Likriktningen av det offentliga rummet och den blocköverskridande kultursynen
Precis som under andra historiska epoker då de styrande på det estetiska området benhårt höll fast vid snäva, förlegade ideal i sin strävan att upprätthålla den statsbärande estetiska ideologi, klamrar sig dagens arkitektoniska maktelit fast vid modernistiska dogmer från den sociala ingenjörskonstens barndom.
Dogmer som gör gällande att alla kopplingar till tiden innan 1900-talets totalitära ideologiers uppkomst är förkastliga. Dogmer som gör gällande att utsmyckning endast får förekomma om den rör sig på den funktionalistiska stramhetens torftiga domäner. Dogmer som gör gällande att ingen hänsyn bör tas till den omkringliggande miljön när nya modernistiska (eller postmodernistiska för den som är anhängare av detta luddiga begrepp) schabrak ska smällas upp i våra stadskärnor.
Visst är det symptomatiskt att just Arkitekturhögskolan nyligen röstades fram som Stockholms fulaste byggnad. Det sorgligaste med den vedervärdiga likriktningen som råder på arkitekturens område i Sverige är att vi kommer att få leva med den till döddagar. Allra helst som eliten väljer att kulturminnesmärka miljonprogrammets modernistiska misslyckanden. Precis som när det gäller övrig kulturpolitik (utnämnandet av Johan Stael von Holstein till kulturrådet är bara ett exempel) går alliansens politiker i de socialdemokratiska fotspåren även på arkitekturens område.
Stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund hade visserligen gärna sett en annan vinnare, men bara för att han gärna hade sett större internationella namn i arkitekttävlingen. Den estetiska torftigheten tycks han inte ha något att invända emot.
Läs för övrigt gärna om den torftiga kulturpolitiken och Stael von Holsteins inträde i Statens kulturråd hos
En liten tant
och
Johan Lundberg på Axess.se
Arkitekturens elände: notera hur alla nya skrytbyggen är byggda av glas, sprött glas som kommer att rasa för minsta störning. De har destruktionen inbyggd i sig, som någon sa...
Det gäller Stadsbibbleförslagen, det gäller Clarion Hotel Sign och det gäller Konsert och kongress här i Uppsala...
Jag tycker nog att detta musikens hus var nödvändigt - men all denna glasmassa, detta korthusfjolleri...
I denna fråga måste jag vara ärkekonservativ: man ska bygga i sten, med tjocka väggar, och samtisigt med något slags mänsklig dimension. Det måste inte vara Asplund-Östberg-Boberg allting, men något slags beständighet måste utsrålas.
Ja, även reell beständighet måste finnas, beständighet mot eventuella kommande kriser; jag väntar mig inte störtande 9-11-dårar varje dag, men tänk bara vad ett litet inbördeskrig kunde orsaka för förstörelse, se på Jugoslavien... en kulkärve räcker för att ramponera Uppsala Konsert och kongress'
intrikata fasad...
Jag svartmålar? Krig omöjligt pga EU:s välsignande inflytande? I så fall var det ni som sa det, inte jag...