Slottet i saknadens dalar

Så är man hemkommen från den dalska urskogen, trött och sliten men med ett leende på läpparna och med polskor ringandes i öronen.

Åker man fyra mil rakt ut i obygden från Rättvik når man en dalgång där de flesta mobiloperatörer inte ens har täckning. Det känns lite grann som när huvudpersonen i Joseph Conrads roman Heart of darkness färdas uppför Kongofloden under andra halvan av 1800-talet. Istället för Mörkrets hjärta är det dock en dalsk idyll som man når fram till.

Där ligger Bingsjö, ett samhälle bestående av röda trästugor med vita knutar, en vit kyrka med brunlökkupol och en lanthandel. Denna Bingsjös lanthandel har, enligt uppgift, 60-70% av sin årsomsättning koncentrerad till dagarna kring den första onsdagen i juli varje år. Låter det märkligt? Det har sin förklaring i att just det datumet hålls i det lilla samhället Sveriges största spelmansstämma.

Bingsjöstämman är blott en dag lång, men de mest hängivna kommer dit innan, de flesta under tisdagen men vissa redan i helgen innan. Vårt sällskap anlände på tisdagskvällen och lyckades på så sätt att få en ganska bra tältplats. Minus med valet av läger var att vi missbedömde morgonsolens placering och därför vaknade levande kokta som i en ångbastu runt åtta båda morgnarna, detta efter att ha kommit i säng runt sexsnåret. Det tycktes också, men det är måhända en subjektiv bedömning, men nog tycktes det som om Dalarnas mygg- och knottpopulationer var extra talrika just i det hörn som vi slagit upp våra tält?

Bortsätt från dessa små oegentligheter så är att åka till Bingsjö är en lisa för själen, inte minst för en sån som undertecknad som är van vid rockfestivalernas höga ljudnivå och lerindränkta campingsvineri. På Bingsjöstämman lyser de kommersiella krafterna med sin frånvaro. Trots de tusentals deltagarna och de ännu talrikare dagbesökarna så finns inga bjärta krimskramsstånd, inga knallar som säljer lakritsremmar, inga stinkande langosvagnar. All försäljning av mat och dryck sköts av byborna själva, som nog gör sig en rundlig hacka på spelmansstämman, trots att priserna är rätt humana om man jämför med vad man får betala på andra festivaler. Det finns nog många små byar i Bingsjös storlek där man önskar att man hade en spelmansstämma av Bingsös dignitet. På de flesta ställen räcker inte en så liten befolkning för att hålla en lanthandel rullande till exempel.

Samtliga som uppträder på stämman gör det ideellt, även de stora artister som annars är verksamma inom den kommersiella musikbranchen, som släppt säljande skivor och som tar rundligt betalt för sina spelningar eljest. På Bingsjö spelar alla gratis. Alla bor också på samma camping – det finns inget speciellt VIP-område där de stora giganterna kan dra sig undan. En namnkunnig spelman som Per Gudmundson reser sitt tält mitt bland alla oss andra glada amatörer.

De som kommer för att delta i spelmansstämman kan grovt sett räknas in i någon av tre kategorier: det är spelmännen, de som kommer för att spela, själva eller tillsammans med andra, det är spelmanslagen, och det är dansarna. Alla dessa grupper får sina önskemål tillgodosedda under Bingsjöstämman. Spelmanslagen och dansarna håller till på de stora danbanorna, tre stycken, som finns på området, och för dansarna finns också flera mindre danslogar där chansen finns att dansa till enstaka spelmän, vilka således får chansen att briljera med sina färdigheter.

För musikanterna är det främst buskspelet som lockar, det vill säga möjligheten att få jamma tillsammans med andra folkmusiker, på alla tänkbara nivåer, tills natten blir dag. Samtidigt som folkmusikvärlden är otroligt hierarkiskt, och kanske rentav en smula elitistiskt, ordnad så är det en väldigt öppen och demokratisk värld där alla är välkomna och där kunskaps och skicklighetsnivåerna blandas och befruktar varandra.

Det är kärleken till folkmusiken och folkdansen som står i centrum och det som slår en när man är där för första gången är den glada stämning som präglar hela tillställningen och som lätt smittar av sig. Folk är där för att spela (eller dansa) och även om det dricks en hel del så är det verkliga svineriet från andra festivaler, inte särskilt påtagligt, trots att snittåldern bland de campande på Bingsjö säkert ligger runt 25.  Det totala fokus på musiken som råder gör också att poserandet var tämligen frånvarande.

Den som vill få sina fördomar om folkmusik och folkmusiker bekräftade kan helt visst få detta gjort på Bingsjöstämman, men faktum är att både knätofsarna och Gustav Vasafrisyrerna å ena sidan och cannabisinpyrda dreadlockshippies med didgeridoo och saron lyste med sin frånvaro. Visst fanns där folkdräkter, men inte på envar och inte utan distans och visst syntes en del manchesterprydda barfotaungdomar men de var ingalunda i någon majoritet.

I Bingsjö kan man komma nära något som skulle kunna kallas för den svenska folkmusikens hjärta och det är ett hjärta som känns ungt och vitalt, glatt och lekfullt och förvånansvärt opåverkat av den krassa kommersiella verklighet som infekterat och i viss mån ätit upp andra musikgenrer.

Och tro det eller ej – efter två dygn har jag fortfarande inte blivit mätt på fiolmusiken, något som jag befarade innan avfärden. Dock tror jag att det kan komma att dröja ytterligare någon vecka innan jag upphör att höra polskor ringande i öronen.