Bland feodalherrar och borgfruar.

Här i Slottet i saknadens dalar gläder vi oss naturligtvis åt att gamla feodala miljöer, kryddat med ridarr- och herrgårdsromantik åter fått ett uppsving, inte minst i turismsammanhang. Svenska Dagbladet rapporterar om att flera gamla slott och herresäten på danska Fyn under sommaren öppnar sina portar för en turistande allmänhet som vill ta del av gångna tiders mystik.

Tillsammans med den medeltidsvurm som varit rådande i några decennier och inte visar några tecken på att avta - snarast kommer väl filmatiseringen av hr Guillous riddarböcker som väntas bli en svensk Braveheart boosta vurmen ytterligare - utgör den feodala romantiken en behaglig motvikt till dagens krassa och genomkommersialiserade samhälle.

Det är dock med visst vemod vi tar del av nyheten att den svenska herrgårdskulturens förgrundsfigur, den originelle greve Magnus Stenbock, har avlidit vid 95 års ålder. Stenbock, född 1911 föddes i stockholm men residerade på slottet Herrborum i Östergötland. För en bredare allmänhet blev han känd dels genom den fantastiska SVT-dokumentären "I grevens tid" och genom ett kapitel i Åke Mokvists De ovanliga. Stenbock utmärkte sig genom sin i dagens samhälle udda livsstil.

Han var på många sett omodern. Han hade en kvinnosyn som en gammal gentleman, föga gångbar i dagens tidevarv, och en uppfattning om klassamhället som på många sätt hörde hemma i 1800-tlet. På andra områden var han emellertid en föregångsman, inte minst på miljöområdet. Han var en anhängare av den indiska filosofin ahimsa som gör gällande att inget levande får dödas. han var följdaktligen en stor djurvän. Greve Stenbock var även författare. 1961 utkom hans "Tankar och synpunkter" för första gången, en bok där han redogör för sin säregna livsfilosofi.

Vad som ska hända med Herrborum, slottet där inte mycket ändrats sedan 1800-talet och där parken fått växa vild och romantisk och dit turister var välkomna till självkostnadspris ända sedan 1981, är ännu oklart. Likaså vem som ska föra Stenbocks konservativa evangelium vidare.

Ja vi elsker...!

Idag, 17 maj, passar Slottet i saknadens dalar på att gratulera vårt västra grannfolk till deras självständighet på deras nationella högtidsdag. I Norge har man länge haft och har än idag ett betydligt sundare förhållningssätt till sitt eget kulturarv och sin nationella identitet. Utan chauvinism av det danska slaget gläds man åt sin kultur, utan att för den skull behöva se ner på andra.

Jag tror att vi i Sverige har en del att lära av våra västra grannar i dessa frågor. Man behöver inte be om ursäkt för att man firar sin egen kultur. det finns ingen motsättning emellan att göra så och att fortfarande vara öppen för andra kulturer.

Skillnaden mellan det norska och det svenska sättet att betrakta sitt kulturarv är tydligt inte minst på det musikaliska området. Den traditionella norska musiken har en stark ställning i det norska musiklivet, ljusår ifrån den undantagsposition som den svenska folkmusiken trängts ut i av en musikbranch dominerad av slätstruken mainstreampop av internationellt snitt. Motsättningen är onödig, det ena behöver inte utesluta det andra.

Till och med på stan i Stockholm såg man idag glada norrmän i folkdräktar på väg till eller från firandet av 17 maj. Detta kan jämföras med vårt eget sjukligt nervösa nationaldagsfirande där kommunalpampar försiktigt ses tassa runt på tå, uppfyllda av oro för att bli anklagade för rasism. Inte konstigt om extremistiska grupperingar försöker göra nationaldagen till sin, när alla andra skäms över den. I Norge skulle något sådant inte kunna hända.

Vem skulle gå på en Estoniafestival?

Det är inte bara i Sverige som vi stoltserar med våra maritima fiaskon. Wasamuseet på Djurgården i Stockholm är ett av huvudstadens mest välbesökta, och det med rätta. Det gamla regalskeppet som sjönk på sin jungfrufärd är väl värt en visit och det presenteras på ett såväl pedagogiskt som stämningsfyllt manér.

Också i Storbritannien drar man nu växlar på sjunkna skepp. Det är dock inget regalskepp vi talar om, eftersom landet som "never lost a war" knappast skulle vilja lyfta fram sina militära misslyckanden så som vi i det in absurdum ödmjuka Sverige ständigt ser oss nödgade att göra.

Nej, i Storbritannien är den
passagerarfartyget Titanic som lockar turisterna. Senaste tillskottet för "Titanic"-fantaster är att passagerarlistorna nu finns tillgängliga för allmänt beskådande. De har tidigare legat undangömda i några kartonger på det brittiska riksarkivet, men efter ett idogt arbete har originalen plockats fram, skannats och publicerats på internet.

Där kan besökaren titta på den handskrivna texten med vart och ett av passagerarnas namn, deras ålder, nationalitet, yrke och vilken biljettklass de valt. Ett unikt tidsdokument över begynnelsen på en era där långväga resor till rimliga priser gjordes möjliga, menar riksarkivet.

Också i Nordirland, som nyligen återvann sitt självstyre, ämnar man slå mynt av fartygskatastrofen. Det var i Belfast som varvet Harland and Wolff byggde passagerarfartyget, och många är de besökare som letar sig dit för att finna spåren efter det men som lämnar staden besvikna eftersom de är så få.

