvis den hårda vägen -
i början gick det inte bra förstås
och blotta minnena kan göra mig förlägen.
Men också pojkar växer och blir män,
så även jag - jag lärde mig med tiden.
Till slut så gick jag segrande ur striden
och som en segrare kom jag tillbaks igen. 

Ja som en segrare, fast dömd till ostracism
men jag får tillstå att jag är belåten
om jag och staden fordom haft nån schism
så tycker jag att staden är förlåten.
Som för Themistokles i långt förgångna år,
för att bli vis så bör man vidga sina vyer
och höja blicken över blåtiror och spyer.
För mig fanns inte att gå kvar i samma spår. 

Nu går jag här bland barndomsstadens hus
som stumma står, likgiltiga och slutna
kring asfalt, smuts och avgaser och grus
som omger spökena från mitt förflutna.
Där på en parkbänk under träden sitter han
som för oss små en gång var fränast bland de fräna
nu håller han en kvarting mellan knäna:
slutgiltigt störtad är han - barndomens tyrann.


Lars Anders Johansson


Kärlekens devalvering.

ALLA HJÄRTANS DAG

Du säger att du saknar romantik,
men vad du menar är: saknar presenter.
Du vet jag skulle kliva över lik
för att besegra alla konkurrenter,
för att förhindra alla incidenter
som kunde drabba dig på något vis.
För dig skulle jag slita spö och ris
och utstå medicinska experimenter.
Jag skulle skapa himmelsljuv musik:
så hårt som aldrig förr jag skulle spänna lyrans strängar,
men en sak kan jag inte med: att köpa dig för pengar!

Lars Anders Johansson

Som en saga.

KRYDDMÅNGLAREN

Gulnad som svavel
av saffran var han
som en gång höjde ropet mot himlen,
där i kryddbodens mörker
- en fähund, en man
som förstått rätta värdet av silver.
Han bar sina bördor till koja och slott
men han stjälpte dem alla på slutet.
I gruvornas gångar
blev fähundens lott
att samla det utspillda krutet.

I djupast förtvivlan lakejerna såg
hur den sluge helt snabbt fick passera.
I sömn låg den fetmande drottningens måg
och den fähunden syns aldrig mera.

Över blå oceanerna seglar ett skepp
och tar kurs på en fallande stjärna.
Under segel av drömmar i järnhandskens grepp
lever luftslotten kvar i hans hjärna.

Gråblek och sjuk
steg han tärd från sin toft
och lät resa sitt tält uppå stranden.
Mellan snäckskal och krabbor
låg änglarnas stoft
som så vårdslöst fått falla från himlen.
Han samlade silvret i kannor och kar
men han glömde dem alla på stranden.
Så reste han hem,
och fast silvret blev kvar,
fick han med sig den skimrande sanden.


Lars Anders Johansson


By night II

I skenet från ett stearinljus
kan den mest motbjudande insekt
vara vacker
och medan du tvekar
hinner hon suga ditt blod
innan du dödar henne.

Lars Anders Johansson


I landet ingenstans.

ILLUSIONISTEN.
Sagan blev en sägen.

Jag levde länge i en värld så fylld av illusioner,
jag levde länge myten om min egen osårbarhet.
Jag var förvissad om att jag var en ibland miljoner,
att jag av Gudarna belönats, med odödlighet.
Jag stod upp mot de flesta
och jag vågade det mesta
och när jag inte vågade så drack jag mig så full.
Fast iförd lånta fjäderskrudar
hade jag flera hundra brudar.
Jag byggde myten om mig själv och levde för dess skull.

Jag blev till allt jag ville va
men risker fick man ta.
Jag tog det kallt och det gick bra,
tills jag en vacker dag
gled av vägen.

Plötsligt en dag så rycktes alla slöjor undan
och hela världen låg där framför mig naken och kall.
Det som de allra flesta lär sig undan för undan
lärde jag på en sekund i vad som blev mitt fall.
Som Miltons Satan föll jag
men livsgnistan behöll jag
och fast jag är en skugga av mitt förra stolta jag.
Fast jag inte kan spela
på luta eller fela
så är jag ännu här och trotsar döden än idag.

Jag miste allt jag en gång haft:
Mitt mod, min must, min mannakraft.
Nu är det kallt och all min saft
har runnit ut bland tyll och taft.
Min saga blev en sägen.

