Slottet i saknadens dalar

JUNGFRUFJÄRDEN

 

Se, nu sväller våra segel för en gynnsam undanvind,

se hur stäven klyver vattnet i en sky av fradgat skum,

när vi löper över fjärden som sir Francis Golden Hind

och med alla segel satta går det undan.

Se hur jungfrufjärden breder ut sig runtomkring oss blå,

och den vind som kommer akter från är smeksamt lätt och ljum.

Fast vi trimmar våra segel efter vinden då och då

finns det gott om tid för samtal och begrundan.

 

Hon är kanske ingen skönhet våran skuta, men hon går

som en säl igenom vattnet om man trimmar seglen rätt

och vårt gamla skrov av stål står emot vågorna som slår

och på vintern kan hon även bryta isen.

Men nu skiner sol på däcket som nån dåre målat grönt

- den som färgsatt skutan måste varit färgblind på nåt sätt,

för brunt och grönt och klarblått matchar inte särskilt skönt

- men vad bryr den sig om det den ljumma brisen?

 

Och nu ropar skepparn: ”gör er redo, gör nu klart för slag!”

och strax blir det fart på däcket fastän under full kontroll:

det är tungt att skota segel utan vinschar, men idag

kan man inte höra någon alls som klagar.

Om det snöar eller regnar eller hagelkulor slår

emot däcket rör oss inte, nej det spelar ingen roll;

har man bara varma kläder kvittar vinter eller vår

eller sommarns långa varma solskensdagar.

 

Och jag längtar ut på havet varje gång jag är i land

där jag går på ödslig asfalt mellan stadens gråa hus

för på land känns allting löjligt, smått och onödigt ibland

för från havet får det rätta proportioner.

Jag är smittat av en sjuka, den går aldrig ur mitt blod:

Får jag inte känna vinden eller höra havets brus

blir jag trött och håglöst vilsen, men jag repar genast mod

när vi styr mot fjärran destinationer.

 

Lars Anders Johansson