Slottet i saknadens dalar

På grund av att vi hade en del andra ärenden på vägen, såsom Visfestivalen i Västervik, så bilade vi ner till helgens bortaresa. Vad jag inte hade räknat med var den omvälvande upplevelse det var att vistas i flera timmar, spik nykter på en samling för supporterföreningen, i full färd att leva upp till sitt rykte på främmande ort.

En bortaresa är själva höjdpunkten i supporterlivet: när man är på bortaresa gäller inte de normala sociala och moraliska konventioner som annars präglar vardagen. Det är ok att knäcka en bira klockan sex på morgonen, det är ok att regrediera till förpubertalt beteende; det hör liksom till. Allt detta är insikter som de flesta aktiva fotbollssupportrar besitter men gör sitt yttersta för att undanhålla familj, släkt och vänner. Det är en frizon, ett sätt att rensa systemet.

Om att alkoholen är en essentiell del i konceptet har jag aldrig svävat i tvivelsmål, men hur förödande för den totala upplevelsen just avlägsnandet av detta element skulle vara hade jag inte räknat med. Desto mer beundrar jag dem som brukar köra oss till våra bortamatcher (jag och mina kamrater brukar oftast åka i privat bil, bara sällan på de organiserade bussresorna). Men så har jag också personligen ganska svårt för att umgås med berusade människor när jag själv är nykter. Jag vet inte om det är en tillgång eller en svaghet.

Det var emellertid bara  samlingen och krogröjet som inte kändes särskilt angenämt. Under  själva matchen bekom mig inte nykterheten det minsta, den var snarare en tillgång med tanke på hur svårt det ändå var att följa spelet på den värdelöst konstruerade Malmö Stadion. Fotboll kan helt klart åses nyktert, men man missar absolut en del av helhetsupplevelsen med en bortaresa.

Efter matchen var det dock skönt, trots ett uselt humör, att sätta sig spik nykter i en luftkonditionerad bil och styra norrut, bort från eländet. Tanken på att nyktra till under en sju-åtta timmars lång bussfärd i hetta och kroppsodörer kändes som ett av de allra minst lockande alternativen.

Italien vann oförtjänt på straffar över ett Franskt landslag som hade övertaget i stort sett hela matchen, till och med efter att Zidane blivit utvisad. Straffläggningar är aldrig roliga, men på något sätt måste ju en VM-final avgöras. Jag är ändå tacksam mot Frankrike för att de slog ut det äckligt haussade brasilianska landslaget. Brasiliens fotbollslandslag förkroppsligar i mina ögon allt det som är så snuskigt med den mediala hysterin kring fotbolls-VM. Det är två typer av människor som hejar på Brasilien (förutom Brasilianare förstås, men de må vardna förlåtna): sportjournalister som alltid älskar ultraindividualistisk divig ?sambafotboll? och folk som annars inte är intresserade av fotboll men som håller på Brasilien för att de har läst i tidningarna att man ska det. Till den senare kategorin räknas även alla de kulturpretton som de senaste veckorna synts posera i matchtröjor emedan det numera tycks ha blivit lika chict i dessa kretsar att intressera sig för fotboll som för schlager.

Fotbolls-VM är över och det svenska landslaget behöver inte skämmas över att ha blivit utslagna av bronsmedaljörerna. På lördag börjar allsvenskan igen. Det ska bli intressant att se om alla dessa ?fotbollsfantaster? som ockuperat stolarna framför krogarnas storbildsskärmar- och då och då knackat en på axeln och frågat om offsideregeln - kommer att orka visa sig på några av de allsvenska arenorna eller om det enorma fotbollsintresse som gjort sig gällande i vårt land varit ett övergående fenomen. Den som lever får se.