Värdet av ett levande kulturarv.
En kidnappad symbolvärld.
Med anledning av ett tidigare inlägg om hur den politiska korrektheten farit fram över de fornnordiska gudasagorna känner jag mig manad att utveckla mitt resonemang kring farorna med att överlåta historien till dem som vill använda den i dolska syften.
Jag känner vrede när jag ser hur vissa element i vårt samhälle, sådana som Josh skulle benämna ”mentala kalhyggen” roffar åt sig symboler och personligheter ur vår historia och gör dem till sina.
Detta gör mig som sagt vred, men vad som gör mig förtvivlad är när alla välvilliga idioter som vill visa sin avsky mot dessa motbjudande grupperingar väljer att misstänkliggöra de historiska symbolerna och personligheterna, istället för att agera mot dem som lägger beslag på dem.
Istället för att skänka Tors hammare, Karl XII, nationaldagen, ja till och med nationalsången och den svenska flaggan, åt dessa antidemokratiska element som hyllar allt annat än den nordiska frihet som vi besjunger i Dybecks nationalhymn, istället för att skänka alla dessa svenska symboler till dem som vill vårt land ont, borde vi betrakta dem som en del av vårt gemensamma arv.
Genom att ta avstånd från dem ger vi kalhyggena tillgång till en suggererande symbolvärd de inte skulle vara mäktiga att åstadkomma själva, samtidigt som vi berövar den övriga befolkningen delar av dess kulturarv, samt opolitiska symboler att sluta upp kring.
Att vissa symboler - svastikan är det mest talande exemplet - för alltid blivit stigmatiserade, är självklart, i och med att de tagits upp av någon specifik politisk rörelse som fått alltför stort inflytande. Att svastikan skulle kunna rentvås från sina bruna konnotationer känns ungefär lika troligt som att Hammaren och skäran kommer att kunna brukas som symbol för vänskapen mellan Druider och snickare. Att svastikan gått förlorad ur sin forntida kontext är dock inte ett argument för att överlåta resten av den fornnordiska symbolrepertoaren åt antidemokrater.
De allvarliga konsekvenserna.
Rasism och främlingfientlighet är viktiga problem, liksom segregering och utanförskap. Alltsammans kan emellertid ses som symptom på en betydligt mer djupgående identitetsproblematik, dels hos de rotlösa etniska svenskar som söker sin kulturella tillhörighet i ett land som förändrats till oigenkännlighet från den tid då deras far- och morföräldrar föddes, dels för de invandrade grupper från andra delar av världen, trygga i sin kulturella identitet men osäkra inför det nya land i vilket de ska försöka bygga sin framtid.
Sorgligt är det att det vanliga i Sverige idag tycks vara att betrakta rasism och integrationsproblem som två isolerade företeelser – utan någon koppling till varandra och utan några underliggande orsaker. På sin höjd görs någon halvhjärtad ansats att förklara motsättningarna med gammal marxistisk skåpmat och ”det kapitalistiska samhällets strukturella ojämlikhet”.
Det som de självutnämnda ”antirasisterna” i sin filantropiska strävan inte inser är att deras ständiga utfall mot den svenska nationella identiteten (den må vara en social konstruktion eller inte) snarast verkar kontraproduktivt både vad gäller bekämpandet av den svenska inskränktheten och vad gäller integrerandet av nyanlända grupper i det svenska samhället.
Låt oss bejaka de positiva aspekterna av den svenska nationella identiteten på samma gång som vi tar avstånd från dess mindre tilltalande sidor. Att lära av historien innebär inte att ta avstånd från allt i det förflutna, utan att dra lärdom från de bitar som ter sig osympatiska för att slippa begå samma misstag om och om igen och sedan ta med sig mer fruktbara komponenter i skapandet av framtiden.
Väljer vi bort historien kommer någon annan att göra den till sin och finns det inga andra uttolkare kommer han eller hon att ha tolkningsföreträde. Detta hände i Tyskland under första halvan av 1900-talet.
Gudaskymning!
I Sverige är det sedan länge trendigt att ta avstånd från och förneka allt som tidigare påståtts vara svenskt och inhemskt. Tanken att någonting förutom den socialdemokratiska folkhemsmodellen skulle ha sitt ursprung innanför det nuvarande rikets gränser är uppenbarligen oerhört stötande för vissa personer och den som framför dylika påståenden översköljs ofta med glåpord och anklagelser om rasism/nazism med flera ideologiska tillmälen.
Den här tendenser har något tiotal år på nacken. Jag minns hur under min egen skoltid föreläsere åkte runt och predikade invandringens välsignelse för att stävja de rasistiska strömningar som florerade bland ungdomar på 90-talet. Tanken var god men strategierna besynnerliga. En vanlig typ av argumentation gick ut på att rasister är dumma i huvudet eftersom köttbullar och kåldolmar i själva verket kommer från Turkiet.
