Synd om killen.
Jag har, påverkad av rådande mediehysteri, skrivit mycket om dokumentärserien Ordförande Persson, här i Slottet i saknadens dalar. Naturligtvis har jag påverkats av uppståndelsen kring dokumentärserien, men också av programmen i sig. De gav kanse, nu när vi summerar de fyra timmarna, någon riktig helhetsbild av varken människan eller politikern Göran Persson. Som Carl Otto Werkelid påpekar så handlade dokumentärserien förvånansvärt lite om politik. Dessutom, menar Werkelid, omöjliggör den alla Perssons chanser att få ett eftermäle som en stor statsman, i och med det ensidiga fokuserande på den förre statsministerns känsloliv.
Det är inte utan att man undrar över hur mycket inflytande Persson själv haft över slutresultatet och hur han känner så här i efterhand, sedan det sänts. Är han nöjd med alla örfilar han delat ut eller känner han sig rentav lite dum? Visste han att det inte rörde sig om ett hyllningsporträtt över en statsman utan om en skildring av en ensam människas frustration? Visste han att Fichtelius verksamhet skulle kunna betecknas som lika "snuskig" som Persson själv raljerande kallar medier i allmänhet?
Som avslutning skulle jag vilja använda de ord Persson fällde om Carl Bildt ute på Harpsund: Det är inte utan att jag tycker lite synd om killen. Vart ska han ta vägen nu?