Slottet i saknadens dalar

Ode till Balthasar

Vi älskar dig ändå.

Hell dig broder Balthasar!
En vän i alla lägen!
Den gamla sortens karlakarl,
som rak i ryggen stolt och stark
ej viker ifrån vunnen mark.
Dock något våldsbenägen,
men mot de sina underbar,
en riktig vän, som ger och tar,
så skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Jag minns när vi var sexton år
och slogs mot kickersgängen
det var den tid du hade hår
och jag hade min mohikan.
Vi levde rövare på stan
och jagades av bengen.
Det var vår ungdoms glada vår
men tänk hur fort som åren går
ja, skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Ben Shermanskjortan, rutig röd
och kängorna är blanka.
Du sliter för ditt levebröd,
arbetar och betalar skatt
och om du roar dig nån natt
ska inte någon klanka
ner, som går på understöd
och aldrig lider någon nöd!
Nej, skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Din Harrington är utan fläck
och kängornas glans chockar
- ja, varje dammkorn putsas väck.
Två millimeter är ditt hår,
exakt, men jag minns som igår
de långa blonda lockar
du bar och tyckte du var fräck
ja, du var alla brudars skräck
men skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Jag minns de skador som du fick,
din tid på lasarettet.
Du snodde sjukhussprit, sa ”drick!”
Där hade vi en hemlig fest
tills jag, som var din hedersgäst
blev alldeles från vettet
och vi upptäcktes i ett kick.
Jag slängdes ut i sorgligt skick,
men skål på dig, skål på dig vår Balthasar!

Nu är vi äldre båda två,
vi gamla vapenbröder.
Du drack för mycket redan då
och jag var inte bättre jag.
Jag har dock bättrat mig idag
men du min vän, förblöder.
Det gör mig ont att se dig så,
men du vill inte höra på
så skål på dig, skål på dig vår Balthasar!