Sedan freden i Nordirland har turisttillströmningen satt i gång på allvar och myndigheterna börjat vakna. En årlig "Titanic"-festival lockar 30.000 besökare. Idéerna varierar, alltifrån ett spektakulärt utställningscenter till en gigantisk kopia av fartyget i genomskärning.Vad som än händer så börjar det bli bråttom. Allt måste stå färdigt till 2012 då olyckan fyller 100 år.

Ett sådant gyllene tillfälle att lansera den ultimata "Titanic"-satsningen inte får gå förlorat. Perspektiv på smakfullheten i ett sådant projekt skaffar man sig lätt om man ponerar vad man skulle tycka om man om ett knappt sekel under pompa och ståt inrättade en Estoniafestival...

Kontraproduktiv kulturpolitik.

I hate to say I told you so...

När de statliga museerna nu åter har
infört entréavgifter minskar antalet besökare drastiskt. Det visar siffrorna för årets första kvartal. Precis som jag, och många med mig, förutspådde. Få är förvånade.

Livrustkammaren har förlorat 70 procent av sina besökare och Hallwylska museet drygt 80 procent, under första kvartalet. Men båda dessa museer har trots denna dramatiska minskning ändå fler besökare än 2004, året innan de fick gratis entré.

Det är glädjande att effekten från de slopade entréavgifterna fortsätter att hålla i sig, frågan är hur länge till. Återinförandet att inträdet är ett typiskt exempel på kontraproduktiv kulturpolitik till följd av kortsiktigt lönsamhetstänkande. Tröttsamt är ordet.

Kopparstölderna hotar kulturarvet!

Vad är det för typ av människor som ägnar sig åt de omfattande kopparstölderna i landet, stölder som hotar såväl kulturarv som infrastruktur? Främst i de västra delarna av riket bedrivs denna verksamhet, där ljusskygga individer inte drar sig för att plundra fornminnen, kulturminnesmärkta hus, kyrkor och kyrkogårdar i sin jakt på snabba pengar.

Stölderna hotar emellertid inte bara kulturarvet, de är också samhällsfarliga. Veckan före påsk stals 360 meter signalkabel från Banverket i Göteborg, vilket innebar att trafiken norrifrån mot Göteborgs central försenades eftersom man under en period fick lägga om signaler manuellt. Spårvägen i Göteborg har också blivit av med både signalkablar de grova kablar som återför ström till jord när en spårvagn passerar med stopp i trafiken som följd. Göteborg Energi har blivit av med signalkabel med följden att hela stadsdelar lagts i mörker.

Besynnerligt är att handeln med metallskrot alltjämt i stor utsträckning bedrivs med kontantamedel, något som verkligen känns som en uppmuntran av den olagliga verksamheten. Till och med de stora aktörerna på marknaden som Stena Metall fortsätter alltjämt med kontantbetalningen.

Överge inte Operahuset!

Den torftiga modernismens skövlande framfart över anrika kulturinstitutioner fortskrider alltjämt. Nu är det kungliga operan som hotas. Kungliga Operans VD Anders Franzén drömmer om ett nytt operahus. För två år sedan tog han första gången upp det som ett ärende i Operans styrelse, och nu har han siktet inställt på att inviga ett nytt operahus 2012.

Visst kan jag förstå Franzén, det nuvarande operahuset har stora brister framför allt vad gäller biutrymmen bakom scenen, men också ur andra scentekniska aspekter. Vad jag oroar mig för är att man överger en anrik och fantastiskt stämningsfull miljö som den det nuvarande operahuset erbjuder, en inramning operan inte får någon annanstans i riket, för ytterligare ett modernistiskt komplex i glas och stål. Visst kan även sådana byggnader vara vackra och stömningsfulla, men den likriktning som följer av att man ersätter de gamla kulturmiljöerna med modernistiska dito är oroväckande.

När man i slutet av 1800-talet lät uppföra det nuvarande operahuset, på samma plats där det äldre gustavianska operahuset en gång stod,  levde man i en epok då arkitekturhistorien spände över tusentalsår och mängder av stilar från vilka man kunde välja och vraka vid utformandet av monumentalbuggnader i stil med Kungliga Operan, vilken uppfördes i barockstil av arkitekt Axel Anderberg, som hämtade mycket inspiration från Parisoperan.

Idag lever vi istället i en tidsepok där man låtit hela arkiteturhistorien före 1900-talets modernism falla i glömska. Att då överge en byggnad som det oscarianska operahuset för en modernistisk (eller postmodern om man anser att dagens arkitektur verkligen nått ett sådant stadium) är skrämmande inskränkt. I Uppsala erbjuder det Mysikens hus som just nu är under uppförande ett skräckexempel på den nya tidens kulturbyggnader.

Så länge man inte på arkitektfirmorna frigör sig från den tvångströja som fixeringen vid modernismen och dess förgreningar innebär kommer uppgivandet av äldre byggnader till förmån för nyritade alltid att innebära ett steg på likriktningens väg. Jag menar, varför skulle det vara mer nyskapande med "nyfunkis" än med "nybarock"?

Hursomhelst bör man tänka sig för både än och två gånger innan man överger det nuvarande operahuset för ett nytt.

Fritt fram att fördöma kristna.

Idag på Svenska Dagbladets brännpunkt kan vi läsa en intressant debattartikel om den inkonsekventa hållning gentemot kristna och kristendom som dominerar i det offentliga Sverige. Bitte Assarmo pekar på en mycket motsägelsefull hållning från såväl makthavare som media. Tycka vad man vill om den kristna läran, det finns en tendens till slentrianmässigt fördömande i vårt debattklimat som är intellektuellt ohederligt.

