Folkvett del 4: På museum.
Ett museum är en plats dit människor kommer för att betrakta och kontemplera över föremål de inte kan komma i åtnjutande någon annanstans, det kan vara historiska eller arkeologiska kvarlevor och artefakter eller det kan vara konstverk av olika slag. Många museer erbjuder guidade visningar av olika slag, i övrigt är museibesöket vanligtvis något som genomförs på egen eller tu man hand. Till ett museum går man inte för att ägna sig åt vidlyftigt umgängesliv.
Ett museum är en plats som inbjuder till eftertanke och reflektion och ofta även respekt och vördnad, antingen inför flydda tider eller något stort konstnärskap. Hursomhelst ger kutymen vid handen att museibesöket genomförs under lugna och stillsamma former och att eventuella samtal och diskussionsnivåer förs på ett lågmält vis, huvudsakligen av respekt för de övriga besökarna.
Tyvärr blir det allt vanligare att respekten brister hos museibesökarna. Allt oftare skingras ens tankar inför någon utsmyckad egyptisk sarkofag, en samling bronsyxor eller en storslagen oljemålning från någon holländsk mästares hand, av att salen äntras av ett gäng larmande ungdomar vars närvaro antingen betingas av fåfänga strävanden hos någon historielärare, eller ett poserande behov hos ungdomarna själva, men vars föräldrar aldrig lärt sina arvingar rudimentärt folkvett.
Det är emellertid inte bara tonåringar - ack denna grupp som jämt får bära hundhuvudet och är föremål för övriga ålderskategoriers samfällda klander – det blir också allt vanligare att medelålders museibesökare brister i den tillbörliga respekten. Chica damer i övre medelåldern med ordet ”kulturell” skriven i pannan klampar gärna genom salarna i högljutt samspråk, märkligt ointresserade av utställningsföremålen. Samma sak gäller medelålders herrar med självgod uppsyn som inte heller drar sig för att prata i mobiltelefon högt och ljudligt.
Att återinföra hyfs och fason på museerna tror jag är en viktigare åtgärd för att fler att besöka dem än att göra ännu fler tråkiga videoinstallationer och flashiga ”interaktiva” inslag. Stillsam begrundan över äkta konst eller historiska lämningar är vad endast museer kan erbjuda. Prata i mobiltelefon eller leka med datorer kan man göra på annat håll.
Muséer ska varken innehålla döda föremål eller döda betraktare. Jag tycker att man visst får samtala både i kyrkan, biblioteket och muséer, de är ställen för levande människor. Ingen ska vara rädd för att ha barn med sej eller halvdöva släktingar (de som hör dåligt, pratar högre själva). Välkommen att besöka världskulturmuséet i Göteborg, betydligt mer levande och intressant än det gamla Etnografiska museet.
Nu har käringen mot strömmen sagt sitt :)
Hannele: Har jag påstått att man inte får samtala på museum?
Jag antar att essensen av det Du skriver är att Du undanber Dig STÖRANDE samtal, inte samtal generellt. Det håller jag med om. När jag var ung (nu är jag en sådan där medelålders typ...;-) satt jag en gång i två timmar på ett konstmuseum och tittade på en tavla av Cézanne. Det var när jag läste konstvetenskap och just denna tavla fick mig att sjunka bort i tankar och det var en synnerligen behaglig upplevelse, som inte stördes av förbipasserande besökare, som talade och gick stillsamt. Jag tycker om vördnad på den här typ av ställen. Alla kanske inte måste vara så stillsamma som jag, mina barn skulle med glad upptäckarglädje kunna utbrista; "Vilken rolig näsa han har" om en tavla av Picasso, eller kanske ett högljutt "Vad coolt" om de fick se en sarkofag. Men det tycker jag är okey, de är barn och de ska med glädje få lov att upptäcka saker. Men om de sprang omkring och tjoade, då skulle jag förklara för dem att det här inte är rätt plats för det och ta dem till en lekplats för att få springa av sig efteråt.
Cleo: Precis min mening! Jag skriver ju i inlägget att samtal bör föras på lågmäld nivå. Aldrig någonstans skriver jag att man måste vara knäpptyst, självklart måste man få ge uttryck åt spontana reaktioner såväl som analyserande resonemang, bara man inte stör de övriga besökarna.