En illusionist
som förlorat sin magi.
En komisk artist
som förlorat sin espri.
En skald som har borttappat
sitt bläck och pergament.
En trubadur som tappat
sitt stränginstrument.
Jonglören utan bollar.
Kurtisören utan charm.
En trollkarl som inte trollar.
Boxaren förutan arm.
Boxaren förutan arm.

Lars Anders Johansson

By night...

SÅ DU HAR STIGIT UPP?
Sonett.

Så du har stigit upp? Är redan klädd?
Så du har tänkt att gå nu mitt i natten?
Glöm inte bort: på hatthyllan finns hatten.
Men, vännen, skadan är ju redan skedd! 

Hur skulle jag ha kunnat va beredd,
när du kom fram och drog mig i kravatten,
och sedan när du spydde i rabatten
så insåg inte jag, jag var förledd! 

Vad är det som har ändrats? Snälla svara!
För att du fått ett fånigt SMS?
Ifrån din pojkvän som du, underbara 

förtigit för mig liksom din adress.
Jag är väl blott en i den stora skara
som du förfört av fruktan för tristess.


- Lars Anders Johansson

Lycksalige lieman!

LILLA DÖDEN.
Snuskig sonett.

Nu rycker varje del utav din kropp,

men snart ska dina lemmar ligga stilla.

Jag ryste till när jag erfor det lilla

försynta kvidande du stämde opp.

Men än vet dina spasmer inget stopp,

du vrider dig, det ter sig riktigt illa,

men syner som den här kan lätt förvilla

och alltför snabbt är stridernas förlopp. 

Se där, du slappnar av, det var av nöden!

Du skälver till en sista gång och ler

och genom kroppen strömmar varma flöden. 

Du blickar bedjande mot mig om mer.

Ty har man en gång ljutit lilla döden

så vill man sannerligen ljuta fler!

- Lars Anders Johansson


Se människan!

LYCKSÖKARNA
Sonett.

Visst är det rätt ironiskt, eller hur?
Man säger ju att alla söker lycka:
Men om så vore fallet kan man tycka
att människan är ett rätt tragiskt djur. 

Se samhället, se hela vår kultur,
se templen till Guds ära vi sökt smycka!
Se tryggheten som är vår enda krycka!
Se rikedomen i sin gyllne bur! 

Vad fick vi ut av sekler utav strävan,
av gudarna vi reste, föll på knä
inför och bad om nåd av dem i bävan

 för några simpla beläten i trä.
Nej, lycka - det är mat och vin i krävan,
en famn att somna i och lite lä.


- Lars Anders Johansson

Sandens sång.

Jag är den blodbesudlade sanden på Colosseums cirkelformiga plan.
Mina miljontals sandkorn har förts hit från världens alla hörn:
Under tånaglarna på nubiska gladiatorer
vars förfäder härskade över Egyptens uråldriga öknar
långt innan hundra tusen slavar byggde faraonernas pyramider.
Långt innan Tuthankhamon inneslöts i sin klippgrav.
Mina tusentals sandkorn fördes hit samlade i pälsen på indiska tigrar
och burna i manen på savannens mäktiga lejon
- Afrikas härskare långt innan nubierna.
Tusentals sandkorn kom med de svarthåriga ibererna från väster,
från de blodtörstiga kelternas legendomsusade vidder i norr
och från Germanicas ruvande skogar
där karlar med håriga ansikten stryker kring uråldriga trädstammar
bidande kejsardömets undergång.

Mina sandkorn fördes hit av Caesars legionärer,
i vecken på deras mantlar och sömmarna på deras sandaler,
sedan de återvänt från det galliska fälttåget
och belägringen av Alesia.
Några av kornen bars rentav hit fastklibbade i Vercingetorix mustascher
varifrån de fladdrade när han drog sin sista suck under Gaius Julius triumf.
Sandkorn fördes hit från Octavianus segerrika fälttåg
och lägrade sig över arenan,
sedan han antagit namnet Augustus
och låtit uppföra detta monument över livets
föränglighet.
Några av mina sandkorn är ännu svarta
sedan en Horatius eller en Ovidius använt dem till att torka bläcket
på de papyrusrullar som rymde deras oden eller metamorfoser;
torka bläcket,
såsom de nu används till att suga upp blodet från de olyckliga själar
som offrar sina liv för några timmars förströelser.

