Slottet i saknadens dalar

ILLUSIONISTEN.
Sagan blev en sägen.

Jag levde länge i en värld så fylld av illusioner,
jag levde länge myten om min egen osårbarhet.
Jag var förvissad om att jag var en ibland miljoner,
att jag av Gudarna belönats, med odödlighet.
Jag stod upp mot de flesta
och jag vågade det mesta
och när jag inte vågade så drack jag mig så full.
Fast iförd lånta fjäderskrudar
hade jag flera hundra brudar.
Jag byggde myten om mig själv och levde för dess skull.

Jag blev till allt jag ville va
men risker fick man ta.
Jag tog det kallt och det gick bra,
tills jag en vacker dag
gled av vägen.

Plötsligt en dag så rycktes alla slöjor undan
och hela världen låg där framför mig naken och kall.
Det som de allra flesta lär sig undan för undan
lärde jag på en sekund i vad som blev mitt fall.
Som Miltons Satan föll jag
men livsgnistan behöll jag
och fast jag är en skugga av mitt förra stolta jag.
Fast jag inte kan spela
på luta eller fela
så är jag ännu här och trotsar döden än idag.

Jag miste allt jag en gång haft:
Mitt mod, min must, min mannakraft.
Nu är det kallt och all min saft
har runnit ut bland tyll och taft.
Min saga blev en sägen.

En illusionist
som förlorat sin magi.
En komisk artist
som förlorat sin espri.
En skald som har borttappat
sitt bläck och pergament.
En trubadur som tappat
sitt stränginstrument.
Jonglören utan bollar.
Kurtisören utan charm.
En trollkarl som inte trollar.
Boxaren förutan arm.
Boxaren förutan arm.