Sant, sant.
Att pladdra på museér och bibliotek är ohyfsat, det är att brista i respekten för andra.
Och det är inte fel att begära att ungar, damer och herrar håller truten då och då!
Ja, det är skillnad på glatt tjoade och springande omkring.
Jag håller till viss del med dig, även om jag gärna ser lite nya och kreativa inslag och installationer på våra museer. Det här med ödmjukhet och respekt tycker jag man ska visa överallt. Man klampar ju inte in i någons hem och tjoar och tjimmar och gapar och håller på och visar taskig respekt. Jag älskar att gå in i kyrkor och på bibliotek, inte för att jag läser speciellt mycket böcker, mer för att söka tystnaden. Vi måste ha några tysta platser kvar där vi kan höra en tanke mer än fem sekunder.
I kyrkor ska det vara tyst och jag håller med om att bibliotek ska vara någorlunda fredade för störande samtal.
Men museer ska vara levande! Där tycker jag att det ska få höras kommentarer och liv. Om vi ska tillåta barn att komma in där (och det tycker jag att vi ska göra!) så måste det få låta lite. De går inte att programmera till tystnad eller till bara prat om det föremål som finns framför näsan. Deras associationsbanor är vidsträckta! Jag kan väl erkänna att när jag går på museum så brukar jag försöka smyga mig intill någon skolklass, dels för att tjuvlyssna på museepedagogens ofta utmärkta föredragning, dels för att få ta del av barnens kommentarer och funderingar. Det är kanon! Pröva någon gång. Fast orsaken till att jag uppskattar det kan ju förstås vara att mitt konstkunnande befinner sig på barnens nivå! Men det måste väl kanske också vara legitimt, eller ska museerna vara ett forum för enbart proffs?
Själv föredrar jag att gå ensam på museum och även konstutställningar. Om jag vill dela upplevelsen med någon, så är det med en själsfrände. Någon som njuter, upplever, tar till sig och känner... som sedan, efteråt -kanske på lokal med mat och vion, mer än gärna pratar om upplevelsen med mig.
För mig är just detta lika viktigt som själva besöket. Men det ena är helt betoende av det andra.
Tack för mailet om konserten...
Tur att jag har en CD me dig:) - jag har tyvärr inte tillgång till den TVkanal du nämner. Men du kanske kommer till Sthlm och spelar på lokal nu i vår?
Inkan i natten
Det låter litet som att du, ganska nyss blivit ganska förbannad på något museibesök? ;) Jag kan inte säga att jag varit med om någon sådan upplevelse som du beskriver. Iallfall ingen som jag minns. Men skulle det hända nästa gång jag är på museum skulle jag bli rätt irriterad, tror jag. Iallfall på ungdomsgänget. Samtal mellan två personer antingen live eller där den ena parten är "i luren" har den effekten på mig att jag tjuvlyssnar intresserat, så det skulle nog inte störa mig så mycket.
Jag är en sån person som blir oerhört störd av att det finns personer som högt kommenterar det ena och det andra antingen det är på bio, på museum eller bibliotek. Vi behöver tysta platser och sedan jag blev "bränd" har jag blivit så ljudkänslig. Jag ssöker mig till biblioteket för att finna en stillsam miljö och att edå bli störd i sin läsning eller sina tankar är hänsynslöst tycker jag.
Jag håller verkligen med dig. Men jag tror att många inte tänker på det sedan man är van att kommentera allt till videofilmer hemma, tavlor på skolvisningar och att man kan tala i telefon var som helst och hur högt som helst. Det stör mig.
En liten utmaning väntar på dig i min blogg. Jag tror du kommer att gilla den, så välkommen dit!
Vet inte riktigt var jag står. Tycker att det ska vara "levande" ställen samtidigt som det inte ska vara spring och bus och stoj där. Barn ska kunna följa med, utan att man som förälder ska måste hyssja det till tystnad konstant bara för att andra inte klara av att höra deras kommentarer...
Barn måste få ifrågasätta och fundera högt, så funkar man då man är liten.
