Slottet i saknadens dalar

Jag ber återigen om ursäkt för min långa frånvaro och måste i samma veva passa på att uttrycka min beundran för alla er som besöker min ouppdaterade blogg dag ut och dag in i väntan på ett nytt inlägg!

För att kompensera den eventuella stämning av harmsenhet som eventuellt infunnit sig hos trogna läsare och för att gjuta olja över frustrationsvågorna tänkte jag ägna inlägget åt lite glada nyheter.

Fördelen (och nackdelen i och för sig) med långa uppehåll är dock att det hinner hända en hel del under ens frånvaro. Bara de senaste dagarna har vi till exempel kunnat glädja oss åt flera positiva nyheter. Ett exempel är, för att citera den oförtrytlige försvarsvännen Bo Pellnäs, att försvarsminister Sten Tolgfors "inlett sin säkerhetspolitiska Canossavandring från Afghanistan till Östersjön".

Kriget i Georgien är förvisso ingen positiv nyhet i sig och inte heller Rysslands allt aggressivare utrikespolitik, men det har förvisso skakat om den borgerliga alliansen så att den vaknat ur sina rosenröda drömmar om evig fred i norden och obegränsade möjligheter i den hos tongivande delar av etablissemanget så osympatiska försvarsbudgeten. Vi har inte sett vartåt det kommer att leda men bara den förändrade tonen i debatten får en ju att hoppas att vi kanske kommer att kunna få en säkerhetspolitik värd namnet i framtiden.

En annan nyhet att glädjas åt är att Johan Stael von Holstein sparkats från den post i styrelsen för Statens kulturråd som han i ett populistiskt utspel förlänades. Inte heller Statens kulturråd är någon oproblematisk verksamhet i sig, men utnämningen av nämnde figur försämrade snarast möjligheterna till en fruktbar utveckling av institutionen än de förbättrade dem.

En tredje sak att glädjas åt är den förändrade tonen i skoldebatten. Även om jag kanske inte tror att skolminister Björklunds recept är en universalmedicin som av sig självt kommer att rädda skolan så har han i alla fall initierat en debatt som är av godo. PJ Anders Linder på Svenskan har skrivit flera kloka och läsvärda artiklar i ämnet, för att inte tala om Axessredaktören Johan Lundberg som driver frågorna både i det egna magasinet, på webben och på Expressens kultursidor. Det börjar uppenbarligen bära frukt också, för flumskolans försvarare har en betydligt gällare ton av desperation i sina svarsinlagor.

Visst är det uppfriskande att få slå upp tidningen på morgonen och läsa glädjande nyheter ibland! Visserligen är samma nummer naturligtvis också, som alltid, fyllda av en massa elände. Men för en gångs skull kan det kännas besfriande att få fokusera på de glada tidenderna. vem, vet, då kanske de förökar sig?