Slottet i saknadens dalar

Den bästa säsongen någonsin

 

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin – så kallade jag 2009 års allsvenska i ett tidigare inlägg här i bloggen. Men innerst inne vågade jag nog inte tro att det skulle räcka hela vägen fram. Till SM-guld och cupvinst. Jag minns hur jag satt på Idrottsparken i Norrköping i våras och såg de dåvarande serieledarna i allsvenskan med nöd och näppe vinna en helt jämn cupmatch mot superettans jumbo.

 

Jag minns hur jag stod och frös på Studenternas i Uppsala och såg en lika jämn match mot Sirius. När det sedan stod klart att det var IFK Göteborg vi skulle möta i cupfinalen efter allsvenskans sista omgång kändes det inte särskilt trovärdigt att cupguldet skulle bli vårt.

 

Jag minns alla dessa nagelbitare under årets allsvenska som AIK avgjort med uddamålet i slutminuterna. Många AIK:are jag känner har vittnat om samma känslor som jag har haft: man har inte vågat tro på det, att det ska leda hela vägen, alla dessa uddamålssegrar. Först under allsvenskans allra sista omgångar började den annars så krävande AIK publiken vakna till och fatta att det här är på riktigt.

 

Kanske var det säsongen i Superettan 2005, i kombination med Rickard Norlings allvarsamma och självutplånande approach som lärde AIK-publiken ödmjukheten. Kanske var det Mikael Stahres tillbaka till grundenattityd. Varje match spelades för sig, en strategi som visade sig fungera. Vinner man varje match en och en vinner man också serien.

 

Rövarbandet

 

Att AIK:s spelartrupp denna säsong bestått av idel galningar och udda karaktärer bidrog kanske också till en tveksamhet rörande huruvida detta verkligen skulle kunna gå vägen. Under större delen av säsongen skakade sportjournalisterna och kommentatorerna tillsammans med de övriga lagens tränare suckande på huvudet åt knäppgökarna i AIK och deras märkliga utspel. Märkliga personligheter, visst. Men entusiastiska, och vinnare.

 

Norling och Nebosja lade grunden. Stahre byggde vidare, ingöt entusiasm och självförtroende och formade ett lag av det rövarband Simon bank skrev om i en krönika i Sportbladet. Det är en hjälteinsats av allsvenskans yngste tränare, som beskrivit sig själv som ”en tjock fotbollsmupp från Stockholm.”

Bäst på allt

 

AIK är bäst i Sverige. Vi har vunnit allsvenskan, svenska cupen och alla derbyn. Dessutom har vi vunnit alla matcher mot IFK Göteborg, som utan tvekan varit allsvenskans nästa bästa lag. Blåvita surpuppor må muttra om lagets skadesituation, men faktum är att Gnaget också dragits med långvariga skador hos nyckelspelare. För att inte tala om det faktum att vi spelat med vår andremålvakt hela säsongen.

 

Allsvenskans avslutning kunde inte ha varit bättre planerad. Århundradets högriskmatch en direktavgörande allsvensk final mellan ärkerivalerna AIK och IFK, på de senares hemmaplan. Jag kan inte föreställa mig ett ställe där jag hellre hade velat fira AIK som svenska mästare än på Gamla Ullevi.

 

Att den som alltid sjukt lokalpatriotiska och partiska Göteborgspolisen skulle agera dåliga förlorare och nu ska lagföra alla de glada och firande AIK-supportrar som tog sig in på planen efter matchens slut för att fira sina hjältar förvånar ingen. Självklart såg man mellan fingrarna när blåvita supportar gjorde exakt samma sak 2007 när IFK vann Allsvenskan.

Men det är ju klart det är skillnad på olika (brottsrubriceringen ”olaga intrång” fanns även 2007). Likaså såg man mellan fingrarna för de Göteborgshuliganer som stormade in och misshandlade vanliga AIK-supportrar efter matchen.

 

Att AIK vann ”dubblish” för första gången någonsin är en kämpainsats av heroiska mått och jag kan lugnt konstatera att årets allsvenska blev den bästa säsongen någonsin. SM-Guld, Cupguld och Bajen åkte ur. En enda detalj fattades för att det hela skulle bli optimalt:

 

Pinsamma djurgårn

 

Den i övrigt perfekt regisserade säsongen solkades dock något av postludiet. Assyriska spelade ut ett Djurgården som gång på gång visat denna säsong att de hör hemma i Superettan och ingen annanstans. Tyvärr pallade inte assyriska trycket på bortaplan denna gången heller. När djurgårdsfansen sedan firade att man var tredje sämsta laget i allsvenskan genom en planinvasion och klappade till flera av AFF:s spelar kanske de slog spiken i kistan för den ärevördiga tradition av planstormningar som firande supportrar hållit på med i urminnes tider men som proffstyckare och bror duktigtyper vill förbjuda. Tack djurgårdare, ni kan inte ens fira ordentligt.

 

Framåt stolta AIK!

 

Hursomhelst, säsongen 2009 är den mest fantastiska någonsin. Första AIK-dubbeln i historien, ett storslaget SM-guld erövrat på bortaplan i Göteborg, och bajenvraken i Superettan.  Att djurgården klamrade sig kvar får väl ändå ses som positivt. Sex säkra poäng i nästa års allsvenska och de extra publikintäkter som ett hemmaderby innebär (även om djurgårdens uppslutning sist inte var mycket att hänga i julgranen).

 

Nästa år väntar Champions Leaguekval för de regerande svenska mästarna. Eftersom allt pekar på att hjälten och gentlemannen Iván Obolo försvinner under vintern är det bara att hoppas att ledarduon Stahre och Wesström lyckas bra med sin scouting i Brasilien som pågår nu. Lyckas de fylla tomrummet efter Obolo kan inget stoppa oss! Framåt AIK!

 

Slutligen vill jag bara säga tack till den nuvarande och den föregående tränarstaben, samt alla spelare, ledare och supportrar som gjort detta möjligt. Vi är överallt, men det är inte ni, för ni är djurgårdsjävlar!