Det var som att man ville få rasisterna att tänka om genom att på något sätt bevisa för dem att Sverige inte fanns. Eller ville man få de som invandrat hit att känna sig välkomna genom att bevisa att Sverige inte alls hade något storslaget förflutet, ja i själva verket ingenting alls att vara stolta över? Som om man måste förneka det förflutna för att kunna bygga en framtid.
Jag kan personligen komma på en lång rad argument för att rasister är dumma i huvudet – men kåldolmsargumentet känns oerhört långsökt- och jag kan inte föreställa mig att jag som invandrare skulle känna mig mer välkommen i ett land där invånarna skämdes över sin historia.
Hursomhelst så har den svenska benägenheten att förneka den egna identiteten nått nya höjder de senaste åren. Medan man i andra länder blivit alltmer medvetna om värdet av ett levande kulturarv har debattörer i Sverige framfört ståndpunkter som att det i själva verket inte finns några etniska svenskar! (Jag undrar om samma debattörer skulle ansluta sig till påståenden om att det inte fanns några romer, eller samer eller slaver eller judar…).
Särskilt tacksamma måltavlor för denna antisvenska hållning är de olika epoker och företeelser som tidigare utgjort föremål för nationalromantikens lovsånger: stort sett Stormaktstiden och vikingatiden. Extra obehagligt blir det dock när förnekandet ges vetenskapliga förtecken.
Invandrade Asar.
På julafton publicerade Svenska Dagbladet en artikel med rubriken ”Invandrade myter om Oden och Tor”. I ingressen kan vi läsa:
Sedan år 2000 har arkeologer och religionshistoriker tillsammans tagit ett stort forskargrepp på [sic!] de förhistoriska religiösa uppfattningarna. Det har inneburit att den beskrivning och den idévärld som presenterades av Snorre Sturlasson i början av 1200-talet fått sig ännu en törn.
Artikeln berättar så om att religionshistoriker och arkeologer funnit nya bevis för hur de forntida religionerna influerat och påverkat varandra och hur religiösa föreställningar vandrat från en kulturkrets till en annan. Intressant och viktig vetenskap med andra ord, det underliga är hur rönen presenteras i artikeln.
Vad jag frågar mig är: vad är det som är så häpnadsväckande? Vad är det i Snorre Sturlassons ”beskrivningar och idévärld” som har fått sig en törn? Möjligen kan det vara svårt för den som idag är uppriktigt och innerligt Asatroende att få ytterligare vetenskapliga belägg för att myterna har äldre förlagor – men inte jobbigare än för de judar och kristna som får veta om äldre förlagor till de bibliska texterna.
Det som artikeln gör är att den framställer den fornnordiska religionen som enbart ett hopkok av ”invandrade” religiösa föreställningar: ”både Tor och Oden är hybrider med inslag från romarriket, i Odens fall kanske också från Persien.”
Ett genuint nordiskt hopkok!
Naturligtvis har religioner i alla tider tagit intryck från varandra! Redan som liten fascinerades jag av likheterna mellan de nordiska och de grekiska gudasagorna och anade genetiska samband som sedan tett sig alltmer självklara ju äldre och mer beläst jag blivit. Den nordiska gudavärlden är inte unik för att den består av en samling genuint nordiska element helt utan intryck utifrån – den är unik eftersom den är ett unikt hopkok av föreställningar från när och fjärran, uppblandat med lokala element.
Det mest bisarra är att artikelförfattaren tycks utgå från att de ”invandrade” myterna har någon form av ursprunglighet – som om inte den romerska, den keltiska och den persiska gudavärldarna i sig själva utgjorde hopkok av äldre trosföreställningar!
De fornnordiska gudasagorna och myterna är lika genuina, unika och enastående som de grekiska, romerska, persiska och keltiska gudasagorna och i likhet med dessa ett kulturarv väl värt att bevara!
Dust to dust.
Pepparkakshuset ligger i slutgiltigt i spillror. Jag prisar min lyckliga stjärna att vi hann föreviga bygget, men förbannar de makter som styrde så att det inte skedde med min egen kamera.
Störtas skall det gamla snart i gruset…
Noterar med sorg och beklämdhet att hög luftfuktighet och ett ogynnsamt förhållande till gudarna börjat få det ståtliga pepparkakstempel jag skrev om tidigare att börja krackelera. Väggarna bågnar, de rikt utsmyckade drakhuvudena lossnar och faller till marken, taken störtar in.