Samma människor som tar varje kritisk synpunkt riktad mot andra religiösa grupper till intäkt för dold rasism och främlingsfientlighet är snara att angripa kristendomen och de kristna som kollektiv för exempelvis vissa kristna grupperingars hållning i abortfrågan. Assarmo skriver:

"Samma enögdhet ser vi i frågan om de homosexuellas rättigheter. Man anklagar kyrkorna för att kränka människor på grund av deras sexuella läggning, men har någon ens föreslagit att homosexuella ska få vigas i landets moskéer, tempel eller synagogor?"

Assarmo nämner en rad politiker som bidrar till den inkonsekventa och generalisrande hållningen gentemot de kristna: Morgan Johansson och Leif Pagrotsky nämns som två av dem som gjort det legalt att kränka de kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda ? än mindre nämna ? det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.

Jag tror att Assarmo nått fram till pudelns kärna när hon mitt i sin analys konstaterar:

"Den moderna hetsjakten på kristna handlar delvis om en snedvriden form av politisk korrekthet. På samma sätt som man, för att visa sin öppenhet gentemot andra kulturer, känner sig tvingad att ständigt använda begreppet osvensk som något uteslutande positivt känner man också ett behov av att förringa kristendomen till förmån för andra religioner. Man skulle kunna säga att det i det moderna Sverige råder en inskränkthet som förespråkar att det ena alltid måste utesluta det andra."

I Sverige är de kristna en ofarlig grupp som är tacksamma att häckla och utmåla som inskränkte och bakåtsträvande. Genomför man Assarmos tankeexperiment och tillämpar samma argumentation mot exempelvis muslimer och begrundar det mottagande ett sådant uttalande skulle få i den svenska debatten ser man genast kontrasten.

Det är också paradoxalt att de som fördömer alla kristna och samtidigt säger sig värna om utsatta gruppers rättigheter i samma andetag lämnar en rad kristna minoritetsgrupper runtom i världen i sticket. Assarmo nämner den systematiskt förföljda kristna minoritetsbefolkningen i Irak som ett exempel.

Ett annat intressant fenomen som tas upp är de kollektiva ursäkter som gång efter annan avkrävs kristna för illdåd begångna för hundratals år sedan. Detta samtidigt som det hela tiden ska understrykas att "alla muslimer är inte terrorister". Så klart de inte är, men ska vi kanske tvinga alla muslimer att be om ursäkt för Arabstormen på 600-talet? Eller, som Assarmo ironiskt skriver på sin blogg:

"Själv kräver jag att alla vetenskapsmän kollektivt ber om ursäkt för de illdåd som begåtts i vetenskapens namn."

Men herregud!

Kränkningshysterin rusar vidare i vårt land. En gäst (1!) har blivit upprörd över att ha funnit en Bibel på sitt hotellrum på Scandic och därför rensar nu hotellkedjan sina rum från Gideoniternas biblar, vilka sedan länge varit legio på hotellrummen.

Huruvida det är motiverat att ha biblar på hotellrummen kan man ju fråga sig, men att se det som en kränkning av människor tillhöriga andra trosriktningar är absurt. Om jag skulle finna Koranen på mitt hotellrum i Marocko skulle jag inte höja ett ögonbryn, ännu minre uppleva mig som kränkt.

Tråkigt att Scandic gick i den lätta fällan och nu bidrar till den McCarthyistiska hållning som råder i vårt land där man numera knappt kan andas ett ord om ämnen som religion eller etnicitet utan att frukta att stora kränkningslarmet skall börja ljuda över nejderna.

Scandic tänker ersätta biblarna på rummen med "skrifter från flera religioner och språk" som snart ska finnas tillgängliga i hotellreceptionerna. För det första kan man fråga sig vilka som kommer att göra sig besväret att gå till receptionen och fråga?

För det andra undrar jag om man på Scandic är medvetna om att de bara ännu mer blottar sina strupar för de förtrytelsens fältherrar som manövrerar kränkningsmegafonen: hur ska de kunna göra ett urval av religioner och språk till sina receptioner? Inser de inte att varje urval blir en kanon (och kanon är ett av de fulaste ord som finns idag), varje kanon innebär en exkludering och varje exkludering och varje exkludering innebär per definition en kränkning enligt förtrytelsefalangen.

Bäva månde Scandic - de hade lika gärna kunnat börja sälja Nogger Black!

Ett unikt kulturarv går förlorat.

Visst gör det ont i själen när man läser om 1100-talskyrkan i Motala som totalförstörts i en brand. Medeltidskyrkorna är i princip den enda medeltida bebyggewlse vi har som fortfarande är i bruk och således en oerhört viktig del av vårt materiella kulturarv.

En brand som den i Motala är dock, förhoppningsvis, en olycka och såna är svåra att undvika. Sorgligare är då att höra hur allt fler församlingar i Sverige ser sig tvungna att sälja ut sina gamla kyrkor av ekonomiska skäl. Med få undantag i storstadsregionerna så blir svenska kyrkans församlingar allt fattigare, framförallt till följd av vikande medlemsavgifter. En konsekvens av detta är att medeltidskyrkorna, en central del i vårt levande kulturarv, säljs ut eller förfaller.