Samtliga av dessa sandkorn är äldre än dessa multnande storheter.
De är äldre än de makedonier och greker som förde dem västerut från Babyloniens öknar
sedan Alexander besegrat Dareius.
De är äldre än Egyptens pyramider och de svarta indiernas vittrande ruinstäder.
De är äldre än självaste Babylon och Ninive
där Assurbanipal firade sina lysande skönhetsfester.
Äldre än självaste Ur och Uruk.
Vart och ett av dessa sandkorn har genom årmiljonerna nötts ner
- vart och ett av dessa sandkorn var vid tidernas gryning ett stenblock av gigantiska proportioner:
Ett stenblock värdigt att infogas i Olympens murar.
Nu virvlar vi blott som damm kring de råbarkade slagskämparnas sandaler
far upp som rök kring deras spasmodiskt ryckande lemmar sedan banesåret tillfogats dem.
Suger upp deras blod
och klibbar fast vid deras utspillda tarmar, senor och hinnor
för att sedan följa dem
på vägen till avskrädeshögen.
Jag är den blodbesudlade sanden på Colosseums cirkelformiga plan.

Lars Anders Johansson


Som ett krokigt träd...


Som ett krokigt träd på en vindpinad kust
omsvärmat av svarta fåglar.
Står hon, böjd och blickande.
Krökt men reslig.
Mot de tusen stjärnors rullgardin

fladdrande från firmamentet.
Begrundande sina små synder,
blundandes för de stora
som krökte henne
alltmedan stigen kroknade.
Så slog hon rot
vid dikeskanten.
Invid vägen där fororna dundrade fram
fulla med matvaror till marknaden,
fyllda med fulla formän på väg hem i kvällningen
till hungrande hustrur och barn.
Så slog hon rot vid vägkanten
alltmedan den blånande oceanen alltjämt slungade sin dyningar
mot den långrunda strandens tångsvepta bankar.
Alltmedan fartygen fortfarande satte kurs mot främmande hamnar,
förliste eller plundrades av pirater.
Så slog hon rot
och hennes grenar bar lysande frukter.
Men frukterna tyngde ned hennes grenar
som förr hade strävat mot himmelen.
De kröktes medan stigen kröktes.
De kröktes och snart sänkte hon sina dignande grenar mot marken.
Hennes frukt lyste i solskenet.
Och snart kom de,
burna av vinden från havet.
Sotigt svarta.
Dystra fåglar.
Kringsvärmade henne.
Plundrade hennes rikedomar.
Tills hon stod där, naken
med kala grenar, ännu böjda mot marken.
Nedtyngda av de svarta fåglarnas stinna kroppar.


Lars Anders Johansson


This town aint big enough for the both of us...

DUELLEN

Det blixtrar i ögat,
det mörka och dolska.
Därute har snögat.
På håll hörs en polska

som spelas på krogen,
men här uti skogen
där grenarna darra

i kyliga vinden
som biter i kinden

hörs sulorna knarra.

Så stolta och raka
går de som har svurit
att ej gå tillbaka
förrän de har skurit
ett sår i rivalen
så djupt att i salen
på krogen när budet
om scenen förkunnas
skall luft som förtunnas
va det enda ljudet.

En oredig träta
som vinet gjort värre,
så lätt att förgäta
om inte en smärre
skymf levererats
och en provocerats
till blodtörst i kvällen.
En handske blev kastad,
förbittrad, förhastad
och så kom duellen.

De leker med döden.

Vart andetag ångar
som eldat av glöden

hos tjuren som stångar
ihjäl matadoren,
så mördaren får en
hämnd han förtjänar.
”Ja världar må rämna
men nu skall jag hämna
den, hur du än spjärnar,

den orätt jag rönte
och flickan du kränkte!”
och den lagerkrönte
poeten han sänkte
sin värja vid orden
och sjönk strax till jorden
när blänkande, kalla
spetsen på stålet
nådde till målet,
helt tyst sågs han falla.

Och ensam gick knekten
tillbaka till krogen
med blodstänk på dräkten.
Därute i skogen
låg skalden som stupat
och handen han kupat
kring den hans mest kära
klenod, medaljongen
han fick enda gången
han kom henne nära.

Men knekten fick flickan,
nu firas kalaset.
Han lyfter från brickan
det bräddade glaset.
Man skålar på krogen.
Därute i skogen
har snön börjat falla
helt tyst över liket.
Störst skald uti riket,
snart glömd utav alla.

- Lars Anders Johansson

Mången mö han övermannat.

ÄLSKOGSVISA

Lysander du är mig en spjuver;

som kalven får tröst vid sitt juver

så söker du ständigt din tröst

vid svällande, snövita bröst.