Dessvärre har jag ännu inte kommit över någon digitalkamera att föreviga mästerverket med, men jag har dokumenterat bygget med en vanlig kamera. Tvivlar dock på att bilderna kommer att hinna framkallas innan jul så att ni hade fått se skapelsen i hela dess prakt.
Numera är det en rätt sorglig syn som möter en i mitt kök, där det hukande hednatemplet återupplever asakultens slutliga fördrivande från det halsstarriga Uppland på 1000-talet. Jag har gett upp hoppet om att något kommer att återstå till julafton.
Första advent!
Så har det då äntligen blivit första advent! Jag tillhör den skara svenskar som tycker att julfirandet är något som tar sin början just i och med första advent, och som känner en viss trötthet över merkantilisternas alltmer utsträckta julfirande, med julmusik i butikerna från början av november och julpynt i skyltfönstren ungefär samtidigt. Jag har ingenting emot tomteorkestrar i galleriorna, julgranar och glitter, men jag tycker att man kunde spara på krutet tills den första advent så att det verkligen blev en grej av det hela. Jag menar, vad är poängen med jul om den omfattar en fjärdedel av året (vissa butiker börjar ”jula” redan i oktober…)?
Nå, efter denna lilla missnöjesyttring vill jag återvända till den julefrid som i och med advents inträde börjat lägra sig över hemmet. Lägenheten är storstädad, julstjärna inhandlad, grytlapparna utbytta mot sådana med julmotiv, alla ljus i stakarna utbytta mot röda, större delen av julbaket avklarat sam Triakels underbara skiva ”Vintervisor” genomlyssnad tre gånger.
Men framförallt: pepparkakshuset är så gott som färdigt! Endast lite dekoration saknas – vissa nödvändiga ingredienser tog slut mitt i bygget – sen är det färdigt att visas upp för en beundrande allmänhet. Nåväl, för beundrande besökare i mitt hem i alla fall.
Årets pepparkakshus föreställer hednatemplet i Gamla Uppsala, så som det rekonstruerades av Nils Gellerstedt 1950. Bilder utlovas framöver!
Träden fläktar, Karl XII stirrar…
Den 30 november.
Idag är det den 30 november – det datum som, 1718, Sveriges konung Karl XII stupade i en löpgrav utanför Fredrikstens fästning vid Halden i Norge, efter att ha tillbringat hela sitt vuxna liv i fält. Karl XII är en av de mest, ja kanske den allra mest omtvistade personen i Svensk historia. Redan i sin samtid väckte han stort uppseende och den första (oerhört entusiastiska) levnadsteckningen skrevs faktiskt av Voltaire.
Sedan dess har krigarkungen gång på gång lyfts fram ur Riddarholmskyrkans skuggor och dammats av för att användas som slagträ av en eller annan intressegrupp. Hans anseende har skiftat med de politiskt korrekta konjunkturerna och han har än hyllats, än släpats i smutsen.
Kring det förrförra sekelskiftet glorifierades Karl XII som ett led i den nationalromantiska strömningen, men det förekom också en hel del kritik. Den militaristiska högern gjorde honom till galjonsfigur, och vissa vänstergrupperingar använde honom som skräckexempel.
Något av en liknande strid fast flyttad från den intellektuella och kulturella debatten till marginella ytterlighetsgrupperingar på gatorna, upplevde vi under 1990-talet. Då blev platsen kring Karl XII statyn i Kungsträdgården skådeplats för sannskyldiga drabbningar mellan extremistiska element på den yttersta vänsterkanten drabbade samman med sina motsvarigheter på högerflanken över de senares symboliska kransnedläggningar.
Som väl är tycks högerextremisterna numera lämna den stackars konungen i fred där han står, myndigt pekande mot öster, för att lägga sina kransar på annat håll, och vänstergrupperingarna tycks ha följt dem.
Levnadstecknarna.
Utöver dessa handgripliga uttryck för meningsskiljaktigheterna kring Karl XII:s liv och verk finns en annan debatt, förd genom århundradena i den rika flora av levnadsteckningar som alltjämt får nya tillskott, och vars uttryck skiljer sig utifrån de politiskt korrekta konjunkturerna. Voltairs inledning av traditionen har redan nämnts.
Anders Fryxells avsnitt om Karl XII i sitt magistrala verk ”Berättelser ur den svenska historien” markerar en milstolpe, då dennes bild kommit att förmedlas under hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet.
För några år sedan kom Bengt Liljegrens nyktra biografi vilken jag varmt kan rekommendera för den som vill ha en saklig berättelse utan alltför mycket värderingar, trots det känsliga ämnet. Ernst Brunners spekulativa svartmålning av Karl XII från förra året får betraktas som ett skräckexempel på en modern författares strävan att vara politiskt korrekt. Boken får dock tas för vad den är: en skönlitterär subjektiv skildring ur ett 1900-talsperspektiv.