Tvåflodslandet

Kriget i Irak har lett till en av de största flyktingkatastroferna i modern tid. Striderna och mördandet som alltjämt pågår fyra år efter den amerikanska invasionen har tvingat miljoner människor att lämna sina hem. Tevebilderna från det härjade Irak har gjort att vi lätt glömmer bort att vad som raseras är resterna aven av mänsklighetens äldsta högkulturer. I takt med att det irakiska folket slås sönder och skingras raseras också deras unika kulturarv, som också är en del av mänsklighetens gemensamma arv.

Svenska Dagbladet har idag en
intervju med Donny George, chef för Iraks nationalmuseum, en av de många irakier som måst lämna sitt land. Iraks nationalmuseum dokumenterar årtusenden av kultur i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Där stod civilisationens vagga för många tusen år sedan, på platser där sumererna uppfann plogen, hjulet, skriftspråket och lagen - kunskaper som alla senare högkulturer fört vidare.

Nu plundras Iraks nationalmuseum på sina ovärderliga skatter. Den amerikanska ockupationsmakten vidtog inga åtgärder för att skydda museet och dess samlingar. Nu skingras lämningarna för vinden. Donny George kan inte begripa hur USA-trupperna bara skyddade olje­ministeriet i Bagdad, när stridsvagnarna rullade in i Iraks huvudstad den 9 april och mobben, efter Saddams fall, plundrade offentliga byggnader.

"Så är det vid stora samhällsomvälvningar", sade invasionens arkitekt Donald Rumsfeld raljerande. Den dåvarande försvarsministern bagatelliserade plundringarna som ett uttryck för irakiernas nyvunna frihet.

Från nationalmuseet försvann på ett par dagar 15000 föremål. Under årens lopp har 4000 återfunnits, ofta av tullen på flygplatser runt om i världen. Somliga kulturskatter har vanliga irakier lämnat tillbaka. Ändå är det oskattbara värden som har gått förlorade, inte bara för Irak utan för oss alla. I efterhand har det amerikanska utrikesdepartementet hjälpt till med att restaurera museet för att på så sätt släta över den ignorans som Pentagon visade.

Nu vädjar George till omvärlden att behålla återfunnet stöldgods från Irak fram tills dess att de kan återföras till ett land där människor och kulturskatter kan vara säkra. Nationalmuseet i Bagdad är igenbommat tills vidare. I framför allt södra Irak fortsätter plundringen av kulturarvet. Detta samtidigt som de akademiska expertis som skulle vara lämplig att vårda lämningarna systematiskt drivs ut ur landet av religiösa fraktioner.

Måtte oroligheterna i Irak snart få en ände så att såväl den humanitära katastrofen som den styvmoderliga behandlingen av högkulturernas lämningar kan slutgiltigt upphöra. Detta innan den siste intellektuelle drivits ut ur Irak och det sista arkeologiska fyndet fallit i privata samlares händer eller förstörts.


"Det skulle aldrig hända i Spanien!"

Göran Skytte har skrivit en krönika om svenskarnas förmenta lågmäldhet som kommer mig att tänka på en kommentar från basisten i mitt band. För några veckor sedan hade vi varit i Stockholm och spelat och på tåget tillbaka till Uppsala blev jag och några bandmedlemmar inbegripna i en diskussion kring några dagspolitiska frågor vi läst om i tidningen. När samtalet pågått en stund lade sig den äldre damen som satt med oss (vi satt tre bandmedlemmar i en sån där sittgrupp om fyra säten kring ett bord som finns i vissa vagnar) i samtalet och kom med egna synpunkter. 

Hon lade sig inte i på något burdust eller påträngande sätt och trots att, eller kanske just tack vare, att hennes ståndpunkter befann sig tämligen långt från våra egna, berikades samtalet avsevärt av hennes inblandning. Inte för att jag tror att någon av oss ändrat uppfattning i själva sakfrågorna när tåget väl rullade in på Uppsala station, men det är alltid nyttigt, om parterna kan hålla samtalet på en civiliserad nivå, att få saker belysta ur perspektiv som ligger långt ifrån ens eget.

När vi stigit av tåget och skilts från damen ifråga utbrister vår basist, som är spanjor och flyttat till Sverige i vuxen ålder: "Det är det här som jag tycker är så fantastiskt med Sverige och svenskarna! Att ni är så öppna och spontana - ett sånt samtal skulle aldrig ha kunnat utspela sig på ett tåg i Spanien!"

Detta var så långt ifrån den officiella bild av "svenskheten" som nervöst politiskt korrekta åsiktsmaskiner basunerar ut via medierna att jag faktiskt blev lite ställd. Sedan dess har jag pratat ytterligare med honom om frågan och hans uppfattning är entydig: svenskar har lättare att ta kontakt med främlingar och är mer spontana i sociala sammanhang än spanjorer. Naturligtvis är inte en spanjor något statistiskt underlag, men hans djupa övertygelse och indignation inför konfrontationen med den förmenta bilden av svenskar som stela och tråkiga ger ändå vid handen att bilden inte är entydig.

Jag har aldrig upplevt svenskar som stelare eller tråkigare än människor av andra nationaliteter och jag tror att förmedlarna av denna kulturmasochistiska bild lever kvar i en förlegad föreställning om att de själva framstår som unika, lite wild and crazy genom att framställa resten av den inhemska befolkningen på det viset.


Glömda gränder och gamla gator.

