Hedersvåldet har sin egen logik.
När Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson för en tid sedan meddelade att Stockholms stads förvaltningar tilldelats uppdraget att kartlägga hederskulturen i huvudstaden höjde naturligtvis de skygglappsbärande människovännerna sina röster i protest. Hedersvåldet fanns ju inte, menade man.
Denna typ av förnekelsementalitet löser inga problem överhuvudtaget. Istället låter man motsättningar frodas och jsäa när man lägger locket på. Därför är det glädjande att läsa professorn i socialantropologi vid universitet i Oslo Unni Wikans debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Det glädjande består i att Wikan belyser hedesproblematiken ur såväl samhällets, offrens och förövarens perspektiv. Wikan betraktar inte "heder" som någonting ont i sig och inte heller hederskulturernas medlemmar som onda människor. Hederskulturer av olika slag drivs av sin egen inre logik, en logik som i förekommande fall kan få monstruösa konsekvenser. Wikan menar att det svenska samhället måste ta fasta på hederskulturernas positiva aspekter och bygga vidare på dem. På så sätt skulle det omgivande samhället kunna visa en konstruktiv respekt för människor för vilka hedern är viktig, inte genom att blunda för de sammanhang som leder fram till våld och kränkningar.
"Hederskulturer måste omvandlas så att de låter sig förenas med grundläggande mänskliga rättigheter. Först då kan man ta till vara de många goda värden och normer som befordrar välvärd samtidigt som man frigör den mänskliga potentialen och växtkraften.
Den största utmaningen, inte bara i Sverige, består i att motarbeta etnisk och religiös tribalism, klanmentalitet och sekterism. Den väg Fadime, Pela och Ghazala slog in på ? en väg som överskred gränser ? är också vägen in i framtiden."
Läs för övrigt En liten tants inlägg om Hedersvåldet.
Ja, det var åtminstone ett delvis medgivande från halvofficiellt håll att de s.k. hederskulturerna kan utgöra ett problem i dagens Europa - alltid något. Tyvärr är inte författaren ärlig nog att göra en klar distinktion mellan den historiska synen på heder i den nordeuropeiska kultursfären jämfört med den syn som idag råder inom den muslimska sfären. Visst är det så att det förekom våld i form av dueller i syfte att försvara "heder" i Europa in på 1800-talet MEN den som försökte återupprätta sin heder genom att smyga sig på och skära halsen av sin förmenta antagonist blev genast förpassad till den lägsta kretsen i det sociala helvetet. Nej, inom det kulturbärande skiktet, d.v.s. överklassen, kunde hedern bara upprätthållas/återvinnas genom att ärligt utmana till och utkämpa en duell sekonderad av vittnen som kunde intyga att allt hade följt regelboken. Vendettor har inte förekommit i Europa norr om Alperna i kristen tid.
Vidare utmärktes den västerländska kulturen, åtminstone sedan 1800-talets början, av att heder och respekt inte i första hand är något man föds med och har, utan något man hela tiden måste förtjäna genom duglighet och gott uppförande. (Det vore f.ö. betydligt lättare att bevara samhället civiliserat om den inställningen återupprättades
som samhällsbärande princip i stället för den socialistiska skitprincipen "alla-är-lika-mycket-värda" oavsett om man gör sitt bästa för att bidra med det man har och den man är eller bara är ute för att sabotera.)
Tyvärr vågar inte författaren heller vara ärlig nog att redovisa fakta som pekar på att problemet i första gäller muslimska invandrare. Hur stor andel av de kristna och hinduiska invandrarkvinnorna har drabbats av något som ens på långt håll liknar det som Pela och Fadime m.f.l. drabbades av ? Varför måste man låtsas som om problemet är allmängiltigt när alla ändå känner till sanningen ?
Slutsatsen blir ändå riktig även om ovanstående villospår gör det svårare att förstå logiken: "Den största utmaningen, inte bara i Sverige, består i att motarbeta etnisk och religiös tribalism, klanmentalitet och sekterism." Visst, det är det amerikanarna och den nuvarande regeringen försöker med i Irak, också. Klanväldet står i ett direkt
motsatsförhållande till demokratin. Förekomsten av det ena utesluter det andra. Klanvälden är i själva verket inget annat än oligarkier bestående av tillfälliga allianser mellan olika
släktdiktaturer med ensamma ledare i toppen som detaljplanerar släktmedlemmarnas liv och som räknar med deras totala lojalitet mot släktens överhuvud. Det handlar alltså om långt mer än "bara" hedersmord. Hur bygger man överhuvudtaget demokrati om släktens överhuvud går före lagen ? Det är förstås omöjligt.
Det är en fruktansvärd tragedi under uppsegling i Europa som har grundlagts genom ren okunskap om, ja rent av förnekande av, hur andra kulturer fungerar och en överskattning av demokratins och frihetens lockelse på människor med annan bakgrund. Nu kan man förstås undra varför människor som inte ställer upp på demokrati alls ska bosätta sig här. Ja, varför ska de det ? Varför tillsätts ingen parlamentarisk utredning som får i uppdrag att utreda det ?
I detta inlägg om hederskultur i Svenska Dagbladets multikultikampanj lyckas författaren med att inte nämna ordet islam en enda gång. Så därför är det en bra fråga: varifrån ska debatten komma när ämnet är ett så enormt tabu för alla? Artikeln är ett skolexempel på att Sverige inte diskuterar de problematiska aspekterna av invandring och islam, om det kan undvikas.