Rent litterärt ligger nog Verner von Heidenstams psykologiserande porträtt av den sammansatte och komplicerade Karl XII i Karolinerna (1897-98) mig varmast om hjärtat, även om den vad gäller historisk precision och vetenskaplighet lämnar en hel del i övrigt att önska. Heidenstams huvudsakliga källa var Fryxells anekdotbaserade och redan i Heidenstams samtid daterade historieskrivning.
Ett barn av sin tid?
Låt oss ändå idag sända en tanke till den femtonåring som sattes på Sveriges tron och förklarades enväldig, till den artonåring som drog ut i ett krig han ärvt av sin fader, och den fältherre som vigde hela sitt vuxna liv åt att utkämpa ett krig som var dömt att förloras - men som ändå därigenom troligtvis säkrade Sveriges fortsatta självständighet, trots det armod som följde i de långa krigsårens spår – och slutligen stupade vid en norsk gränsfästning, möjligen mördad av sina egna.
Många försöker förklara Karl XII:s läggning och gärningar med påståendet att han skulle vara ett barn av sin tid. Detta är dock felaktigt. Han var redan på 1700-talet en anakronism – en sista fläkt av forna tiders krigarkungar, rövarbaroner och rovriddare.
Kanske var det på grund av denna anakronism som han beundrades så av sin samtid, såsom skuggor från det förflutna alltid tjusat och lockat människor och kanske idag mer än någonsin.
Kalle dussin. Man säger att jag har hans frisyr...
Bland västgötska riddare, kvasihistoriska populärförfattare och nietzscheanska barbarer.
Journalisten Jan Guillous populära äventyrsböcker om den heroiske västgötske korsriddaren Arn Magnusson fortsätter att utgöra föremål för nya storslagna projekt. Efter kvasihistoriska dokumentärserien Arns rike och flertalet turistjippon nere i de västgötska bygderna planeras nu ett påkostat filmprojekt som förväntas bli ett av de dyraste om inte det allra dyraste, i den svenska filmhistorien.
Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra att man sätter fokus på och väcker intresset för den svenska historien, och jag tror att ett dylikt filmprojekt kan göra just det. Jag tror också att Arnböckerna är särskilt lämpade för filmatisering eftersom de är skrivna som äventyrsfilmer, de är liksom Hamiltonböckerna i rustning. Synd att Peter Haber är lite för ålderstigen för att gestalta riddaren ifråga, samma sak gäller nog för herr Guillou själv som nog annars mer än gärna skulle ha axlat någon av de historiska munderingar han skrudade sig i i Arns rike.
Det som stör mig är de höga anspråken på historisk vederhäftighet som skönlitterära författare av Guillous kaliber uppställer, och den låga nivå debatten håller när de ska försvara sig mot professionellt skolade historiker som slår dem på fingrarna för felaktigheter. Än värre var det med Ernst Brunners otroligt tendentiösa bok om Karl XII också den med högt ställda sanningsanspråk vilka sköts i sank av en lång rad professionella historiker, något som inte hade behövt ske om Brunner redan från början gått ut med att han skrivit en skönlitterär roman om Karl XII och ingenting annat.
Det är som om dagens författare av historiska romaner tror att deras verk blir sämre av att de klassificeras som skönlitteratur än som historisk fakta. När Verner von Heidenstam en gång i världen skrev sina storslagna historiska romaner vinnlade han sig ofta om att ge dem trovärdighet genom att fylla dem med historiska fakta, men han gjorde aldrig anspråk på att skriva historia. På Heidenstams tid hade också skönlitterära romaner med historiskt tema ett värde.
För den som är intresserad av svensk medeltid, både den som gillar Arnböckernas actionspäckade svärdsviftarmedeltid och för dem som spyr på Guillous journalistiska språkbehandling kan jag varmt rekommendera Heidenstams boksvit Folkungaträdet en stämningsmättad hybrid mellan romantisk saga och historisk fiction där den första delen ”Folke Filbyter” skildrar nordens kristnande och Sveriges enande på tusentalet och den andra delen ”Bjälboarvet” skildrar folkungasöneras Valdemar och Magnus Ladulås maktkamp på tolvhundratalet och konsoliderandet av den medeltida staten. Särkskilt den första delen gav mig en gåshud jag inte fått sedan jag som mycket ung läste Tolkiens sagoepos.