Genom ett samarbete mellan Stockholms stadsarkiv och Google kan nu historieintresserade Stockholmare och andra som är intresserade av huvudstadens förflutna på ett enkelt sätt få tillgång till gamla kartor över Stockholm från historisk tid. Det är med hjälp av programmet Google earth, vilket bygger på satellitbilder över hela jordklotet, som intresserade nu också kan få tillgång till Stockholms stadsarkivs kartmaterial. 

De gamla kartorna är synkroniserade med Google earths satellitbilder, vilket gör det möjligt att zooma in på sin egen stadsdel och rentav det egna kvarteret, för att se hur det tett sig under flydda tider. Det går även att få fram andra uppgifter ur stadsarkivet, till exempel om husens utseende och om dem som bodde där. En guldgruva för såväl professionella som hobbyhistoriker.
Läs mer här.

Undertecknad fröjdas givetvis och hoppas att funktionen kommer att utvidgas till att omfatta även andra svenska städer med ett långt och ärorikt förflutet och inte minst ett omfattande historiskt kartmaterial. Uppsala skulle naturligtvis vara en av de hetaste kandidaterna i sammanhanget. Kanske något för Lantmäteriverket att överväga?


Återupprätta Odinsborg!

Ute i Gamla Uppsala, mellan kyrkan och det vederstyggliga Gamla Uppsala museum, ligger den anrika restaurangen Odinsborg. Odinsborg är inrymd i en förtjusande träbyggnad från den nationalromantiska eran. Troligen byggd enligt hur man föreställde sig att ten vikingatida arkitekturen tett sig, men för en nutida besäkare mer erinrande om jultomtens verkastad. Charmigt är det i alla fall med alla pittoreska träutsmyckningar och de två mjödhornen på taket.

En bekant till mig som är några decennier äldre än undertecknad har berättat om hur han och hans kamrater under ungdomsåren brukat vallfärda från Gästrikland där de bodde ner till Gamla Uppsala för att känna historiens vingslag. Vid dessa besök hade ett besök på Odinsborg varit ett stående inslag. Enligt min kamrat skall restaurangens väggar ha varit prydda med forntida vapen och rustningar, varvat med nationalromantiska målningar – d.v.s. precis vad man väntar och önskar sig när man besöker en restaurang med den fornnordiskt klingande namnet Odinsborg och tillika bara ett stenkast från de mäktiga kungshögarna.

De gamla fornfyndet försvann dessvärre på en auktion vid någon försäljning för länge sedan och de få nationalromantiska målningar som finns kvar varvas numera med diverse smaklöst kitsch. Byggnaden i sig känns tämligen nedgången och det är sällan man ser några gäster.

Jag önskar att någon åtog sig att ge åter Odinsborg sin glans och forna storhet, kanske som ett led i en allmän satsning på fornminnesområdet i Gamla Uppsala. Den är belägen på en plats som får varje historienörd och rollspelare att börja dregla, dessutom skall man inte glömma bort att nationalromantiken kring förra sekelskiftet, med alla sina historiska missuppfattningar, är en historisk period med en särpräglad arkitektur lika väl värd att bevara som vilket torftigt men K-märkt funkisförortscentrum som helst.


Gamla Uppsala - ett styvmoderligt behandlat kulturarv.

Gamla Uppsala fornminnesområde är en av de historiskt intressantaste platserna i Sverige. Där huserade sveakungarna under århundraden och där låg ett centrum för den förkristna religionen, omnämnt av bland andra Adam av Bremen. Efter kristnandet låg ärkebiskopssätet på platsen ända tills den gamla domkyrkan (byggd över de stolphål som sägs tillhört det gamla hednatemplet) brann i mitten av 1200-talet och en ny domkyrka byggdes några kilometer söderut invid hamnen i Östra Aros (nuvarande Uppsala).

Området runt Kungshögarna (uppförda på 500-talet) har varit bebott alltsedan stenåldern och utgör en av våra allra äldsta kulturbygder. Åtminstone sedan 500-talet har platsen även varit central ur både religiöst och politiskt perspektiv. I fornminnesområdet Gamla Uppsala finns över två tusen dokumenterade gravar från 400-talet till senmedeltiden.

Trots denna storslagna historia, som framhölls och debatterades intensivt under 1800-talet, är området idag märkligt obesökt. Visst skjutsar man ut en hel del busslaster med ryska, japanska och tyska turister dit ut för en halvtimmas vandring och en snabb språngmarsch genom det vedervärdigt formgivna museet, men var är de svenska turisterna?

Är Gamla Uppsalas undanskymda position ett utslag av det utbredda föraktet för den svenska historien, med framträdande företrädare som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin? Är det för att blotta föreställningen av vikingar hos den gemene svensken av idag frammanar bilder av en nationalromantik som obetänksamheten gjort synonym med främlingfientlighet?

Museet i Gamla Uppsala är en sorglig inrättning. Det är helt uppenbart designat för att tillfredsställa behovet av lättsmält historiskt vetande hos de ovan nämnda busslasterna med utländska turister vars besökstid begränsar sig till en halvtimma. Några mer djupgående historiska insikter för den som redan har rudimentära kunskaper i svensk forntidshistoria bjudes inte.  Den vedervärdigt postmodernistiska arkitekturen gör inte heller att man får någon lust att dröja där längre än trettio minuter.

Detta är synd, med hjälp av fyndmaterialet från fornminnesområdet, lite god vilja och större ekonomiska resurser skulle Gamla Uppsala fornminnesområde kunna bli ett verkligt centrum för presenterandet av den svenska forntiden, från stenåldern till kristnandet. Det finns tillräckligt med historiskt faktamaterial och ännu fler förtjusande myter och skrönor för att kunna tjusa de mest tjurskalliga skolbarn, och detta utan att skrämma bort en enda tysk turist. 