Men mobilen kan man gott stänga av.
Kram Eva
Jag håller med dig... absolut. Barn får gärna kommentera och fråga men börjar det springas, skrikas och busas är ett museum inte rätt ställe att vara på. Tydligen är det inte ett ställe som är intressant nog, men när vuxna börjar... Barn är barn och de kanske inte alltid förstår men vuxna högljudda individer. De som går på museum är där för en sak och jag tycker att man måste visa respekt.
Jag går inte mycket på museum men förstår frustrationen och irritationen hos de människor som är där.
Måste fråga: Vad i hela friden är en sarkofag?
Therese! Kolla här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sarkofag
Mycket klokt har redan sagts och jag håller helt med dig om respekten för andra. Att kommentera eller prata lågmält, tycker jag är helt okej, vilket du ju också skriver. Stillsam lågmäld tystnad kan vara nog så levande. Bibliotek ska vara helt tysta tycker jag och spring, tjoande och mobiler hör varken hemma bland bokhyllor eller museimontrar.
När jag besökte det egyptiska museet i Kairo, blev jag inte mest bsetört över turisternas högljudda framfarande, utan mer av deras brist på respekt inför flertusenåriga artifakter! Människor hade ristat in sina namn i sarkofager och statyer. Avbildningar och Statyetter var sönderbrutna och en hel avdelning med "vandaliserat gods" fanns att beskåda?!!
Vet inte vem jag är mest arg på... De som är ansvariga för egyptiska museét, som inte skyddar sina artifakter, eller alla dumma, J*vla människor som inte lär sina barn respekt, så det sitter kvar i dem ÄVEN när det lämnar landet som fullvixna turister.
Som guide blir jag mest irriterad på vuxna människor som beställer en guidad tur och sedan högljutt talar med varandra - så att de överröstar mig. Då brukar jag tystna - och fråga om de kanske vill ta över guidandet.
Väldigt sällan har jag mött sådan respektlöshet hos barn och ungdomar - de är vana att vara tysta och lyssna på vuxna.
Jag möter det inte heller så ofta av vuxna svenskar - men väldigt ofta av amerikaner, kineser och israeler.
Hu, nu låter jag som en rasist - vill verkligen inte peka ut någon grupp - men svenskar och japaner är oerhört mycket bättre på att vara tysta och lyssna och visa respekt. De drar sig också undan om de mot förmodan skulle få ett viktigt mobilsamtal.
Naturligtvis finns det ohyfsade svenskar och japaner och det finns otroligt respektfulla amerikaner, kineser och israeler med.
Men fenomenet respekt/respektlöshet hos olika kulturer har noterats av många av mina kollegor.
Ibland känner man att det knappt är någon idé att anstränga sig - varför ska man berätta för människor som ändå inget vill höra?
Och samtidigt kan man förstå - inte tycker kineser att det är något särskilt med en herrgård från 1700-talet, eller en Moragård med ursprung från 1500-talet - deras kultur sträcker sig några tusen år till bakåt i tiden.
Detsamma gäller israeler - medan för amerikaner verkar det vara motsatsen; som boende i Amerika har man rötter som omöjligt kan stäcka sig längre bakåt än till 1600-talet när Amerika koloniserades - de flesta har anfäder som kom under 18- och 1900-talet. Det är bara ursprungsbefolkningen i USA som har en gammal tradition i landet. Många amerikaner kan därför titta skeptiskt på våra gamla träbyggnader och med "expertmin" uttala sig om dessa "kopior". Ett trähus kan helt enkelt inte vara så gammalt som flera hundra år - därför är guiden en lögnare och en dålig skådespelare.
En OT-sak som irriterar mig är att text som skrivits i ett Word-dokument och kopierats till en bloggsoftblogg omvandlar tankstreck och citattecken till frågetecken. Varför är det så?
dina folkvettslägg är en njutning att läsa. Och jag delar din åsikt om muséer. Vill man träffas och samtala högt med varandra finns det utmärkta ställen för detta-caféer. Kanske vore det en rolgi idé att märka offentliga platser med olika ljudnivåer så kan alla hitta rätt.