Till dem som snarare än svensk medeltidshistoria eller stämningsskildringar tilltalats av det testosteronstinna, närmast nietzscheanska mansidealet i herr Guillous böcker kan jag rekommendera Robert E. Howards böcker om Conan barbaren. Läsningen av Howards böcker kan, till och med i ännu högre utsträckning än läsningen av Arn-böckerna, liknas vid att se en serie actionfilmer. Det är synd att det pinsamma filmatiseringarna av Conanböckerna, med en viss kalifornisk guvernör i huvudrollen, kommit att påverka gemene mans uppfattning om Howards författarskap. Visst är det ytligt, macho och actionspäckat, som Ian Flemming i fantasytappning skulle man kunna säga, men alls icke på samma usla nivå som filmatiseringarna. Vi får hoppas att Arn-böckerna inte går samma oblida öde till mötes nu när de ska överföras till vita duken!
Ljuset i tunneln.
Nyss hemkommen från en ljummen kvällspromenad till fornminnesområdet i Gamla Uppsala gläds jag åt att arbetet fortskrider med att restaurera Röboåsen genom att bygga en tunnel över den nya påfarten till E4, vilket jag bloggat om tidigare. Motorvägsbygget som förfular landskapet kring Uppsala för alltså med sig några positiva bieffekter utöver att det avlastar staden från den tunga trafiken.
En annan bieffekt, som tyvärr hänger samman med en total skövling av urgammal kulturbygd är att man för en gångs skull blev tvungna att satsa resurser på arkeologiska utgrävningar av alla de fornminnesområden som låg längs den nya motorvägssträckningen. I Sverige är det nämligen så att arkeologiska utgrävningar som regel endast sker i samband med byggprojekt.
Röboåsens restauration kompenserar i alla fall i viss mån den förfulning av Uppsalas nordöstra delar som motorvägspåfarterna innebär. För min del fick de gärna göra en tunnel av hela sträckningen.
Bingsjöstämman 2006.
Åker man fyra mil rakt ut i obygden från Rättvik når man en dalgång där de flesta mobiloperatörer inte ens har täckning. Det känns lite grann som när huvudpersonen i Joseph Conrads roman Heart of darkness färdas uppför Kongofloden under andra halvan av 1800-talet. Istället för Mörkrets hjärta är det dock en dalsk idyll som man når fram till.
Där ligger Bingsjö, ett samhälle bestående av röda trästugor med vita knutar, en vit kyrka med brunlökkupol och en lanthandel. Denna Bingsjös lanthandel har, enligt uppgift, 60-70% av sin årsomsättning koncentrerad till dagarna kring den första onsdagen i juli varje år. Låter det märkligt? Det har sin förklaring i att just det datumet hålls i det lilla samhället Sveriges största spelmansstämma.
Bingsjöstämman är blott en dag lång, men de mest hängivna kommer dit innan, de flesta under tisdagen men vissa redan i helgen innan. Vårt sällskap anlände på tisdagskvällen och lyckades på så sätt att få en ganska bra tältplats. Minus med valet av läger var att vi missbedömde morgonsolens placering och därför vaknade levande kokta som i en ångbastu runt åtta båda morgnarna, detta efter att ha kommit i säng runt sexsnåret. Det tycktes också, men det är måhända en subjektiv bedömning, men nog tycktes det som om Dalarnas mygg- och knottpopulationer var extra talrika just i det hörn som vi slagit upp våra tält?
Bortsätt från dessa små oegentligheter så är att åka till Bingsjö är en lisa för själen, inte minst för en sån som undertecknad som är van vid rockfestivalernas höga ljudnivå och lerindränkta campingsvineri. På Bingsjöstämman lyser de kommersiella krafterna med sin frånvaro. Trots de tusentals deltagarna och de ännu talrikare dagbesökarna så finns inga bjärta krimskramsstånd, inga knallar som säljer lakritsremmar, inga stinkande langosvagnar. All försäljning av mat och dryck sköts av byborna själva, som nog gör sig en rundlig hacka på spelmansstämman, trots att priserna är rätt humana om man jämför med vad man får betala på andra festivaler. Det finns nog många små byar i Bingsjös storlek där man önskar att man hade en spelmansstämma av Bingsös dignitet. På de flesta ställen räcker inte en så liten befolkning för att hålla en lanthandel rullande till exempel.
Samtliga som uppträder på stämman gör det ideellt, även de stora artister som annars är verksamma inom den kommersiella musikbranchen, som släppt säljande skivor och som tar rundligt betalt för sina spelningar eljest. På Bingsjö spelar alla gratis. Alla bor också på samma camping – det finns inget speciellt VIP-område där de stora giganterna kan dra sig undan. En namnkunnig spelman som Per Gudmundson reser sitt tält mitt bland alla oss andra glada amatörer.