Om man bara inte hade varit så rädd för att visa upp något annat från den svenska historien än misslyckanden! Det är nog inte för inte som ett av våra mest påkostade museer, Wasamuseet i Stockholm, är ett monument över vårt största militärteknologiska fiasko innan JAS 39 Gripen…


Järnvägstunnel förbi Gamla Uppsala!

Järnvägssträckningen mellan Uppsala och Gävle har  de senaste åren byggts ut och blivit dubbelspårig vilket medfört betydligt färre komplikationer för tågtrafiken. Den enda sträcka som fortfarande har enkelspår är den som passerar fornminnesområdet i Gamla Uppsala.

Nu har Banverket presenterat ett förslag som tycks vara välkommet både ur miljö- och kulturarvssynpunkt. De föreslår att järnvägen genom Gamla Uppsala grävs ned i tunnel förbi fornminnesområdet, rapporterar
Upsala Nya Tidning

Den enda haken är att sträckan i så fall beräknas bli en av de dyraste. Den knappt fyra kilometer långa spårsträckan från norra Svartbäcken förbi Gamla Uppsala beräknas kosta nästan en miljard kronor. För den summan får man utbyggnad från enkelspår till dubbelspår samt en järnväg i tunnel förbi Kungshögarna. Tunneln skall i så fall byggas i betong och blir 650 meter lång enligt förslaget i Banverkets förstudie. Syftet är att skydda den känsliga miljön som utgör riksintresse.

Jag hoppas innerligt att man beslutar sig för att genomföra förslaget, vilket både skulle underlätta för den norrgående tågtrafiken och hjälpa till att bevara den känsliga miljön kring kungshögarna i Gamla Uppsala.


Museer som historielöshetens högborgar.

Jag skrev nyligen ett inlägg under kategorin Folkvett där jag ondgjorde mig över människor som uppträder hänsynslöst gentemot andra besökare på museum. Dessvärre var det en del som valde att tolka det som att jag menade att man inte skulle få tala med varandra överhuvudtaget när man är på ett dylikt etablissemang. En befängd åsikt som jag aldrig omfattat.Hursomhelst påminde mig denna diskussion om den angelägna fråga som museikulturens utveckling utgör.

Sakkunskapen vandrar ut.

Som ett led i den allmänna förflackningen och blinda tjurrusningen rakt in i historielöshet och fördumning håller de svenska museerna på att genomgå en omfattande förändringsprocess. Det är en förändringsprocess som minskar medborgarnas tillgång till historiska föremål och även sakkunnig expertis.

En stor del av denna problematik består i att museernas personal håller på att bytas ut, från sakkunniga arkeologer och historiker till så kallade museivetare och museologer. Där fackkunskapen vandrar ut vandrar trendfixeringen och historielösheten in.

Jag har en del obehagliga erfarenheter av diskussioner med museologistudenter här i Uppsala, vilka alla rapat upp samma typ av dävna argumentation om att det viktiga på ett museum inte skulle vara samlingarna man har att visa upp utan den ”upplevelse” besökaren får sig till livs. Man pratar om att museerna är till för ”levande människor och inte såna som är döda sedan flera hundra år”. Det tycks aldrig ha slagit dessa historielöshetens korsfarare att den generelle museibesökaren kanske har kommit dit just för att han är intresserad av dessa människor som levde för hundratals år sedan?

Det är numera viktigare med flashiga multimediapresentationer, cool ljussättning och en politiskt korrekt framställning av historien med tyngdpunkt på de som numera anses ha varit förtryckta. Den historiska grundsynen är generellt sett teleologisk och förflutna tider värderas moraliskt genom jämförelser med dagens samhälle.

Vad är då problemet med denna utveckling? Är det inte bra att man gör museerna lättillgängligare och mer tilltalande för yngre generationer?

För det första så tror jag inte att de yngre generationerna är så värst imponerade. Tonåringar och barn av idag har tillgång till åtskillig högteknologi redan i hemmiljön. De besöker inte ett museum för att uppleva högklassig datorgrafik eller olikfärgade spotlights. Det skulle kräva en omfattande budget för att museologerna skulle kunna hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen inom till exempel datorspelsindustrin. Detta är emellertid vad jag tror skulle krävas om man skulle försöka locka ”de yngre generationerna” med hjälp av teknologin.

Men redan en sådan ambition bygger på falska premisser. Till ett museum går man inte för att bli historieintresserad, man går dit för att man redan är det. De flesta som tvingas med på något mot sin vilja blir inte frälsta. Intresset väcks någon annanstans.

Museernas roll.

Det stora problemet med den nuvarande utvecklingen är att museerna alltmer överger den roll som de ensamma kan fylla, för att istället försöka konkurrera på ojämlika villkor med nöjesutbudet – en kamp som är dömd att misslyckas.

Vad är det då museerna ensamma kan erbjuda? Jo, tillgången till de faktiska historiska föremålen, dvs inte fotografier eller datoranimationen utan ”the hard stuff”. Du kan titta på hur många avsnitt av Vetenskapens värld du vill, riktiga bronsyxor behöver du gå till ett museum för att se. Vidare kan, eller kunde, museerna erbjuda medborgarna tillgång till sakkunnig expertis som kunde fördjupa de historiska insikterna hosa besökarna.