När flickan hon tar dig i famnen och ger dig

sin längtan, sin eld och sin skälvande kropp

då är du en faun som bredvilligt villigt förser dig

men överger henne när solen går opp.

Små knoppar slår ut när det våras.

Du sjunger om kärlek som såras,

men sårar mest gör du nog själv,

i vårflodens skummande älv.

Du viger ditt liv åt de små herdestunder

du får men åt nymfen blir ingenting kvar,

för du hastar framåt i älskogens lunder.

Dryaderna ropar men Ekot ger svar.

Lysander du är mig en gåta.

Så skön du får skökor att gråta.

Så skön men så irrationell,

i stjärnfallens skimrande kväll.

Du söker det sköna men sen när du får det

så är det helt plötsligt som inte det dög.

Ett guldmynt är vackert för den som åtrår det,

men likgiltigt för den som samlat på hög.

Lysander säg, när ska du lära?

Är isen får tunn för att bära

så skrinnar du framåt ändå.

På vatten kan halvgudar gå.

- Lars Anders Johansson

Låten hoppet fara…

CIRKELN SLUTS.
Som ett coitus interuptus avrundas en osannolik säsong. Tack AIK.

Jag vandrar ensam hemåt, allting känns tungt och svårt,

jag tänker på det SM-guld som skulle varit vårt.

Ni oinitierade vet inte hur det känns

att klåpare som Fröjdfeldt har elitdomarlicens.

- Lars Anders Johansson


Memento mori.

DÖDSDANSEN
På förekommen anledning.

Vi dansade båda med Döden du och jag.
Du dansade dåligt, jag dansade bra.

Jag dansade våldsamt och virvlande fort,
du dansade stillsamt mot pärlsmyckad port.

Vi dansade båda med Döden du och jag,
du dansade bort såsom jag skulle gjort.

Först dansar han fram, sedan dansar han bak,
han dansar efter eget tycke och smak.
Han lär dig de danser från dimmornas land
du vanmäktig följde i hans iskalla hand.
Först dansade han fram, sedan dansade han bak
och du smälte bort liksom timglasets sand.

Jag virvlade som vinden, vild och dansant

men dansen tog slut vid en dikeskant,

med en krossad axel, en lamslagen arm

och andan i halsen, dock levande, varm.

Jag virvlade som vinden, vild och dansant.

Du drog bort med Döden, din drog och din charm.

Han är den store danscharmören

som vi alla väntar på

och när han väl står där inför en

tycks vår vardag ynkligt grå.

För vissa är han allt som skrämt:

ett mörkt och farligt hot,

för andra är han mest ett skämt

eller nåt att sträva mot.

För vissa är han blott en punkt

för andra en person,
för någon något bittert, tungt,

för nå'n inspiration.

Han är den store demokraten:

skiljer inte hög och låg.

För fattighjonet, moderaten

var han det sista som de såg.

Han når dig när du minst det anar,

lien tar dig i ditt steg,

mitt i mängden där du banar

väg mot nytt och bättre kneg.

Döden är den stora klumpen

i din strupe vid vart kliv.

Dödens herre heter slumpen:

spelar tärning om ditt liv.

Om jag följde statistiken

skulle jag ha varit mos.

Var finns rättvisan, logiken

när du tar en överdos?

Var finns rättvisan, logiken

när en fager flicka flyr

bort mot fjärran, bättre riken

men man sparar en satyr?

Vi dansade båda med Döden du och jag.

Du dansade dåligt, jag dansade bra.

Jag dansade våldsamt och virvlande fort,

du dansade stillsamt mot pärlsmyckad port.

Vi dansade båda med Döden du och jag,
du dansade bort såsom jag skulle gjort.
                                                           
                                                              Lars Anders Johansson


Lykantroplyrik

VARULVEN
Sonett

Min varulvshamn står här och knackar på.
Fast månen bakom mörka moln är skymd än
och vemodsklanger fyller hela rymden
så vet jag vilken väg jag måste gå.

Jag är snart klädd uti en raggig, grå
och sliten vargpäls, helt utan parfym, den
visar på en stig, en smal och grym: den
slingrar bort från den jag älskar så

och som jag snart ska slita uti stycken
tills pälsen blänker utav hennes blod
och liksom Kerberos, den avgrundsjycken,

som vid Infernos portar en gång stod,
så har jag flera ansikten att skifta
men blott en enda svans som jag kan vifta.


Lars Anders Johansson

Tidigare inlägg Nyare inlägg