De som kommer för att delta i spelmansstämman kan grovt sett räknas in i någon av tre kategorier: det är spelmännen, de som kommer för att spela, själva eller tillsammans med andra, det är spelmanslagen, och det är dansarna. Alla dessa grupper får sina önskemål tillgodosedda under Bingsjöstämman. Spelmanslagen och dansarna håller till på de stora danbanorna, tre stycken, som finns på området, och för dansarna finns också flera mindre danslogar där chansen finns att dansa till enstaka spelmän, vilka således får chansen att briljera med sina färdigheter.
För musikanterna är det främst buskspelet som lockar, det vill säga möjligheten att få jamma tillsammans med andra folkmusiker, på alla tänkbara nivåer, tills natten blir dag. Samtidigt som folkmusikvärlden är otroligt hierarkiskt, och kanske rentav en smula elitistiskt, ordnad så är det en väldigt öppen och demokratisk värld där alla är välkomna och där kunskaps och skicklighetsnivåerna blandas och befruktar varandra.
Det är kärleken till folkmusiken och folkdansen som står i centrum och det som slår en när man är där för första gången är den glada stämning som präglar hela tillställningen och som lätt smittar av sig. Folk är där för att spela (eller dansa) och även om det dricks en hel del så är det verkliga svineriet från andra festivaler, inte särskilt påtagligt, trots att snittåldern bland de campande på Bingsjö säkert ligger runt 25. Det totala fokus på musiken som råder gör också att poserandet var tämligen frånvarande.
Den som vill få sina fördomar om folkmusik och folkmusiker bekräftade kan helt visst få detta gjort på Bingsjöstämman, men faktum är att både knätofsarna och Gustav Vasafrisyrerna å ena sidan och cannabisinpyrda dreadlockshippies med didgeridoo och saron lyste med sin frånvaro. Visst fanns där folkdräkter, men inte på envar och inte utan distans och visst syntes en del manchesterprydda barfotaungdomar men de var ingalunda i någon majoritet.
I Bingsjö kan man komma nära något som skulle kunna kallas för den svenska folkmusikens hjärta och det är ett hjärta som känns ungt och vitalt, glatt och lekfullt och förvånansvärt opåverkat av den krassa kommersiella verklighet som infekterat och i viss mån ätit upp andra musikgenrer.
Och tro det eller ej – efter två dygn har jag fortfarande inte blivit mätt på fiolmusiken, något som jag befarade innan avfärden. Dock tror jag att det kan komma att dröja ytterligare någon vecka innan jag upphör att höra polskor ringande i öronen.
även om man faktiskt inte spelar fiol!
- utdrag ur sångrefräng uppsnappad på campingen i Bingsjö.
Tankar efter midsommar.
Förutom badandet rymde firandet även en stor festmåltid i det gröna i närheten av den väl tilltagna grillen, sjungande av snapsvisor och musik. För att göra detta svenska midsommarfirande komplett hade man även rest en majstång – dock i något mindre format – på tomten. För att placera pricken över i på detta gemytliga midsommarfirande och för att ge de utländska gästerna en inblick i genuin svensk kultur föll det sig naturligt att ordna ringdans kring denna midsommarstång i miniatyr. Större delen av gästerna samlade sig kring stången och fattade varandras händer och gjorde sig redo att påbörja ringlekarna. Då uppstod ett problem – vad skulle man sjunga?
Det första valet föll sig naturligt, ”Små grodorna” genomfördes felfritt under allmänt skratt, inte minst från de anglosaxiska besökarna. Sen då? ”Prästens lilla kråka” gick också vägen. När det blev dags för ”Vi äro musikanter” började osäkerheten breda ut sig: i vilken ordning kom verserna och hur var rörelserna? Sen tog det stopp. De församlade gästerna kunde inte erinra sig fler ringdanslekar. Man påminde sig enstaka textrader ur olika men inga kompletta sånger och framförallt ingen koreografi. Lågvattenmärket var när någon föreslog att vi skulle sjunga ”Räven raskar över isen”. Som en kamrat till mig påpekade: då kan man lika gärna sjunga ”Hej tomtegubbar”.
Vad är det som har hänt med denna viktiga del av vårt kulturarv? Hur kommer det sig att vi, undertecknad inräknad, vanliga svenska ungdomar och yngre vuxna, inte kan de mest kända barnramsorna och ringlekarna längre? Mot slutet blev de tafatta försöken alltmer genanta och det kändes som om våra vänner från England och Australien blev pinsamt berörda över hur illa vi hanterade våra traditioner.
Vi var ett fyrtiotal gäster på festen, de flesta mellan tjugo och trettio år gamla och med ganska jämn fördelning mellan könen, inga barn var närvarande. Jag hoppas att det inte är så, men jag misstänker att de närvarande kan sägas utgöra ett genomsnitt av nämnda ålderskategori. Om så är fallet är det angeläget att även vi unga vuxna tar vårt ansvar för förandet av dessa kulturella yttringar vidare till kommande generationer.