Naturligtvis är det inte fel att lätte upp framställningarna med till exempel någon film eller datoranimation (personligen är jag dock mest förtjust i modellbyggen), men det får inte konkurrera om utrymmet. Tyngdpunkten måste ligga på att visa upp samlingarna.

Som det nu ser ut flyttas allt större delar av museernas samlingar undan och göms i magasin där bara de anställda har tillgång till dem, för att ge plats att ovan nämnda trendriktiga utställningstyper. 

Ett följdproblem av detta är politiskt: Om medborgarna har direkt tillgång till de historiska föremålen har de själva större möjligheter att bilda sig personliga uppfattningar om historien. De designade utställningarna lägger en ideologisk barriär mellan medborgaren och det förflutna, vilket är mycket problematiskt i ett land som kallar sig för demokrati.


Etniska svenskar - finns vi?

Det är intressant att notera hur media numera sätter likhetstecken mellan ”svensk” och ”svensk medborgare”. Det är till exempel påfallande hur många ”svenskar” som antas vara involverade i internationell terrorism till exempel.

Genom att beröva begreppet ”svensk” all annan innebörd än ”innehavare av svenskt medborgarskap” underkänner vi den svenska etniciteten, det vill säga vi hävdar att det inte finns något svenskt folk, bara en grupp människor som hålls samman juridiskt.

Med detta sätt att resonera borde inte heller några samer existera, eller romer, eller några andra etniska grupper inom rikets gränser. Har de svenskt medborgarskap borde de också vara ”svenskar” – så långt går emellertid inte medierna och proffstyckarna i sin semantiska illusionskonst. Alla andra etniciteter erkänns, utom den svenska. 

Kurder och aboriginer, maorier, indianer och inuiter, inga av dessa etniciteter borde finnas emedan dess medlemmar innehar medborgarskap i en eller annan juridisk stat. Det är ju tydligen bara medborgarskapet som räknas.

Invandrade grupper belönas i argumentationen med dubbel etnicitet, man berömmer dem för deras egna kulturer och traditioner, men när någon kontrasterar dessa mot svenska skick och bruk får han eller hon i ansiktet att ”de är lika svenska som du” – med motiveringen att de innehar svenskt medborgarskap.

Anhängarna av uppfattningen att det bara är medborgarskapet som avgör etniciteten brukar ofta framhålla den amerikanska, statsburna, patriotismen som exempel, utan att tänka på att i USA är de olika folkgrupperna tydligare i sin uppdelning efter etnicitet än någon annanstans i västvärlden. 

Anhängarna av uppfattningen brukar också låta påskina att inga människor ursprungligen kommit från Sverige utan att vi alla är invandrade. Naturligtvis, men menar de då att romer, samer, kurder, tyskar, fransmän etc. varit etniskt homogena sedan tidernas begynnelse?

Att hävda att det bara är innehavet av ett svenskt medborgarskap som gör en person till svensk är att underkänna ett helt folk, som organiskt vuxit fram under århundraden, med små tillskott utifrån nu och då genom historien, tillskott som bidragit till förändringar men på det hela taget assimilerats i den övriga befolkningen.

Jag är trött på att tillhöra ett folk som förnekar inte bara sitt kulturarv och sin historia utan i själva verket sin egen existens! Det finns svenskar, likväl som det finns kurder, romer, samer, norrmän, finnar, engelsmän och så vidare. Alla dessa folkslag och nationaliteter har utvecklats över tid och de utvecklas fortfarande, i ett dynamiskt samspel med andra folk och nationer. 

Att värna om de så kallade minoritetsfolkens särart samtidigt som man argumenterar för ickeexistensen av övriga etniska grupper (läs de som skapat stater) är inte bara paradoxalt och intellektuellt ohederligt, det kan också leda till katastrofala konsekvenser. Se bara på hur det gick i det forna Jugoslavien sedan kommunistregimen under fyrtio år sökt utplåna skillnaderna mellan de olika nationaliteterna.


Med rötter i medeltiden.

Ibland blir man sådär riktigt glad mitt i vardagen. Till exempel när man hittar en raritet som man länge sökt efter. Till exempel en vinylskiva. 

Just detta hände mig häromsistens. Jag har sedan många år varit på jakt efter Folk och Rackares debutskiva, från tiden innan de började kalla sig för Folk och Rackare,
Med rötter i medeltiden.

Så dök skivan plötsligt upp på Tradera.com och jag bjöd naturligtvis på den. Under de följande dagarna  invaggades jag i förvissningen om att skivan var min eftersom ingen bjöd över mig.

Tyvärr var jag bortrest den dag som auktionen ifråga gick ut och när jag kom hem dagen efter blev jag mycket nedslagen då jag upptäckte att någon j*vel hade bjudit över mig med fem kronor och kammat hem skivan. Förmodligen rörde det sig om någon outsägligt nördig person som vigt sitt liv åt att sitta och bevaka auktioner på Tradera. Skivan gick mig hursomhelst ur händerna.

Tung till sinnes vandrade jag ned på stan för att uträtta några ärenden. På hemvägen fick jag en ingivelse och tog en omväg för att titta in i en andrahandsbutik där jag emellanåt fyndat gamla LP-skivor. Vad tror ni då att jag finner när jag bläddrar mig igenom backarna? 

Jo, precis samma skiva som jag bjudit tvåhundra pix för på nätet, fast här till det ynkliga priset av femtio! Inte nog med detta, i samma back fann jag även den nästföljande skivan, som kort och gott heter Folk och Rackare! O sälla glädje!

