Slottet i saknadens dalar

Marcel Prousts mäktiga romansvit På spaning efter den tid som flytt är full av intressanta och tänkvärda sidospår. Gång efter annan tvingas man att stanna upp i sin läsning inför något textparti som är särskilt tänkvärt eller välformulerat och bara måste förmedla detsamma till någon. Igår kväll fastnade jag för konstnären Elstirs utläggning om hur man förvärvar livsvisdom:

”Det finns ingen man så vis”, sade han, ”att han inte under någon period av sin ungdom fällt yttranden eller till och med fört ett liv som det är honom pinsamt att minnas och som han helst skulle vilja utplåna. Men han bör inte enbart ångra allt detta, ty ingen kan med säkerhet bli vis, i den mån detta överhuvudtaget är möjligt, utan att ha genomgått alla de löjliga eller avskyvärda inkarnationer som måste föregå denna sista inkarnation. 

Jag vet att det finns ungdomar, barn och barnbarn till förnäma personer, som alltifrån skolåldern fått lära in andlig nobless och moralisk elegans. De har kanske ingenting i sitt liv som de måste önska ogjort, de skulle kunna publicera och underteckna allt vad de sagt, men de är fattiga invärtes, kraftlösa efterkommande till doktrinära förfäder, och deras vishet är negativ och steril. Man kan inte få visheten till skänks; man måste själv upptäcka den efter en resa som ingen kan bespara en – ty visheten är en syn på tingen. 

De existenser ni beundrar, de inställningar ni finner ädla har inte blivit inlärda med familjefaderns eller lärarens hjälp – de har föregåtts av något helt annat och stått under inflytande av en dålig eller banal omgivning. De innebär en kamp och en seger. Jag förstår mycket väl att bilden av vad man under en tidigare period har varit nu måste te sig oigenkännlig och i varje fall osympatisk.

Men man bör trots det inte förneka den, ty den är ett vittnesbörd om att man verkligen har levat, att det är i enlighet med livets och människoandens egna lagar som vi ur livets vanliga element – ateljélivets och artistkretsarnas liv när det rör sig om en målare – förmått utvinna något som är mera värt än allt detta.”

-         Marcel Proust, I skuggan av unga flickor i blom. Översättning Gunnel Vallqvist.