Nu var det som tur var inga barn närvarande som fick uppleva de pinsamma försöken. Det är lätt att glömma bort i dessa tider av passiv konsumtion av teveprogram och dataspel att barnen också är bärare av en traditionell kultur. Till nästa midsommar ska jag banne mig lära mig de gamla midsommarsånger och danslekar vi sjöng när jag var liten. Kanske får jag rentav stifta bekantskap med några nya varianter på Bingsjöstämman nästa vecka.
Nu beger jag mig ut och seglar i skärgården innan algblomningen och den tyska sommarinvasionen fördärvar Östersjön på allvar. Håll tummarna för att vädret blir bättre de kommande dagarna!
Nationaldagen II
När Uppsala kammarkör framfört den i dylika sammanhang närmast obligatoriska tonsättningen av Vilhelm Stenhammar, av Verner von Heidenstams dikt ”Sverige”. Efter framförandet greppade dagens konferencier mikrofonen och närmast bad om ursäkt för sångnumret med några ord om att Stenhammar inte alls var någon ”mossig nationalromantiker” utan en riktig ”internationalist” eftersom han tagit många musikaliska ”intryck från kontinenten.” Han hade dock inte, avslutade konferencieren, ”något sinne för god poesi.”
Detta är typiskt för den svenska rädslan att uppfattas som chauvinistisk, ”storsvensk” och i värsta fall främlingsfientlig. Så fort det dyker upp något som andas nationalromantisk storvulenhet måste man be om ursäkt och ta avstånd – till och med på nationaldagen. Verner von Heidenstam är kanske den svenske poet vars rykte skamfilats mest av denna moderna hållning.
Vad gäller nationalromantiken så var Verner von Heidenstam verkligen ett barn av sin tid. Heidenstams stora litterära framgångar under 1890-talet drev honom mot en strävan att erkännas som svensk nationalskald, en ställning som han i mångas ögon uppnådde. Kulmen på denna strävan blev den korta diktsamlingen Ett folk (1902), som är en samling nationalromantiska dikter av olika karaktär.
På sin ålders höst kom Heidenstam att åsiktsmässigt vandra allt längre åt höger in i det djupt konservativa lägret, delvis som en följd av den så kallade Strindbergsfejden som innebar en polarisering inom svenskt kulturliv kring 1909. Denna den åldrade Heidenstams konservativa hållning har kommit att färga många senare generationers bild av poeten. Man bör dock hålla i minnet att Heidenstam började sin litterära bana på den politiska vänsterkanten, och att han var en av påskyndarna av den svenska demokratiseringsprocessen, bland annat kämpade han för den allmänna rösträttens införande i Sverige, vilket inte minst märks i dikter som ”Röstsedeln” och ”Medborgarsång”.
Detta hade varit något för den nervöse konferencieren att trycka på, att nationalromantiken kan förenas med ett humanistiskt och demokratiskt engagemang, snarare än att simpelt avfärda Heidenstam som en dålig poet. För att något ge upprättelse åt Heidenstam efter konferencierens pinsamma och okunniga uttalande vill jag här återge dikten ”Medborgarsång” ur samma diktsamling som ”Sverige”:
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmans mitt,
likt penningapåsar på vågar.
Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.
Det är skam att sitta som vi har gjort
och tempel åt andra hälva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och det vi vilja.
Heidenstam må vara ojämn som poet, men dålig poesi skrev han sällan och Ett folk kan knappast räknas till lågvattenmärkena rent konstnärligt, även om den använder en stil och grepp som kan upplevas som mer främmande idag än för hundra år sedan.
Nationaldagen
Extremister på både den yttersta höger- och vänsterkanten förbereder sig för att drabba samman i svenska folkets namn, de förra till förmån för sin egen förvridna bild av nationalstatstanken, de andra i bräschen för en kosmopolitisk anarki utan pluralism och nationaliteter.
Till skillnad från våra grannländer Norge och Finland där firandet av den egna nationens dag verkligen är en folklig angelägenhet är det närmast skambetonat att vara stolt över fosterlandet här i Sverige. Det verkar som om vi efter att under 1900-talet ha profilerat oss som ett slags världssamvete med ikoner som Raul Wallenberg och Dag Hammarskjöld, med den svenska neutralitetspolitiken och folkhemsmodellen, tvingat oss själva att känna skam över vår särart och vår historia.
Till skillnad från oss har våra grannfolk i Norge och Finland varit i krig i modern tid. Där är värnandet av den nationella självständigheten en realitet. I Norge är firandet av nationaldagen dessutom laddat med ett antinazistiskt element, i och med att man minns den tyska ockupationen under det andra världskriget. Också över Sverige vilade hotet om en nazistisk ockupation, även om man genom den senare diskuterade transittrafiken av tyska trupper och malmaffärer med Tredje Riket lyckades förhindra att det omsattes i praktiken.