Det är något visst med denna gamla folkrockgrupp som förnyade den svenska folkmusiken under sjuttiotalet. Arrangemangen är sparsmakade men otroligt snygga. Inte blir de sämre heller av att fiolerna trakteras av personer som Björn Ståbi, Kalle Almlöf och Jonny Soling – idag tre av våra mest namnkunniga fiolspelmän.

Men framförallt är det Carin Kjellmans fantastiska sångröst som skapar magin hos Folk och Rackare. Hon sjunger på ett vackert men samtidigt naivt vis som dagens folksångerskor tyvärr sällan lyckas uppnå. Idag känns det ofta som att man är tvungen att välja mellan en skönsjungande folksångerska eller en som tolkar texterna hon framför. Carin Kjellman lyckades kombinera båda och hon gjorde det med den äran. Ulf Gruvbergs insatser skall förvisso inte heller ringaktas.

Nu sitter jag här och gläds åt dessa folkmusikrariteter och funderar över varför i hela friden man återfinner dem under den nedsättande genrebeteckningen ”progg”!?

Folk och Rackare
Folk och Rackare, Ulf Gruvberg och Carin Kjellman, från tiden då det begav sig.

Skolavslutningar i kyrkan.

Jag har med en tilltagande känsla av trötthet försökt undvika den pågående diskussionen om huruvida svenska skolavslutningar skall få firas i kyrkor eller inte. Nu bryter jag emellertid tystnaden med ett kort ställningstagande.

Debatten om skolavslutningar i kyrkorna förs mellan en liten men tongivande grupp debattörer och en stor mängd oförstående lärare och elever, såväl svenskar som invandrade.

Jag har såväl katoliker som muslimer i min umgängeskrets, både sådana som är födda och uppvuxna i Sverige och sådana som flyttat hit från andra länder. Alla tycker de att diskussionen om de svenska skolavslutningarna är befängd. Självklart kan man fira i kyrkan, det är ju tradition här, menar de.

Ingen av dem har någonsin menat sig kränkt av detta skick och bruk, lika lite som jag skulle känna mig kränkt av de sekulära eller religiösa högtider som firades omkring mig ifall jag flyttat till ett katolskt eller muslimskt land. Så länge ingen under hot tvingade mig att konvertera skulle jag inte ha höjt några ögonbryn.

Jag gick på en mycket invandrartät högstadieskola där mängder av motsättningar mellan olika grupperingar, såväl sociala som etniska, låg och pyrde under ytan och ibland blossade upp i synliga konflikter. Trots detta hörde jag aldrig någon invandrad elev yttra några synpunkter på att skolavslutningen firades i kyrkan. Alla upplevde det som traditionsenligt och fullt naturligt.

Överhuvudtaget har jag aldrig mött kritiska synpunkter på kyrkoskolavslutningarna från invandrare eller sådana som bekänner sig till andra religioner. De enda avogt inställda personer jag har mött har varit sekulariserade svenskar som kallat sig ateister, men också i denna gruppering har de varit få.

Det verkar som om föreställningen om att invandrare och personer som följer en annan trosbekännelse än den lutherska skulle känna sig kränkta och diskriminerade av våra svenska traditioner är en myt som odlas av ett fåtal debattörer på den politiska vänsterkanten. (Nu tycks emellertid även Fredrik Reinfeldt ha sällat sig till dessa i och med sitt bisarra uttalande i Södertälje om att allt inhemskt är barbari).

Vad dessa debattörer tror sig uppnå med detta idoga bespottande av allt som andas svenska traditioner och svenskt kulturarv förstår jag verkligen inte. Har inte invandrarna lika mycket att lära av oss, vår historia och våra sedvänjor som vi har av dem?


"Direkt ifrån fabriken, en liten tennsoldat..."

 

Kvaliteten på leksaker sjunker alltjämt, och i takt med detta även tillgången på kvalitetsleksaker. Detta har jag fått erfara sedan jag letat gjutformar och gjuttenn till en mig närstående person som nyligen fått ett uppflammande intresse för att gjuta karoliner.

De flesta välsorterade leksaksaffärer har alltjämt ett litet, men tynande, utbud av
Prince August gjutformar. Underligt nog säljer inga av dessa leksaksaffärer något tenn att gjuta med, varför man får hålla till godo med den sparsamma mängd som åtföljer själva gjutformen och som räcker till ungefär en och en halv tennsoldat. Det räcker ingalunda till någon karolinerarmé.

Varför i hela h*lvetet säljer de gjutformar om de inte säljer tenn att gjuta med!?

Målandet av tennfigurer har tagit avsevärda steg framåt sedan Prince Augusts storhetstid, i och med att figurspelen, såsom Games Workshops Warhmammer, fått spridning. Sådana, färdiggjutna tennfigurer, står att finna i riklig mängd i de flesta städer, men som sagt gjutformar och gjuttenn för egen tillverkning blir allt sällsyntare företeelser.

Jag ser detta som ett led i den alltmer lättjefyllda utveckling vi sett under de senaste decennierna. Det är hela tiden någon annan som ska ha gjort grovjobbet åt en: En tendens som tar sig uttryck i allt fler hel- och halvfabrikat.

Dessutom är det mycket häftigare att måla karoliner än att måla de stereotypa gröna goblins som data- och figurspelsmarknaden fullkomligt svämmar över av. Men det är å andra sidan bara min högst personliga uppfattning.


Tidigare inlägg Nyare inlägg