När Evert Taube skaldade beredskapsvisor under andra världskriget var det under trycket av detta tyska ockupationshot. Detsamma gäller när Karl Gerhard sjöng sin censurerade kuplett ”Den ökända hästen från Troja”. Dessa sånger är uttryck för en nationell stolthet och frihetsvilja som står i diametral motsättning till de totalitära ideologiernas maktanspråk.
Att fira nationaldagen borde vara ett uttryck för glädje och stolthet, både över förflutna tider då storhet mättes efter andra måttstockar än idag och som det vore ohistoriskt att som nutidsmänniska fördöma, och över det relativt fria och öppna samhälle som vi har idag.
Det är ett firande som alla medborgare skulle kunna delta i, utan att behöva be om ursäkt. Skulle alla göra det, skulle det inte finnas utrymme för extremisterna att sjanghaja denna vår svenska högtidsdag och göra den till sin egen.
Riddarholmskyrkan
Kyrkan, som alltså rymmer kvarlevorna efter de båda medeltidskungarna Magnus Ladulås och Karl Knutsson samt samtliga svenska regenter från Gustaf II Adolf fram till Gustaf V, med undantag för drottning Kristina är tillika Stockholms äldsta bevarade byggnadsverk. I och med att Gustaf II Adolf valde att låta sig gravsättas i kyrkan följde övriga stormaktstidens regenter och stormän hans exempel och den gamla Gråmunkekyrkan (som den hette under medeltiden då den tillhörde Fransciskanerklostret på Riddarholmen, dåvarande Munkholmen), och med tiden kom kyrkan att alltmer anta karaktär av der mausoleum som möter besökaren idag.
Till skillnad från andra sevärdheter, som turistindustrin gjort sitt yttersta för att exploatera, känns Riddarholmskyrkan påfallande sluten och ogästvänlig. Några vykort och någon enstaka bok står pliktskyldigt uppställde i entrén mitt emot de båda vakter som tar betalt av besökarna. De fåtaliga besökarna känns samtliga som om de kommit fel. Ett äldre svenskt par besöker andaktsfullt gravplatsen för de svenskar som dominerade historieundervisningen i folkskolan när de var unga, en handfull japanska turister som förmodligen läst om Riddarholmskyrkan i någon guidebok går runt och ser missmodiga ut. Riddarholmskyrkan, sin pompa och ståt till trots inbjuder inte nyfikna besökare. De magnifika stensarkofagerna och spartanska blykistorna (kusligast är nog de små barnkistorna i Karlarnas gravvalv under Karl XII:s gravkor) är liksom slutna, som om kungarna, prinsarna och fältherrarna låg slumrande med ryggen mot besökarna.
Under gångna epoker vallfärdade man till riddarholmen för att beskåda och begapa den svunna storhetstidens hjältar, sådana de beskrevs i historieböckerna. Under nationalromantikens era i samband med det förra sekelskiftet stod just Riddarholmskyrkans symbolvärde ofta i debattens centrum. Den nya nationalromantiken, förfäktad av politiska radikaler som (vid den tidpunkten) Verner von Heidenstam vilka ville skapa ”ett nytt sinne för det svenska” stod mot den äldre ”punschhögerns” nationalromantik – vurmarna för ”smörgåsbordslandet” som Strindberg och den unge Heidenstam föraktfullt kallar fäderneslandet i sin brevväxling.
Ändå står just Riddarholmskyrkan i centrum i en av Heidenstams nationalromantiska dikter ”Pingstnatten”. Till skillnad från de reaktionära, historiskt orienterade nationalisterna i Heidenstams samtid, vilka såg stormaktstiden som den svenska storhetstiden, vars gamla lagrar kommande generationer för alltid kunde luta sig mot, ville Heidenstam se framåt, mot en ny storhetstid:
vår mannaålder jordad.
Vår mannaålder väntar än.
Vår dag är ofullbordad.
Där låg vår barndom käck och yr,
med lust för svärd och flagga
och lust för tappra äventyr,
och kistan var en vagga.
Förmodligen kände Heidenstam, liksom den sentida besökaren, att de gamla kungarna helst ville få vila i frid, slumrande inväntande en ny storhetstid utan stormaktstidens blodbad och krutrökshöljda slagfält. ”Låt upp våra gravar – nej, giv oss män/ i forskning, färger och skrifter” heter det i ”Åkallan och löfte” med ett snarlikt tema.
”Undrar om dom spökar för varandra om nätterna där inne.”